Vintervandring och vinterfåglar, del 1. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 505 20221216
Det är mörka moln i sydost och söder, det är ett förfärligt krig i vårt relativa närområde. I Ukraina är livet svårt med död, lemlästning, umbäranden, vinter och kyla.
Här hos oss är det bara kallt vilket i jämförelse är ingenting, vi har allt vi behöver av mat, värme, vatten, elektricitet och fred! Detta som vi har är verkligen något att sätta värde på och uppskatta men vi måste hjälpa Ukrainas folk precis som jag har uppmanat allt sedan krigets start den 24 februari i år.
Det finns tyvärr ännu ingen ljusning ovan de mörka krigsmolnen i Ukraina som det faktiskt gör på min bild över södra delen av Skillingaryd, till och med solen syns genom molnen här på bilden.
Måtte det snart bli fred i den sydöstra delen av Europa så att människorna där åter kan få livslusten tillbaka och i lugn och ro få sörja sina döda. Därefter är det dags att vi européer tillsammans med Ukrainas folk får återuppbygga detta fantistiska land igen.
När väl solen bröt igenom molnen blev det en färgsprakande meny av färgen som lyfte modet en aning och själen kändes lättare, för när modet sviker då mörknar världen.
Till vänster ser man gevärsförrådet i Västra lägret som uppfördes år 1873 och till höger ser man persedelförrådet som tillkom 3 år senare nämligen år 1876.
Plötsligt hördes ljudet av sångsvanar och mycket riktigt kom sjutton sångsvanar och sträckte mot söder, kanske bara till Skillingaryds dämme.
Sångsvanar klarar vintern bra bara de har tillgång till öppet vatten och föda vilket jag vet fortfarande finns nere i våra våtmarksdammar för kväverening, i folkmun Skillingaryds dämme.
Björktrast, ”Turdus pilaris” vars latinska namn betyder, ”trast som fångas med tagelsnaror”. Den tar ofta sin föda ute på öppna fält i gräsmattor eller liknande, där de i första hand söker efter mask, men också efter snäckor, insekter, spindlar och andra smådjur. Under hösten och vintern äter björktrastarna med stor förtjusning bär och frukter av olika slag precis som här.
Namnet björktrast nämns redan år 1538, men det är osäkert om det gällde just björktrasten eller om det gällde för trastar i största allmänhet och namnet på den trast som nu är björktrast, infördes först år 1824. ”Björk-” torde syfta på att den gärna håller till i björkskog men arten har även kallats för kramsfågel och snöskata vilket jag använde i min barndom. Under hela 1900-talet, och särskilt efter år 1950, har björktrasten ökat kraftigt i antal över hela Sverige. I samband med detta blev den allmän i norra Lapplands skogsområden där den tidigare var sällsynt.
Liksom koltrasten har björktrasten anpassat sig till att häcka i anslutning till mänsklig bebyggelse och de första fynden i tätortsmiljö gjordes i Göteborgstrakten på 1930-talet. Boet som byggs på ett par dagar behöver nödvändigtvis inte alltid vara placerat uppe i ett träd. Ibland byggs det på gatuskyltar, i rishögar eller ovanpå en fågelholk. De fem till sex äggen ruvas av honan i två veckor och sedan hjälps paret åt med matningen. I södra Sverige läggs ofta två kullar. Björktrastarna brukar försvara sitt bo intensivt mot inkräktare, och de är kända för att anfalla i störtdykningar och spruta spillning över fridstöraren.
De flesta björktrastarna flyttar vanligtvis söderut under oktober-november och speciellt i norra delarna av Sverige är den en utpräglad flyttfågel, medan arten i södra delarna av landet ofta övervintrar.
Koltrast, ”Turdus merula”, vars latinska namn i princip ”trast, trast”, häckar allmänt i hela södra och mellersta Sverige upp till norra Värmland, centrala Dalarna och längs hela Norrlandskusten. Arten häckar regelbundet långt ut i kustbandet, såväl på Västkusten som i Stockholms skärgård, förutsatt att där finns växtlighet och helst även mänsklig bebyggelse. Boet placeras vanligtvis på låg höjd i täta träd eller buskar och består av strån, mossa och löv som blandas med jord.
Arten hör utan tvekan till våra mest välkända och omtyckta fåglar och kanske är det därför den utnämnts till Sveriges nationalfågel. Ursprungligen var koltrasten en skygg skogsfågel, men har under 1900-talet vandrat in i stadsparker och villaträdgårdar, där den kan vara ganska oskygg och under vintern gärna kommer fram till utlagd mat.
Koltrasten, på bilderna en hane, föredrar snåriga skogsmijöer och därför hittar man den oftast i strandskog, buskiga hagmarker, skogsbryn och gläntor, men även i barrskog och lövskog med tät undervegetation samt i tätorter där den anpassat sig till människan och blivit påfallande oskygg.
Den har utvecklat en känslig försvarsmekanism då fara hotar och detta kallas för ”skräckfällning” och innebär att fågelns fjädrar yr omkring. Förhoppningsvis kan den då ta sig ur denna fara och de viktiga vingfjädrarna hållas intakta.
Enligt gammal folktro, innebär det ett väderomslag om man ser en kolrast på vintern. Koltrasten har även många olika namn, i olika delar av Sverige, exempelvis svarttrast, svartstare, buskstare i Småland, gråstare, svartklera i Bohuslän, buskstare även på Öland och Gotland, solsvärta i Skåne och muskvipa i Västergötland.
Domherre, ”Pyrrhula pyrrhula”, vars latinska namn betyder, ”eldröd”, vilket inte stämmer på bildens domherre som är en domdam.
Följande bilder på domherrarna är tagna i träden i Östra lägret på Skillingaryds skjutfält där det höll till en mindre flock som var mycket stationära och bjöd på stor underhållning i det vackra solskenet som fick de röda fägerna att lysa som stopplycktor.
På bilden födosöker en hane i en av de stora och gamla lönnerna.
Domherren lockar med ett mjukt, melodiskt och sorgset klingande vissling, ”pjuh” och sången är lågmäld och hörs mest under vackra vårvinterdagar samt är påfallande lik en rostig gammal vindflöjel som sakta rör sig fram och tillbaka i vinden. Bilden visar en hane.
Domherren häckar i barrskog och blandskog i hela landet men är tyst och tillbakadragen under denna period vilket gör den svårt att upptäcka. Boet som byggs av honan, ligger på några meters höjd, oftast i en liten gran eller enbuske och består av kvistar och rottrådar. På vintern söker domherren ofta upp våra fågelbord, vilket gjort att den är en av våra mest kända fågelarter.
Bilden visar en hona.
Domherrehanen kan bli mycket upprörd om man härmar hans flöjtande vissling vid reviret och han spänner då ut det röda bröstet, svänger huvudet med den svarta kalotten fram och tillbaka och kan också från sin utsiktsplats gång på gång flyga över den härmande för en mer noggrann inspektion.
Vanligtvis betraktas domherren som stannfågel, men en del flyttar i oktober till Danmark och Mellaneuropa och återkommer till oss i mars.
Vissa år flyttar dessutom ett stort antal domherrar ut ur landet, år 1961 noterades vid Falsterbo fågelstation i Skåne en verklig ”massflytt”, då hela 10 000 domherrar under en dag begav sig till Danmark. Här plockar den frön från en vinterståndare av en skräppa, kanske tomtskräppa, ”Rumex obtusifolius”, krusskräppa, ”Rumex crispus” eller gårdsskräppa, ”Rumex longifolius”.
Under våren kan domherrarna lokalt ställa till med en del skada i fruktträdgårdar, då de knipsar av knoppar och årsskott av framför allt päronträd och plommonträd.
Namnet domherre är troligen ett låneord från tyskans ”doemher” och syftar då på dess domarhögtidliga sätt. Andra menar dock att namnet kommer från att den röda färgen liknar färgen på de katolska domherrarnas, kanikerna, röda dräkt.
Enligt en gammal legend har domherren fått sin röda färg då han på Golgata sökte dra taggarna ur Kristi törnekrona. Blodet färgade då hans bröst och har sedan dess fått behålla det.
Enligt småländsk folktro är det ett säkert tecken på snö inom tre dagar, när domherren på senhösten kommer till bebyggelse och äter av trädens knoppar.
Förr höll man tyvärr ofta domherrar som burfåglar då de nämligen har en god förmåga att härma melodier.
Domherren är för övrigt en stor och kraftig fink som på engelska heter bullfinch eller eurasian bullfinch, med andra ord tjurfink och i Sverige uppskattas beståndet till mellan en kvarts miljon till en halv miljon par.
Här kommer en hitta fågeln-fråga och när ni hittat den är nästa fråga vilken art det är som sitter på den solbelysta tallstammen.
Vilken tur att vi har våra fåglar under vintern då de skänker glädje till oss speciellt vid fågelmatningarna. Här är det två talgoxar som äter nötter som är rika på fett.
Fettet i nötter och mandlar består till största delen av enkelomättade fettsyror, det är en typ av fett som anses hälsosamt.
Den tunna och ljust rödbruna barken på denna stora och kraftfulla tall i Västra lägret blev i princip självlysande i den låga men kraftiga decembersolens sken denna lördag eftermiddag år 2022.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan