Resan norrut utmed Österån till Ormbunkarnas berg. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 510 20221224
Först och främst...En riktigt God Jul till Er alla!
Vi ska nu göra en resa norrut i Österåns dalgång väster om Skillingaryd och visa hur viktiga våra vattenvägar var för vår industriella utveckling i gångna tider.
Här passerar vi förbi gården Starrike ner emot Österåns vattenfåra.
Starrike var för övrigt ett boställe åt en fältskärsgesäll under slutet av 1600-talet.
Anledningen var att Jönköpings regemente tillkom i slutet av 1680-talet och hela vårt land indelades då i rotar, som omfattade en eller två byar vardera. Varje rote skulle svara för en soldats uppehälle och utrustning. Man byggde ett soldattorp åt familjen och stakade ut ett område, som knekten fick odla. En rotemästare såg till att jorden brukades.
I Tofteryds socken fanns 8 knektrotar och knektarna samlades till övning kompanivis, ibland hela regementet. Regementet bestod av 8 kompanier, som fick namn efter de olika häraderna och vid regementet fanns en läkare, en fältskär.
Där Stenshestras gårdars skogsmark i sydväst går ner till Österån bildar ån en fors. På 1870-talet anlade hammarsmeden Karl Ousbeck en hammarsmedja här vid Stensfors.
Det påstås att när Karl Ousbeck kom till platsen fanns där bara en fors och en åränna. När han köpt in marken hade han bara två kronor kvar och för dessa byggde han dammen.
Sedan arbetade han kvar ännu en tid vid Elghammar några kilometer nedströms, innan han anlade smedjan här på platsen.
I smedjan smältes skrot som smiddes ut till grövre järn för socknens vagnstillverkning. I Tabergs museum finns en av Ousbeck tillverkad stångjärnshammare bevarad. Platsen där hammarsmedjan anlades kallas i folkmun för ”Plaska”, på grund av de stora vattenhjulens plaskande ljud. Ousbeck själv kallade platsen för Stensfors och denna stångjärnshammare var den sista, som var i bruk i Åkers socken.Bilden visar Stensforsen vid Stensfors där forsärlan och strömstaren hör hemma.
Efter Ousbeck kom David Hall också han en smed som arbetat på Elghammar och han byggde tvåfamiljsvillan i söder under tidigt 1930-tal. Hans fru Ottilia var en ofta anlitad sömmerska som också lärde unga kvinnor sömmerskeyrket.Bilden visar huset där fordom vattenhjulet fanns, nu bara blott ett minne men en bild på informationsskylten visar hur det såg ut en gång.
Anders Tolf inköpte Stensfors år 1939 av David Hall och han började en tillverkning av skruvstycken. Egentligen hade fadern Anders Magnus Tolf startat den tillverkningen vid Elghammar redan år 1885, men överflyttat den rörelsen till Skillingaryd år 1907. Johan Elg berättade följande, citat;”En av de starkaste jag vet, var Anders Magnus Tolf på Elghammar. Man skulle en gång hamra ut en skena på 200 kilogram och han skulle ha en annan stark smed till hjälp att vända den. De höll alltså en i vardera änden, men båda var högerhänta och kom inte överens utan vände skenan, åt var sitt håll. Då skrek Anders Magnus häråt ska du och vände själv hela skenan trots den andres motstånd”.
Bilden visar Stensforsens dammanläggning uppströms dämmet och bron tillverkade en gång på 1870-talet för Karl Ousbecks sista två kronor.
Sönerna Josef och Gunnar Tolf samt dottern Rachel Tolf inregistrerade senare firman under namnet Stensfors Järnvaruindustri, Tolf & Co, Skillingaryd. När de så kallade ”knoballavagnarna” i början av 1940-talet blev omoderna, inriktade de sin tillverkning på axlar och fälgar till gummihjulsvagnar. Nav och bromstrummor som göts på Ljungafors Gjuteri bearbetades på Stensfors. Anläggningen, som efter ombyggnad bestod av svets- och maskinverkstad, tillfördes i början av 1950-talet en modern maskinutrustning för tillverkning av järn-, plåt- och rörkonstruktioner. Produktionen inriktades då på transportörer, elevatorer, rullbanor, hjulbanor och transportrullar. År 1980 såldes fabriken med dess tillverkning till Elghags Mekaniska Industri AB, Elghammar och på senare år har olika företag hyrt in sig i de lediga lokalerna.Stensfors stångjärnshammare och metallindustri förevigat i en fantastisk informationsskylt.
Här vid Stensö utmed Österån skapades industrihistoria redan år 1905. En fabrik med elektricitetsverk och elektrisk belysning. Något så modernt påstods inte finnas då i vare sig Värnamo eller Jönköping.Vid det forna Lunnavadet där troligen Stenshestra gårdar hade sin första husbehovskvarn, anlades år 1806 ett pappersbruk, benämnt Stensö Pappersbruk. Grundare var fabrikör Carl Henning Carlsson från Järeda. Tillverkningen skedde manuellt enligt samma metod, som man musealt kan beskåda vid Lessebo Bruk, vilket bedriver denna hantering vid sidan om sin moderna tillverkning.
Bilden visar Stensö, bara ett stenkast uppströms från Stensfors, med bostadshus, damm och vattenanläggning
Papperet tillverkades av halm och lump, vilket framgår av att det på flera torp och backstugor i trakten bodde lumpsamlare. Vid bruket fanns också en särskild lumplada och ett torkhus. Pappersmassan tillreddes i stora såar. Den flyttades sedan över i såll och formar där man gjorde pappersarken. Därefter pressades dessa i en kraftig press, vilken drogs med stora långa stänger. Bruket förfogade också över en vals, som arken drogs genom. Produkten kallades efter sina ingredienser för lumppapp.Bilden visar Stensö med åfåran till kraftöverföringen.
Den fördes till Jönköping varifrån den sedan antagligen exporterades. Arbetskraften vid bruket bestod till stor del av gesäller och kringvandrande arbetare, vilka endast stannade kortare perioder. Dessa var mindre väl sedda av ortsbefolkningen, vilken var van vid stadiga, gudfruktiga och vidskepliga hammarsmeder. Dessa, den tidens gästarbetare, förde ett oanständigt liv som den mycket gudfruktiga och frikyrkliga befolkningen tog avstånd ifrån. Bland bruksarbetarna förekom ofta fylleri, slagsmål och dåliga kvinnor. I slutet av 1880-talet lades bruket ner. Då hade en modernare tillverkningsmetod gjort denna hantverksmässiga produktion olönsam.Bilden visar dammen vid Stensö, denna ska grävas ut och fördjupas för att kunna härbärgera mera vatten.
Stensö såldes till Gustaf Hellberg och denne man byggde en bandfabrik och ett elektricitetsverk år 1905. Detta var det första elektricitetsverket vid Österån. Vid den tiden fanns det ingen elektricitet på nära håll. I samma byggnad fanns också en lägenhet för verkmästaren Otto Lemke med familj samt rum för en tysk arbetare vid namn Hans Wockel. Det var en stor händelse i trakten, när strömmen skulle kopplas på i elverket. En stor skara av de kringboende hade samlats och alla väntade med spänning på detta stora under. När så lampan började lysa blev söndagsskolläraren på Stensrydet förskräckt och utbrast, citat; ”Nä, nu sir ja' skam i lampan, nu går ja' hem”, så sa han och försvann. Vad skulle man tro om inte att det var trolleri det som hände på julafton år 1905. Varken Jönköping eller Värnamo hade ännu fått elektriskt ljus.Bilden visar den stenlagda vattenfåran alldeles öster om Stensö som ansluter till Österån något hundratal meter nedströms. Vid mitt besök var den helt tom på vatten.
Sven Hellberg övertog fabriken efter sin far och tillverkningen bestod av korsettgarner, hattband och mössband samt band för trikå- och skofabriker, vävda etiketter, indiaband med mera. Golvytan i fabriken utgjorde 200 kvadratmeter. Här stod på detta utrymme 11 bandvävstolar samt därtill hörande hjälpmaskiner. År 1959 sålde Sven Hellberg fabriken till Sven Christiansson, vilken drev fabriken några år med samma tillverkning.Det finns seriösa hembygdsforskare (E Melin) som ifrågasätter om Stensö verkligen var först med elström i bygderna. Götafors skall ha installerat sådant redan 1904. Nu var det kanske så att folk från Stensö inte ofta besökte så avlägset belägna platser, och framförallt inte efter mörkrets inbrott. Säkerligen var dock procentuellt fler bostäder försedda med elström 1905 i Stensö än i Götafors. Här fanns två bostäder.
Bilden visar informationsskylten om Stensö historia
Nu är vi vid trevägskrysset i Ljungafors ,med 2 kilometer tillbaka till Starrike och med 2 kilometer fram till Uljeshult samt med Stenshestra rakt österut.
Nedan kommer berättelsen om kampen kring kvarnen i Ljungafors.
Förr var det av utomordentligt stor betydelse för gårdsägarna att deras ägor gränsade till en sjö eller å där de kunde utnyttja fiskerätten. Fisk var ett välkommet tillskott till den i övrigt tämligen ensidiga kosten. Frälsegården Ljungberg Östergård och Hylteryds kronoboställe hade liksom många andra utefter Österån byggt husbehovsskvaltor vid Ljungafors, en på vardera sidan av den så kallade Kvarnön, som delade ån i två strömmar. Vid 1754 års jorderansakan finns dessa två kvarnar upptagna, men vid beskattning skulle de räknas såsom en. Skatten uppgick till 1 skäppa spannmål. Men eftersom Hylteryd var ett fänriksboställe slapp man för boställets nyttas skull att betala skatt. Alltså fick Ljungberg Östergård betala 1/2 skäppa. Sedan vet man inte vad som hände vid kvarnen förrän 100 år senare. På soldattorpet nr 97 Hägnet, Ryds rote i Åker, bodde Svenning Kahn. Han var född år 1813. Till Ryd kom han år 1835 och i tjänsten avancerade han till vice korpral. Då han tog avsked från kronan, beslöt han att flytta till Ljungafors och iordningställa kvarnen där. Svenning Kahn inlämnade till Häradsrätten en anhållan om tillstånd att till grannars betjäning, mot tull få anlägga en mjölkvarn vid ett av honom arrenderat kvarnfall å nästgränsande frälsehemmanet Ljungberg Östergård. År 1850 fattade häradsrätten beslut om att undersöka förhållandet och därefter lämna utlåtande angående fallet. Svenning Kahn hade erhållit arrendekontrakt av Ljungberg Östergård. Arrendet gällde kvarnfall med därtill hörande jordrymd, åttio alnar i fyrkant bredvid nämnda ställe. Området var beläget mot Stenshestras ägor vid deras gamla husbehovskvarnställe, samt mitt emot Hylteryds gamla kvarn. Arrendet lydde på 49 år från den 25 mars år 1850 till samma datum år 1899. Det uppgick till 16 riksdaler 32 skilling banko, att betalas den 25 mars varje år. Arrendets storlek skulle vara oförändrat under denna tid och gälla även om någon gård bytte ägare. Brukspatron Anders Åkerlund ägde Elghammars stångjärnshammare och han hade köpt in gårdar och mark på flera ställen utefter Österån. År 1836 hade han av Jones Johannesson i Brandstorp erhållit tillåtelse att bygga en hålldamm vid utloppet av Brandstorpssjön och rättighet för ”everldeliga tider” att bygga dammfäste på hans ägor. Några gölar hade han låtit avdika för att få bättre vattentillförsel till Elghammar. Inte underligt kanske att den store mäktige brukspatronen blev rasande när en obetydlig liten vice korporal försökte sätta en ”käpp i hjulet” för hans planer. Vid häradsrättens undersökning protesterade också Anders Åkerlund med motivering att en sådan kvarn skulle skada hans drift av en stångjärnshammare vid Elghammar. Han ansåg också att Svenning Kahns arrendekontrakt var ogiltigt eftersom han, Åkerlund, inte skrivit under, fastän han ägde 1/4 av Ljungberg Östergård. Han krävde att om en kvarn ändå byggdes, så skulle det också byggas en kungsådra, som alltid ledde vatten förbi kvarnen. Till detta slöt sig också fabrikör C. H. Carlsson, vilken ägde Stensö pappersbruk. Svenning Kahn förklarade att han ämnade använda sig av 2 par stenar. Det ena skulle användas året om, medan det andra skulle användas minst 3 månader per år under höst och vår. Detta ansågs viktigt med hänsyn till vattentillgången. Fabrikör Carlsson påpekade att Kahn inte hade någon rätt att upprätta en kvarn, eftersom fabrikör Carlsson som ägde hemmanet Stenshestra inte givit sitt tillstånd till bygget. Kahn hade dock erbjudit honom att bli delägare i kvarnen, men det hade han avböjt. Fänriken Lindeberg, vilken arrenderade Hylteryd och fabrikör Carlsson ansåg att Kahn skulle ha sitt dammfäste vid Kvarnöns västra sida och att östra dammen skulle fästas vid Hylteryds ägor. När häradsrätten hade behandlat ärendena, bedömde de Åkerlunds, Lindebergs och Carlssons besvär som ogiltiga. Därmed gav man Svenning Kahn tillstånd att bygga sin damm och kvarn. När de inte lyckades hindra Kahn från att bygga sin planerade kvarn, beslöt de att använda andra metoder. År 1855 inlämnade Åkerlund tillsammans med Lindeberg en besvärsskrivelse om att Kahn genom olaga uppdämning skulle genom översvämning ödelagt låglänta betesmarker. År 1855 den 5 september inställde sig vice häradshövding O. Lemchen jämte nämndeman vid Ljungafors kvarn. Fabrikör Carlsson kom också till rätten och ville göra gemensam sak med Åkerlund och Lindeberg. Detta på grund av att Kahns damm hade varit stängd för att vattentillgången varit otillräcklig för att kvarnen skulle kunna drivas med någon större effekt. Häradssynesrätten ansåg att den stämningen var obefogad. Men den tyckte att Kahn skulle släppa igenom vatten även när kvarnen stod stilla. Dessutom skulle han betala ersättning för den mark han ödelagt genom uppdämningen.
År 1854 flyttade Kahn tillsammans med sin hustru och fyra döttrar till Ljungafors och för att klara av alla utgifterna, måste Kahn inteckna både kvarnfallet, kvarnanläggningen och torpet Österäng. Det krävdes säkert en soldats mod och uthållighet och kanske även en god portion småländsk envishet, för att kämpa mot den förmögne patronen och den stolte pappersmästaren. År 1876 flyttade Svenning Magnusson Kahn och hans hustru Johanna Carlsdotter till Bankeryd. Där åtnjöt båda makarna fattighjälp och nog hade Kahn varit värd ett bättre öde.
Kvarnen i Ljungafors drevs sedan av olika ägare fram till 1930-talet. Vid kvarnen fanns också en såg. Här fanns också från år 1912 ett kraftverk som levererade ström till omkringliggande byar samt en snickeriverkstad som byggdes år 1947.
Nu är vi framme i den lilla vackra byn Hallefors hela tiden utmed Österåns strömmande vatten med därtill hörande damm.
Byn Hallefors är resultatet av ett avstyckat skogsskifte på cirka 3 hektar från byn Linnås år 1907 och är beläget mellan det forna soldattorpet Trummebo och Österån. Köpare var J. P. Johansson och Herman Svensson från Pålskog. Ovanför forsen anlades en damm och en kanal till ett vattenhjul som gav kraft till en nybyggd hjulverkstad.
År 1923 övertogs industrin av Oscar Blomqvist och senare av Adolf Lindqvist som tidigare drivit hjultillverkningen vid Uljeshult norra. Under Adolfs tid brann den första hjulfabriken ned i samband med ett kraftigt åskväder år 1937. En ny större fabrik uppfördes med plats för fler anställda och rörelsen överläts senare till Adolfs måg Albin Blomqvist som på 1940-talet utökade med en smedja längst söderut. Nu hade man elektricitet och var inte längre bunden vid att ligga nära ett vattenfall. Med en smedja kunde man nu tillverka kompletta axelsatser med beslagna trähjul och ytterligare fyra anställda bereddes arbete. När marknaden för hästfordon dalade under 1950-talet blev det möbeltillverkning i träverkstaden och smedjan blev så småningom ombyggd till fritidsbostad. Ägare till Hallefors efter Albin Blomqvist blev först Adolf Lindqvists son Ivar och senare sonson Hans Lindqvist.Här på bilden hittar man byn Hallefors historia på den lilla informationsskylten.
Uljeshults Södregård, enligt 1754-års jorderannsakan ägdes kvarnen av änkan Ingegerd Nilsdotter. Hon var änka efter Ingemar Nilsson som tidigare sägs ha beklagat sig över att räntan, det vill säga, skatten var en belastning eftersom kvarnen sällan är i drift. Änkan Ingegerd sägs vilja bli kvitt såväl kvarn som ränta och sannolikt blev hon befriad från bekymret med kvarnen eftersom den inte finns omnämnd i senare noteringar.Vid fallet finns en lång dammvall med fint huggen sten som gjorde det möjligt att få mer fallhöjd där tidigare skvaltkvarnen legat. Alfred Blomqvist byggde en smedja och mekanisk verkstad vid fallet. Han sägs ha varit en duktig konstruktör som bland annat gjorde en stämmaskin med vilken man kunde hugga ut de fyrkantiga hålen för ekrarna i hjulnavet. Tidigare hade detta gjorts helt för hand. Möjligen är också den ålderdomliga kopiersvarven i Kvarnabergs hjulverkstad tillverkad i Uljeshult.
År 1890 byggdes den stora huvudbyggnaden, i bakgrunden till höger, här vid det nedre fallet. Byggmästare var Clas på Bylund i Skillingaryd som fick 100 kronor för att uppföra stommen. Huset inrymde snickeriverkstad samt en liten lägenhet på bottenvåningen. På övervåningen fanns kök och fyra stora rum.
Gunnar Gunnarsson tog senare över snickeriverksamheten som drevs tills hästvagnsepoken var över.
Forsarna vid de båda fallen, södra och norra, i Uljeshult är lämpliga lokaler om man vill studera häckande forsärla eller strömstare.
Bilden visar Österån i den vackra byn Uljeshult.
Förmodligen var det Linnås gamla skvaltekvarn som låg här i samband med de stora dammarna. Vem som sedan byggde om kvarnen är okänt, men i husförhörslängderna från åren 1827-1845 står flera personer upptagna som mjölnare vid kvarnen.Av ett protokoll från den 30 juli år 1836 står Jonas Hansson som ägare till kvarnen och han innehade också Uljeshults Norregård. Att Jonas Hansson var mån om dammens vattentillförsel förstår man, då han tillsammans med brukspatron Åkerlund och vice kronofogden L. Håkansson erhöll tillstånd av Jonas Johannesson i Bramstorp att för everldeliga tider bygga dammfäste och dämma vattnet i en hålldamm vid Brandstorpssjöns utlopp. Då Svenning Kahn ville bygga en kvarn vid Ljungafors år 1850, påstod Jonas Hansson att det inte fanns tillräckligt med säd i trakten att förse fler kvarnar än hans egen. Han var naturligtvis Åkerlunds bundsförvant. Kvarnen och en såg innehades sedan av samma släkt fram till början av 1900-talet. Jonas Hanssons barnbarn Gustav och Alfred Gunnarsson övertog kvarn och såg år 1890. Alfred har berättat att bönderna i Byarum och i byarna omkring Uljeshult kom med så mycket säd att de måste mala både natt och dag.
Bilden visar den norra dammen i Uljeshult som har fått solceller som flyter på vattnet. Ett antal hundra meter norrut invid denna damm häckade berguvarna under många år fram till slutet av 1970-talet.
År 1918 byggdes en kraftstation och det var tolv bönder från Linnås, Pålskog, Uljeshult och Pukarp, som bildade en andelsförening, som levererade ström till deras byar.Det stora boningshuset monterades ner och sattes upp på Sturegatan i Skillingaryd. Maskinisten Adolf Lindqvist som skötte kraftstationen fick också disponera kvarnbyggnaden som ändrades till hjulfabrik samt en bostad mellan kvarnen och kraftstationen. När Adolf Lindqvist år 1923 köpte Hallefors lite längre nedåt ån fortsatte bröderna Albin och Axel Blomqvist med hjulfabrik här.
Alldeles nedom dammvallen i Uljeshult hittar man denna underbart placerade kvarn som bilden visar och kraftstationen med turbin placerades en bit nedströms och vattnet kom via en rund trätub till turbinhuset
Detta är Käringaberget som ligger mellan Uljeshult och Linnås, här stannade man ofta för att lyssna på berguvens mäktiga hoande under 1970-talet. Berguven är dock sedan länge bara ett minne.
Berguv, ”Bubo bubo”, är en art i fågelfamiljen ugglor och den är Europas största uggla och förutom hornuggla den enda europeiska som har långa örontofsar. Ovansidan är streckat gråbrun, medan undersidan är rostgul med svarta streck.
Arten är en skicklig nattjägare som tar bytesdjur upp till en hares storlek. Under lugna vårkvällar hör man hanens dova tvåstaviga läte, ”hoʹ-å”, på flera kilometers håll. Arten förekommer i Europa och större delen av Asien. Den är sällsynt i vårt land; den häckar i bergiga skogar och skärgårdar i södra och mellersta Sverige och förekommer glest i vissa delar norr därom.
Förr var förföljelse och fångst av berguvar vanligt och arten fridlystes år 1950 och sedan 1970-talet har man fött upp och planterat ut berguvar på många platser där arten förut häckat men senare försvunnit, däribland i Uljeshult. Mer än 1 000 berguvar har släppts fria men dess framtid är fortfarande inte ljus, tyvärr.
Inte minst dess ”kusliga” och mäktiga nattliga läten har bidragit till att berguv i folktron ofta förknippats med onda makter och bland annat uppfattats som en brodermördares gast. Som orakelfågel har den allmänt ansetts båda död och annan ofärd.
I byn Linnås söder om Pålskog och väster om Österån öppnar sig en fantastiskt vacker småskalig jordbruksbygd med en rik biologisk mångfald.
Det fanns fordom ett antal smedjor i och kring Linnås bland annat;
Linnås Norrgården Smedja fram till år 1940, smeden hette Jonasson.
Linnås Mellangården Smedja årtal saknas, där smeden hette Wille Johansson.
Linnås Sörgården Smedja fram till år 1940, smeden hette Gustavsson.
Östra Linnås, Fällebo Smedja fram till år 1950, smeden hette Josef Melin.
Linnås är en ängsmarks och hagmarkspärla i den småländska och bergiga storskogen.
Gösta Jansson skriver följande information år 2021 om Johan Adolph Bruun.
Johan Adolph Bruun, Tamburmajor och Soldat, född troligtvis år 1694 på Rugen i delstaten Pommern. Avliden den 29 januari år 1744.
Boplats för Johan Adolph Bruun är antagligen Soldattorp nr. 100 Trummebo Linnås. Gård under Pålskogs rote och by i Åkers socken. Under Linnås finns torpen Linnås och Pålskogs soldattorp nr 100 Trummebo.
Levnadsbeskrivning
Tamburmajor, Soldat
Tillhörde Tyska dragonregementet som bildades år 1716 av rester av olika värvade kavalleriregementen som stridit i Tyskland. Lämnade Tyska dragonregementet den 22 mars 1721, deserterat. Tillhörde Jönköpings regemente från cirka 1729 fram till sin död den 29 januari år 1744.
Född beräknat år 1694 på Rugen, delstaten Pommern.
Levde mellan 1718-1744 i Soldattorp 100 Trummebo, Linnås, Pålskog, Åker.
Död 1744-01-29
Relationer och barn:
Gift 1719-07-05 i Soldattorp 100 Trummebo, Pålskog, Åker.
Maria Danielsdotter. Född beräknat år 1684.
Död 1759-11-08 i Soldattorp 100 Trummebo, Pålskog, Åker.
Barn:
Maja Lisa Lischen Johansdotter Brun. Född 1720-05-27 i Soldattorp 100 Trummebo, Pålskog, Åker.
Död 1797-05-29 i Sjöaryd, Håkentorp, Åsenhöga.
Dödsorsak: Bröstfeber
Daniel Johansson Brun. Född 1722-03-15 i Soldattorp 100 Trummebo, Pålskog, Åker.
Jacob Johansson Bruun. Född 1730-04-25 i Soldattorp 100 Trummebo, Pålskog, Åker.
Nu är vi strax framme i byn Påskog, rakt norrut, och svänger man vägen västerut kommer man till Västergård eller Pålskog Västergård.
Pålskogs by är en vacker och K-märkt by högt ovan Österån som rinner nere i dalgången öster om byn. Det lilla röda huset till höger på bilden är en minst 200 år gammal torpstuga som flyttats 2 gånger. Senaste flytten var på 1920-talet då den blev lillstuga på Pålskog Lia.
I dettta lilla röda hus hade vi ungsomar i Skillingaryds fältbiologer vår klubbstuga under stora delar av 1970-talet.
Vilken härlig tid!
Från tidigt 1800-tal var huset en verkstad och tillfällig bostad när huvudbyggnaden på andra sidan vägen uppfördes år 1901. Tillbyggnaden i norra delen av huset var en affär från år 1907 och ett antal år framåt.
Här i vedboden bara ett knappt stenkast från klubbstugan hade vi fri tillgång till ved av vår hyresvärd Hugo och hans fru Britta.
Återigen vilken härlig och lärorik tid i våra ungdomsår.
Pålskogs by längst norrut i Åkers socken har klassats som riksintressant kulturmiljö.Byn som ligger i en kuperad skogsmiljö består av fyra gårdar och ett antal ytterligare bostäder. Runt byn finns öppna betesmarker och åkrar samt öppet vatten längst ner i dalen.
Byns befolkning har varit beroende av inkomster från industriverksamhet utöver det som de svårbrukade markerna kunnat ge. Tillverkningen av hästdragna fordon började redan på 1700-talet och på tidigt 1900-tal fanns här tre smedjor och flera snickeriverkstäder som producerade för avsalu, avyttring eller försäljning. Endast en smedja i bruk återstår år 2012, dock i ny verkstadslokal. Nu är det mest konsthantverk som produceras. På två av gårdarna har det också tidvis varit affärer. År 1901 byggdes här ett missionshus för Norra Åkers Friförsamling. Byn har nu 8 bebodda hus varav 4 är barnfamiljer. Ytterligare tre hus används som fritidshus. Här finns inga tomma hus. Alltså en levande landsbygdsby på 2010-talet
Bilden visar Pålskogs by sedd från söder mot norr med Ormbunkarnas berg i fjärran.
Vildsvin, ”Sus scrofa”, är en art i hovdjursfamiljen svin som kan bli 185 centimeter långt, med en mankhöjd av upp till 100 centimeter, men är vanligen betydligt mindre. Pälsen är raggig, speciellt vintertid, och vanligen gråsvart till svartbrun. Ungarna är ljusa med längsränder. Huvudet är stort och halsen mycket grov.Honorna lever i små grupper, sällan upp till 100 djur, och hanarna ensamma, främst i lövskog och blandskog, men också på kulturmark med skyddande skog, i Europa, Asien och norra Afrika. Vildsvin är allätare med frukter av ek, bok och hassel samt olika rötter som stapelföda. Det äter även animalisk föda, inklusive kadaver, om det kommer åt. Vid födosök bökar det upp marken, vilket gynnar föryngring av skogar men kan ödelägga till exempel potatisodlingar.
När honan eller suggan efter fyra månaders dräktighet ska föda de 3–8 ungarna bygger hon ett bo av gräs och dylikt och försvarar boet mot fridstörare.
Vildsvinet är naturligt förekommande i Sverige, men utrotades och uppgick i tamsvinstammen i slutet av 1600-talet. Senare återinfördes vildsvin i hägn och i mitten av 1970-talet rymde grupper av vildsvin från hägn och etablerade sig i trakterna av Trosa, Björkvik och Kiladalen i Södermanland. Stammen har därefter spridits i mellersta och södra Sverige och spridningen fortsätter norrut. På trettio år har stammen ökat från några hundra djur till flera hundratusen individer.
Den stora och ökande vildsvinsstammen orsakar både skador på jordbruket och trafikskador, vilket motiverar en omfattande jakt men eftersom vildsvin är nattaktiva är de emellertid svårjagade.
De jaktmetoder som används är framför allt åteljakt och drevjakt. Åteljakt innebär att man lägger ut foder för att locka vildsvin till en plats som är särskilt iordningställd för att underlätta jakten. Cirka två tredjedelar av vildsvinen fälls vid åteljakt.
Vildsvinen har som syns på min bild även hittat till Ormbunkarnas berg i norra delen av Pålskogs by.
Nu är vi halvvägs upp på Ormbunkarnas berg cirka 302 meter över havet och ser Pålskogs by breda ut sig i söder och i väster ligger den lilla Gärdesgölen.
Riksintresset Pålskog med bebyggelse från 1800-talets senare del består av fyra gårdar från 1800-talet samt ett missionshus och gårdssmedja från sekelskiftet år 1900.
Terränganpassad bebyggelse till de topografiskt dramatiska förutsättningarna.
Öster och norr om byn finns hävdade enehagar.
Hällebräken, ”Woodsia ilvensis”, är en art i ormbunksfamiljen majbräkenväxter och är en flerårig, 10–20 centimeter hög växt med ett långt, rödbrunt, fjälligt och hårigt bladskaft, som har en tydlig led nedanför mitten. Arten påträffas lite varstans i Sverige och nästan alltid i klippspringor.
Bladet hos hällebräken, som är dubbelt parflikigt delat, är brett lansettlikt med största bredden vid eller nedanför mitten, undertill är det hårigt och fjälligt. Undersidans sporgömmen är täckta av finflikiga fjäll.
Arten hällebräken, som är cirkumpolär, växer i klippspringor och är kalkgynnad. I Sverige är den tämligen till mindre allmän i hela landet, utom på Öland och Gotland, där den saknas, i fjällen når den upp i subalpina bältet.
Kantöra, ”Hymenochaetopsis tabacina”, är en vitrötare som växer i lövskog och blandskog samt i hagmark på stående stammar av framförallt hassel och viden.
Svartbräken eller bergspring, ”Asplenium trichomanes”, är en art i familjen småbräkenväxter och är en mellan 5–25 centimeter hög ormbunke med 1–2 centimeter breda, parbladigt sammansatta blad med glänsande, mörkt bladskaft, bladets mittnerv är också mörk. Småbladen sitter glest och är rundade.
Arten svartbräken växer utbrett kring norra halvklotet i klippspringor och rasbranter, i Sverige tämligen allmänt norrut till Uppland, mindre allmänt eller sällsynt norr därom till Lule lappmark. Svartbräken är fridlyst i Jönköpings län.
Gaffelbräken eller hällespring, ”Asplenium septentrionale”, är en art i ormbunksfamiljen småbräkenväxter som är flerårig och har en vanligen kort jordstam, från vilken de 5–15 centimeter höga, långskaftade, upprätta och gaffellikt delade gröna bladen växer upp. De smala, jämnbreda bladflikarnas baksida är oftast helt täckta av sporgömmen.Bilden visar gaffelbräken, bägarlavar och färglav
Arten gaffelbräken växer i klippspringor och hör hemma i Europa och Asien, den finns även i ett mindre område i Nordamerika. Den förekommer i större delen av Sverige och är tämligen allmän till sällsynt.
Det är en högtidsstund att få botanisera utmed klipporna på Ormbunkarnas berg ety här finns en rik kryptogamflora men också en rik fanerogamflora.
Det är alltid en kamp mot klockan att botanisera på Ormbunkarnas berg för det finns så mycket att upptäcka och när klockan är för mycket har man inte hunnit med hälften av det man tänkt sig.
Ett attack mot toppen av Ormbunkarnas berg, 302 meter över havet, för att njuta av den magnifika söderutsikten är naturligtvis också en självklarhet.
Pålskogs by sedd från toppen av Ormbunkarnas berg mot söder.
Redan under 1600-talet brukades marken kring Pålskog och då tillämpades ensäde vilket sannolikt var fallet även under 1830-talet då storskiftet genomfördes. Bebyggelsestrukturen har varit betydligt tätare förr än vad som är fallet idag. Odlingslandskapet bär spår av ett äldre åkerbruk och ängsbruk och har en rik flora. Dessutom finns spår av en äldre fägata ut till de östra utmarkerna.
Med 1200 millimeters zoom på kameran ser förra bildens utsikt över Pålskoga by från Ormbunkarnas berg ut såhär.
Åkermarkerna och ängsmarkerna i Pålskog låg centralt i förhållande till bebyggelsen och de dramatiska topografiska förutsättningarna har styrt människan i valet av hennes bosättningsplats. Byns smedjor och snickerier har spelat en viktig roll för bybornas försörjningsmöjligheter under årens lopp där inriktningen mot tillverkning av åkdon för jordbruk och skogsbruk var unikt för trakten.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan