Linnesjön och den röda gladan. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 502 20221209
Tall, ”Pinus sylvestris”, är en art i barrväxtfamiljen tallväxter som vanligen blir mellan 20–30 meter hög och kan bli upp till 900 år gammal. Vissa genetiskt avvikande tallar kallas på grund av sitt växtsätt kvasttall, ormtall och klottall. Martall är en näringsmässigt missgynnad tall och i odling förekommer olika former, exempelvis miniatyr- och pelartall. Detta märkliga växtsätt borde ge denna tall namnet horisontaltall.
Vattenmåra, "Galium palustre", gör här verkligen skäl för sitt namn då den till och med växer under vattenytan. Blommorna kommer under juni–augusti och är vita och mellan 2–3 millimeter breda.
Gråhäger kom i en rasande fart, nåväl enligt gråhäger mått mätt, och jag hann som vanligt inte med varvid biderna blev suddiga.
Arten gråhäger, ”Ardea cinerea”, häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen. I Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland. Den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika.
Gråhägern livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten. Den jagar ofta genom att smyga sig på bytet och hastigt hugga det genom att sträcka fram halsen, som före hugget hålls något S-formigt böjd.
De gråhägrar som häckar i Skandinavien övervintrar i Centraleuropa och Sydeuropa men under milda vintrar övervintrar en del i södra Sverige.
Gråhägern var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande. Fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskap med hägerfett för att dessa skulle bringa tur med sig under fisket.
En väl skyddad stinknäva som blommar trots den sena årstiden. Växtplatsen är väl skyddad från kyliga vindar och mikroklimatet är här mellan stenarna mycket gott.
Stinknäva, ”Geranium robertianum”, är en art i familjen näveväxter som är en 1–2-årig, 20–50 centimeter hög, illaluktande ört med utstående, hårig och ofta röd stjälk. Bladen är fingrade, med flikiga småblad och de 15–20 millimeter vida blommorna som vanligtvis blommar under maj–september har vitstrimmiga rosenröda kronblad. Arten är cirkumpolär på kväverik klippig och stenig mark, i Sverige allmän norrut till Uppland och mindre allmän norr därom till Jämtland.
Det är verkligen roligt att kunna säga välkommen tillbaka till den röda gladan som när jag var en ung fältbiolog under tidigt 1970-tal i princip var helt borta från södra Sverige med undantag av Skåne. Detta par höll till över Mölnarp, de satt i den flattoppade granen, men flög sedan sakta åt sydost över Linnesjön.
Röd glada, ”Milvus milvus”, är en art i familjen hökar och blir 60–70 centimeter lång, har ett vingspann på 140–165 centimeter och är därmed något större än ormvråk men slankare och vigare i luften. Fågeln är brun med ett ljust längsband på ovansidan och ett stort vitt parti på undersidan av varje vinge. Det bästa kännetecknet är dock att den roströda stjärten är djupt kluven.
Röd glada livnär sig av smådäggdjur, fåglar, ormar, ödlor, grodor, fiskar och insekter, och den äter gärna kadaver. I Sverige är arten under utbredning, med stark ökning i huvudområdet Skåne. I övrigt finns den spridd i delar av Europa och österut till Kaukasus. De flesta ungfåglarna i Sverige flyttar till västra Europa på hösten, men sedan 1950-talet övervintrar alltfler av de vuxna fåglarna i sydligaste Skåne. Numera stannar omkring 85 % av de vuxna fåglarna kvar i landet, och de utfodras regelbundet med slakteriavfall. Den svenska gladastammen hör i dag till de starkaste i Europa, och med början 1989 har man kunnat plantera ut svenska glador i Skottland för att bättra på stammen där. Man har då tagit fåglar från bon med minst tre ungar, och minst en unge har alltid lämnats kvar.
Den röda gladans rykte som kycklingtjuv och gässlingtjuv var orsaken till att man diktade nidverser som man skulle ropa till den första röda glada man såg på våren. Nidverserna hade samtidigt karaktär av trollformler som skulle skydda mot röda gladans angrepp. Röda gladan förknippades också med vädertydor, oftast om regn. I Skåne kallades röda gladan även ”meraftonsfågel”, eftersom man vid tiden för hennes ankomst på våren fick börja äta merafton, det vill säga, ett mellanmål mellan middag och kvällsvard.
Klibbtickorna på den gamla granstubben är verkligen ett naturens eget konstverk men också en viktig nedbrytare i ekosystemet.
Blek ostronmussling, "Pleurotus pulmonarius", ett gammalt exemplar på en asp, har vanligtvis en vit till gulvit hatt och skivor som är nedlöpande. Foten är kort och sidoställd eller, som här, saknas helt och arten växer på döda och levande stammar av lövträd.
Fruktkropparna hos blek ostronmussling kan uppträda redan under sommaren och fortsätter komma fram till hösten, på stammar till olika lövträd, bland annat björk och asp. Den växer både på levande och döda trädstammar och hör till de svampar som ger vitröta, men som skadegörare inom skogsbruket har den mycket liten betydelse. Blek ostronmussling är precis som den vanliga ostronmusslingen ätlig och har vitt kött med mild smak och lukt.
Pudrad trattskivling, "Clitocybe nebularis", är en art som trivs på kväverik och kalkrik mark, och kan växa både i barrskog och lövskog, och även på platser där löv och annat växtavfall från parker och trädgårdar samlas för kompostering.
Pudrad trattskivling anses ätlig men tyvärr innehåller den en liten mängd av giftet muskarin vilket orsakar illamående om svampen förtärs utan att först förvällas. Eftersom det händer att känsliga kan reagera även efter tillagning, är det ingen svamp som man rekommenderar, speciellt inte till den med dålig mage. Mitt råd är sålunda, ät den icke!
Sidensvans, ”Bombycilla garrulus”, är en art i fågelfamiljen sidensvansar och är i storlek som en stare. Den är grå med gult och rött på vingarna samt huvudtofs och arten lever i barrskog i norra Sverige och ses vintertid i södra Sverige, vissa år i stora antal.
Namnet sidensvans nämns redan år 1577 men är säkert betydligt äldre än så. Namnet ”Siden-” syftar på artens mjuka fjäderdräkt och ”-svans” är mer dunkelt. Visserligen är artens stjärt iögonfallande med sin svarta och gula färg, men särskilt sidenlik är den inte. Möjligen kan namnet syfta på artens karaktäristiska hjässtofs som onekligen är sidenmjuk och som i någon mån påminner om en däggdjurssvans. Arten har även kallats snötupp.
Denna vackert silvergrå fågel ser vi i södra och mellersta Sverige bara under höst och vinter. Den kommer då ofta i stora flockar och ”plundrar” rönnar och oxlar, och man anser att arten förebådar kyla.
Sidensvansen är sannerligen en märklig fågel och för hundra år sedan fanns det inget bevis för att den häckade i Norden. Man funderade mycket över varifrån den härstammade. I Österrike trodde man att den kom från Böhmen, i Böhmen trodde man att den kom från Sachsen och i Sachsen pekade man ut Danmark. I början på 1800-talet satte en ung finländare igång med stora efterforskningar i nordligaste Lappland och hela den fågelintresserade världen höll andan av spänning, men resultatet blev lika med noll. Först den 11 juni år 1856 hittades ett sidensvansbo av en forskare i Lappland. Senare hittades flera bon i Lappland, mycket beroende på att det betalades upp till 700 kronor för en enda kull med sidensvansar.
I gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och Alfred Brehm säger att ”han är en lat och trög sälle som åstadkommer något stort endast i ätandets konst”. Den äter dagligen lika mycket som den själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta resulterar i onyktra fåglar som på vingliga vingar lätt förolyckas eller faller offer för hökar eller katter. Ibland kan man hitta hundratals fåglar med brutna nackar nedanför byggnader med stora reflekterande glasrutor som de flugit in i på fyllan.
Sidensvansen är en utpräglad invasionsfågel, och ungefär vart tionde år kan flockar på tusentals fåglar dra ner över landet. Förr trodde man då att dessa vintrar skulle bli speciellt stränga. Dessa invasionsflockar kommer i huvudsak från norra Ryssland. Eftersom sidensvansen är en mycket tillbakadragen fågel och svår att inventera så blir antalet häckningar i Sverige svårbedömt. Särskilt som antalet häckande par varierar kraftigt år från år.
Under september till oktober börjar flyttningen söderut och är tillgången på bär dåligt i Sverige kan den fortsätta ända ner till de södra delarna av Europa. Sidensvansen återkommer sedan till sina häckningsplatser tidigt, ofta innan snön och isen smält bort.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan