Silverfallet-Karlsfors naturreservat, del 2 20220206 Krönika 361
Bergs socken ligger i Vadsbo härad och socknen som under reformationstiden var moderförsamling i Bergs gäll eller församling, vartill hörde annexen Böja, Lerdala och Timmersdala, räknas dock i jordeböckerna mellan åren 1600-1685 till Valle härad. Sockennamnet är lånat från kyrkbyn.
Bergs socken har enligt jordeboken år 1564 fyra hela hemman. Jordeboken år 1566 upptar fem hela skattehemman, fem halva kronohemman och sju kronotorp, elva hela frälsehemman, fyra hela kyrkohemman, fem hela prebendehemman, fyra hela biskopshemman samt fem hela och ett halvt klosterhemman. Socknens största by i äldre tid var Yttersöra, som enligt jordeboken år 1564 hade åtta hela hemman. Den gav namn åt Oterssörz rettaredöme, som lydde under biskopsstolen. Gården Mädaldala, nu Melldala, var år 1395 sätesgård för väpnaren Laurens Mickelsson.
Vadsbo härad, Västergötlands nordligaste och till arealen största i landskapet, sträcker sig från Närke i norr till Billingen i söder, Vadsbo är namnet på ett av de åtta bon, det vill säga, förvaltningsdistrikt, som enligt Äldre Västgötalagen landskapet under medeltiden var indelat i. Det har uppkallats efter kungsgården Vad, numera Vaholm. Valle härad, 1275 benämnt Wallahered, innehåller en böjd form av förslagsvis valder för ”vall, fält”, sannolikt syftande på Axevalla hed eller en slätt där ting hölls.
Jag hoppas ni kan läsa texten om Bergs socken på skylten som finns vid ”ingången” till naturreservatet.
Även vid Silverfallet finns det lärorika, små och vackra informationsskyltar och denna skylt har rubriken "Vattnet och industrins kraft".
Vatten som rör sig från en nivå till en annan kan bland annat få hjul att snurra och vattenhjulet var länge vår viktigaste kraftkälla vid sidan av vår egen muskelkraft. Det användes till exempel vid kvarnar, sågar, gruvor och masugnar.
Jag hoppas att ni kan läsa skyltens text via mitt fotografi.
Alldeles nedströms Silverfallet planar Karlsforsbäcken ut och det bildas en perfekt miljö för både stömstaren och forsärlan.
Över kalkstenshällarna rinner vattnet från Karlsforsbäcken och mitt i fallet passerar det brottytor av alunskiffer. Silverfallen planar sedan ut över sandstenshällarna på bilden.
Den vackra lövskogsmiljön Silverfallet framstår vid första ögonkastet som en ren naturupplevelse. Den skira grönskan döljer dock en helt annan historia. Under lång tid var detta en industrimiljö. Längs sluttningen finns övergivna brott av kalksten och alunskiffer, ruiner efter byggnader, kalkugnar och kvarnar. Här låg en gång Karlsfors alunbruk och kalkbruk, på sin tid Skaraborgs största alunbruk.
Just vid Karlsfors var förutsättningarna goda för stenindustri. Här fanns både rinnande vatten och branter där alunskiffern och kalkstenen gick i dagen. Kvarnarna behövde vattenkraft och vatten användes för urlakning och sköljning av alun. Alunet var ett kemiskt salt som användes för betning av färger, för att härda skinn och vid papperstillverkning.
Under drygt hundra år gav Silverfallet liv till stenindustrin. Från 1810 var Karlsfors gård nedanför fallet en bruksgård med bank, postkontor och affär åt ett hundratal anställda vid bruket.
Vid mitten av 1800-talet uppfann den kemiska industrin en ny metod att enkelt och billigt framställa alun. Karlsfors som var ett stort, men ineffektivt, alunbruk drabbades hårt. Redan 1856 lades bruket ner. Därmed inleddes en ny industriepok vid Silverfallet då kalkproduktionen tog över.
Bilden visar en kvarnruin nedanför Silverfallet, men det är endast stenväggar i 90-graders vinkel som återstår och berättar om historien.
Här inom området förekom ett kalkbruk fram till år 1920 där kalkproduktionen var en småskalig industri. Som mest arbetade 10 män, mest bönder, med kalkbruket som skedde vintertid då det fanns tid för arbete utanför gårdarna. Kalken användes i första hand som jordförbättringsmedel. Under efterkrigstiden minskade efterfrågan på kalk. År 1920 upphörde kalktillverkningen helt vid Silverfallet.
Bilden visar en närbild av förra bildens kvarnruin alldeles nedanför Silverfallet, men det är som redan nämnts bara stenväggar i 90-graders vinkel som återstår och som berättar om historien.
Berggrunden utgörs av sedimentbergarterna kalksten, alunskiffer och sandsten och i sluttningen nära fallet finns lämningar och stenbrott efter den tid då kalksten och alunskiffer bröts i området och där låg förr Karlsfors alunbruk och kalkbruk.
Det är höga berg och djupa dalar mellan Karlsforsbäcken och bergen utmed sidorna men till hjälp för besökaren finns en trappa som underlättar nedstigningen till bäcken.
Besökarna nere vid Karlsforsbäcken blir ganska små i jämförelse med mig när jag tar detta fotografi uppe på berget.
Större delen av sluttningen vid Silverfallet-Karlsfors består av ädellövskog som har en tydligt kalkpåverkad flora. På våren exploderar naturen, och man kan skåda blåsippa, smånunneört, lungört och sällsynta inslag av gulsippa.
På rödfyrshögarna, det vill säga, askan av av alunskiffer, växer framförallt björk och sälg. Även de mindre partierna med öppen betesmark har en rik flora med klasefibbla, stor blåklocka, brudbröd och spåtistel.
I Silverfallets vattenfall finns stora mängder rutlungmossa och kvarnbäckmossa.
En vintervandring upp längs fallets isformationer är också spännande.
I Sverige förekommer sandstenar på många platser och av högst skiftande ålder. Sandstenar bildade under prekambrium, det vil säga, äldre än 570 miljoner år, är bland annat den gula eller gulvita, ganska svagt cementerade lemundasandstenen eller grännasandstenen, vilken förekommer vid Vätterns östra strand och främst nyttjats som byggnadssten.
Lemundastenen är ren kvartssand med kvartskorn som binds samman av sekundär kvarts och är mindre porös. Lemundasandsten är ljusgrå, men gulnar med tiden
Andra är den ljust brunröda, rödvioletta eller gulgrå, tämligen hårda gävlesandstenen, vilken förekommer mellan Sandviken och Gävle och främst utnyttjats som fasad- och ornamentsten, samt den röda eller rödvioletta kvartsitiska dalasandstenen, vilken förekommer i stora delar av Dalarna och södra Härjedalen och främst använts som plattsten.
När man står invid det nästan helt frusna Silverfallet upptäcker man ett antal stelnade ansikten i isen och dessa tycks förändra sig och till och med röra på sig.
Sandsten bildad under äldre kambrium har sedan medeltiden brutits i Sverige, bland annat de i regel gråvita lingulidsandstenarna och mickwitziasandstenarna i Västergötland och Närke samt den kvartsitiska hardebergasandstenen i Skåne. Dessa sandstenar har tidigare använts som kvarnstenar, slipstenar och byggnadsstenar men används numera kanske främst för framställning av makadam. Sandsten bildad under silur har brutits bland annat på Gotland, exempelvis gröngrå burgsvikssandsten, i Skåne som röd övedssandsten och i Dalarna som röd eller vit orsasandsten. Dessa sandstenar har använts främst som byggnads- och ornamentsten, men även som kvarnstenar och slipstenar. Grå höörsandsten, huvudsakligen använd som byggnadssten, från yngsta trias och äldsta jura har brutits i centrala och västra Skåne.
Sedimentära bergarter bildas genom mekanisk-fysisk avsättning av transporterade lösa partiklar och genom kemisk-biokemisk utfällning av olika mineral i porerna mellan partiklarna. Termen sedimentär innebär att materialet avlagrats ur ett medium, i regel vatten eller luft. Emellertid innefattas, något oegentligt, i begreppet sedimentära bergarter även material som bildats på kemisk, biokemisk eller organisk väg genom anrikning eller utfällning.
Alun ingår i mineralen kalunit och alunit och framställs genom behandling av bauxit med svavelsyra och kaliumsulfat eller genom kalcinering och lakning av alunhaltiga skiffrar. Det används vid vattenrening, garvning, färgning och limning av papper.
Med stambanans dragning öster om Billingen 1859 fick Skövde en viktig roll som industriort och knutpunkt. Järnvägen hade också stor betydelse för stenbrytningen vid Billingen.
De små stenbrotten och kalkbrotten samt alunbrotten ersattes nu med en växande stenindustri. Sten blev en viktig industrinäring i Skövde. Stenindustrin utvecklades till att omfatta mer än tusen anställda under 1900-talet vid tre stora stenindustrier i Skövde.
Alun är känt sedan antiken som läkemedel, sammandragande och blodstillande, och betmedel vid färgning.
Under 1800-talets första hälft var Karlsfors Skaraborgs största alunbruk. Efter nedläggning ersattes detta av kalkbränning. Vid Silverfallet med dess område ser man rester efter brytning av alunskiffer och kalksten, med lämningar som rödfyrhögar och kalkugnar.
För att förenkla för dig som besökare att ta del av den historia som Silverfallet har att berätta, så rekommenderar vi dig att ladda ner appen Kulturväg Skaraborg. Där kan du välja en promenad till fots, som tar dig runt bland de olika platserna vid Silverfallet. Appen kommer ge dig mer spännande information om vad som pågick här tidigare.
Kalksten, sedimentär karbonatbergart som till minst 50 % består av kalciumkarbonat, huvudsakligen i form av mineralet kalkspat. Andra vanliga beståndsdelar är lermineral, svavelkis, järnspat, kvarts och kalcedon. Kalkstenar bildas antingen direkt genom organiska processer eller indirekt genom ansamling och cementering av skalrester och skelettrester, eller genom enbart kemiska processer. Kalkstenar uppvisar högst skiftande hårdhet och färg, alltifrån mjölaktiga till mycket hårda, och från gulvita till svarta. Kalksten kan omvandlas till dolomitsten genom kemiska processer. Nutida kalksediment bildas huvudsakligen i tropiska och subtropiska vatten.
I Sverige förekommer kalkstenar på många platser och av högst skiftande ålder. De flesta kalkstenar av prekambrisk ålder är omvandlade till marmor och kallas urkalksten. De förekommer ofta tillsammans med leptiter och gnejser och innehåller mer eller mindre rikligt med silikater.
Karlfors gård vid Silverfallet har en lång och spännande historia som inleds redan vid 1800-talets början. Då anländer grosshandlare Bernt Harder Santesson från Göteborg och anlade Karlsfors alunbruk. De ursprungliga byggnaderna vid Karlsfors gård tillkom samtidigt som alunbruket uppfördes. Bland den äldsta bebyggelsen märks mangårdsbyggnad och flyglar. Dessutom finns två bruksarbetarlängor bevarade.
Bilden visar svamparten sidenticka, ”Trametes versicolor”, som växer framför allt i lövskog och blandskog samt i hagmark.
Sidentickan växer på stubbar och liggande stammar och grenar av lövträd, särskilt bok, björk, ask, hassel, ek, al, asp, apel, hägg med flera och är en vitrötare.
Gemensamt för de sedimentära bergarterna är således att de bildats vid jordytan, på land eller i havet, och att de flesta först bestått av lösa partiklar av varierande beskaffenhet vilka sedan genom olika processer cementerats samman eller litifierats, i regel utan högt tryck eller hög temperatur. Med utgångspunkt från de sedimentära bergarternas härkomst och den eller de processer som huvudsakligen medverkat vid deras bildning brukar man indela dem i fyra huvudkategorier enligt följande:
Terrigena klastiska. Dessa från land härrörande sedimentära bergarter består av fragment, klaster, av tidigare existerande bergarter, vilka eroderats, transporterats och avsatts av fysiska processer. Exempelvis konglomerat, breccia, sandsten, lersten och slamsten.
Biogena, biokemiska och organiska. Till denna grupp hör sådana bergarter som ytterst härrör från levande organismer eller deras aktiviteter. I gruppen ingår bergarter som består av mer eller mindre fragmenterade lämningar, till exempel skal och skelett. Vidare hör till gruppen dels sådana bergarter som bildats genom biologiska och kemiska processer, dels sådana som har ett biologiskt ursprung men där senare omvandlingar ägt rum. Exempel på i gruppen ingående bergarter är kalksten, dolomitsten, flinta, fosfat, kol och oljeskiffer.
Kemiska. Dessa består huvudsakligen av material som bildats genom direkt kemisk fällning ur en lösning eller genom avsättning av olösliga fällningar. Exempelvis stensalt, flinta, gips, kalktuff och järnsten.
Pyroklastiska. Denna fjärde grupp består av vulkaniska utbrottsprodukter som i regel slungats upp i atmosfären och sedan avlagrats på land eller i vatten. Exempelvis vulkanisk tuff och bentonit, bentonitlera.
Bentonit spelar en stor roll vid tätning av vattenförande delar i tunnlar och bergrum och inte minst i slutförvaren av använt kärnbränsle. Där fungerar den som en buffert mellan berggrunden och de kapslar av koppar som det uttjänta kärnbränslet förvaras i.
Orsten, stinkkalk, antrakonit, mörkgrå till svart, bituminös kalksten som förekommer i form av bankar eller linsformade konkretioner i alunskiffer. I Sverige påträffas orsten, som ofta är fossilrik, i avlagringar från mellersta och yngre kambrium samt äldsta ordovicium, cirka 535–500 miljoner år gamla. Namnet stinkkalk förklaras av att bergarten avger en stark lukt av fotogen eller råolja när man slår på den.
Orsten, kallas som sagt även i folkmun för stinksten eller stinkkalk på grund av den illaluktande doft som framträder då man klyver stenen. Orstenarna består av en bituminös kalksten och uppträder som linser i olika horisonter av den kambriska alunskiffern.
Orstenarna har länge varit kända för sina makrofossil, bland annat i form av olika trilobiter. Under 1980-talet hittade tyska paleontologer extremt välbevarade mikrofossil, främst i form av olika kräftdjur, en så kallad lagerstätte, i orstenar från Västergötland. Denna lagerstätte kallas därför för Orstensfaunan. Dessa fossil är bevarade i tre dimensioner, vilket är väldigt ovanligt, och har bildats genom fosfatisering, en process där fossilets ursprungliga kropp har ersatts av fosfat. Dessa unika fossil har preparerats fram genom att kalkstenen har lösts upp med hjälp av olika syror. I orsten har man bland annat påträffat världens äldsta trögkrypare och tungmaskar. Lagerstätte kommer från tyskan och beskriver en geologisk avlagring som är exceptionellt rik på fossil och/eller har en fossil fauna och/eller flora som är exceptionellt välbevarad.
Alla sedimentära bergarter avspeglar den eller de miljöer som de bildats i. De gör det genom sin sammansättning, textur och struktur.
Sedimentära miljöer varierar från sådana där erosion och transport dominerar till sådana där i huvudsak avsättning äger rum. Den mest omfattande vittringen och erosionen, varigenom sedimentpartiklar och ämnen i lösning frigörs, äger rum i kontinentala områden. De viktigaste kontinentala avsättningsmiljöerna är vattendrag och sjöar, glaciärer och öknarnas sandhav. Klimat, lokalgeologi och topografi avgör vilken typ och vilka mängder av material som frigörs. I grunda marina, strandnära miljöer sker sedimentationen vid stränder, deltan, laguner, tidvattenområden och undervattensrevlar. I öppna marina grundhavsmiljöer, liksom i de djupare delarna av havet med hemipelagisk, pelagisk och slamströmssedimentation, sker avsättning av alla tänkbara slags sedimenttyper.
För de allra flesta klastiska sediment gäller i regel att deras partikelstorlek speglar transportmediets kapacitet, de grövsta avlagras där energin och kapaciteten är hög, det vill säga, ofta nära stranden, medan de finaste sedimenterar i lugna eller stagnanta miljöer, det vill säga, i de flesta fall på djupare vatten.
Flera undantag finns dock, till exempel de finkorniga sedimenten i tidvattenområden och de delvis grova sedimenten i djuphavet vilka uppkommer genom undervattensskred.
De flesta sedimentära bergarter är till övervägande del sammansatta av relativt få mineral. De terrigena klastiska består i regel av kvarts, fältspater och olika lermineral i varierande proportioner, ju längre materialet transporterats och bearbetats av vågor och strömmar desto större brukar andelen kvarts vara. De biogena och kemiska sedimentbergarterna uppvisar sammantaget en större mineralvariation, men de enskilda bergartstyperna kan vara sammansatta av ett eller ett fåtal olika mineral. Exempel på ofta förekommande mineral är kalcit, dolomit, siderit, gips, anhydrit, pyrit, glaukonit, chamosit, opal, kalcedon, fosforit, halit, limonit och hematit. De pyroklastiska sedimentbergarternas beståndsdelar utgörs av såväl glas- som mineralpartiklar samt fragment av de bergarter som bildar väggarna hos vulkanens tillförselkanal.
En sedimentär bergarts textur är dess allmänna fysiska karaktär, speciellt med avseende på de geometriska egenskaperna hos och de inbördes relationerna mellan dess komponenter, dvs. deras storlek, rundning, form, sortering, orientering och packning. För att kunna bestämma dessa egenskaper krävs i regel en mikroskopisk undersökning, varför termen textur i allmänhet avser en bergarts småskaliga karaktärer. Viktiga texturer hos sedimentära bergarter är partiklarnas storlek, rundning, form, sortering, orientering och packning.
Partiklarnas storlek ligger i många fall till grund för hur en sedimentär bergart betecknas. De vanligaste storlekarnas namn, storleksintervall och gängse bergartsbeteckning är enligt följande:
Rundning, härmed avses graden av släthet hos sedimentpartiklarnas yta. Rundningsgraden är huvudsakligen ett mått på den tid som partiklarna varit utsatta för nötning under transport eller rörelse genom vågors inverkan. Dock spelar här naturligtvis också mineralpartiklarnas hårdhet och kemiska beskaffenhet en stor roll.
Partiklarnas form är ett mått på deras grad av klotformighet, varför egenskapen även kallas sfäricitet. Formen är i hög grad beroende av en mineralpartikels kristallina egenskaper men kan även, liksom rundningen, spegla graden av nötning.
Sorteringen i en sedimentär bergart anger i vilken grad som de ingående partiklarna är av en och samma storlek, utan avseende på deras absoluta storlek. God sortering innebär alltså att de flesta partiklar är av ungefär samma storlek, vilket för grövre sediment kan tyda på att materialet avsatts i en miljö med hög energi. Ett dåligt sorterat sediment kan följaktligen antyda snabb avsättning i en miljö med låg rörelseenergi.
Sedimentpartiklarnas orientering, det vill säga, deras längdaxels riktning, kan ge upplysningar om vattenrörelsernas eller luftrörelsernas riktning i avsättningsmiljön och om huruvida sedimentationen skett långsamt och likformigt eller snabbt och i pulser.
Packning kallas det sätt på vilket sedimentpartiklarna är ordnade inbördes. Låg packningsgrad innebär att de ligger oordnade, vilket i regel ger upphov till relativt hög porositet. Hög packningsgrad innebär således hög grad av ordning och låg porositet.
Sedimentära bergarters struktur framträder i vägskärningar, stenbrott och naturliga blottningar. Exempel på allmänna strukturer vilkas bildning inte alltid kan fixeras i tid är lagring och en bergartsenhets form. I görligaste mån försöker man dock skilja mellan primära och sekundära strukturer.
Primära strukturer är sådana som uppkommit i samband med sedimentens bildning. Exempel är spår av organismer eller av lösa partiklar, korsskiktning, graderad skiktning samt ström- och vågmärken. Alla dessa ger information om i vilken eller vilka miljöer som sedimenten avsatts.
Sekundära strukturer har uppkommit efter sedimentets bildning, i regel även efter sedimentbergartens bildning. Exempel är tektoniskt betingade strukturer, såsom veck av skiftande slag, förkastningar, gångar och intrusioner. Konkretioner, till exempel orsten och flintnoduler, är andra exempel på strukturer som i huvudsak är sekundära.
Diagenes inbegriper alla de kemiska, fysiska och biologiska förändringar som sker i ett sediment efter dess avsättning samt under och efter dess litifiering, dock inte vittring och metamorfos. Det innefattar alla de processer, til exempel kompaktion, cementering och omkristallisering, som sker vid de tryckförhållanden och temperaturförhållanden som normalt råder i eller vid jordskorpans yttre del.
Konglomerat och breccia består av partiklar som är större, ofta betydligt större, än 2 millimeter i diameter med en finkornigare grundmassa. En breccia skiljer sig från ett konglomerat genom att de större partiklarna är kantiga, hos konglomeratet är de runda.
Sandsten är samlingstermen för sedimentära bergarter som huvudsakligen är sammansatta av partiklar med en diameter mellan 0,063-2 millimeter. Termen används företrädesvis om terrigena klastiska bergarter. I de fall där halten fältspater är hög benämns bergarten arkos, där halten kvarts är mycket hög talar man om kvartssandsten eller kvartsarenit och där mängden bergartsfragment är framträdande kallas bergarten litisk sandsten eller litarenit.
Lersten och slamsten består till övervägande del av partiklar som är mindre än 0,063 millimeter, lerstenarna är finkornigare och slamstenarna grovkornigare. En grov slamsten med liten mängd lerpartiklar benämns siltsten, och en kraftigt kompakterad lersten benämns skiffer.
Kalksten består till övervägande del av mineralet kalcit och är ofta sammansatt av partiklar av biogent ursprung och ett cement av biogent eller kemiskt ursprung. Partikelstorleken kan variera högst avsevärt, alltifrån finkorniga kalcilutiter till grova kalciruditer. Även inslaget av terrigent material varierar. Bergarter där kalken är uppblandad med terrigent slam kallas märgelsten, där den är uppblandad med terrigen sand kallas den sandig kalksten. Kalkstenar i vilka kalciten blivit omvandlad till mineralet dolomit benämns dolomitsten.
Evaporiter, av evaporation för avdunstning, har bildats genom kemisk fällning ur övermättat havsvatten. Exempel är stensalt eller halit, gips och anhydrit. Dessa mineral utfälls i en bestämd ordning, och vid fullständig uttorkning av en havsbassäng avlagras först gips, därefter anhydrit och halit och slutligen kalisalter.
Kalkstenar från kambrosilur förekommer i Skåne, på Öland och Gotland, i Väster- och Östergötland, Närke, Dalarna, Jämtland samt i fjällkedjan. Dessa är i regel mycket fossilrika och vissa kalkstenar har fått namn efter särskilt vanligt förekommande fossil, till exempel ortoceratitkalkstenen från ordovicium och krinoidékalkstenen från silur. Särskilt på Gotland är dessutom revkalkstenar vanliga. Brytning av kambrosiluriska kalkstenar sker på Gotland.
De yngsta kalkstenarna i Sverige finns i Skåne, Halland och Blekinge. De bildades under krita och tertiär. I Kvarnby i Skåne län bröts skrivkrita, en ljus, tämligen lös och mycket ren och finkornig kalksten, huvudsakligen bestående av kalkskaliga mikrofossil. Brytning av kalksten sker numera i Ignaberga också detta i Skåne län.
När man passerar den lilla bron över Karlsforsbäcken kommer man fram till denna lilla informativa skylt där man kan läsa om "Den långa vägen från skiffer till alun".
Efter brytning av alunskiffer forslades skiffret på träkärror och det var som regel kvinnor som gjorde detta. Männen sysslade med brytningen men det fanns ungefär lika många kvinnor som män som jobbade i verket. De flesta kvinnorna var säsongsarbetare och gifta med alunarbetare som var heltidsanställda.
I avräkningsböckerna med mera står inte kvinnornas namn, bara vems hustru det var. Skiffer varvades med ris som tändes på, då bildades järnoxid som ger alun den röda färgen. Därefter varvas bränd och urlakad skiffer i lager över varandra till cirka 7 meters höjd och sedan forslas detta till stora träkärl där de urlakades i kar efter kar. Alunlösningen kallades lut och togs om hand av lutgörare och fördes i urholkade trästockar till pannhuset där den inkokades i stora blypannor.
Pannmästaren vid blypannorna hade hög status och det tog två hela dygn att koka en panna klar. När luten svalnat tog man tillvara det slam som bildats. Det kunde brännas till tegel eller användas för rödfärgning av hus. Kristallerna som bildades, löstes upp i en liten mängd vatten och fylldes i stora träfat. Efter två veckor hade alunet kristalliserat klart och av luten som fanns kvar utvanns järnvitriol.
På de gamla askarna och almarna växer en ovanlig, spännande och vacker mossflora och lavflora och bilden visar bland annat lavarten hundlav.
Hundlav, Peltigera canina”, är en grå bladlav och eftersom dess reproduktiva kroppar liknar hundens tänder användes den som en behandling för rabies under den europeiska medeltiden där pulveriserad hundlav blandades med svartpeppar och varm mjölk.
Ask, ”Fraxinus excelsior”, har en stark ställning i den nordiska folktron. Världsträdet Yggdrasil som omslöt både gudarnas och människornas boningar var en ask. Den första mannen, kallad Ask, skapades av Oden, Ve och Vile ur ett träd de fann på stranden. Asken kallas ibland för kungsträdet, då den kommer sist till sommarens fest. Vuxna askar brukar ha den senaste lövsprickningen bland de svenska lövträden. Den är ett vanligt gårdsträd och vårdträd. I äldre tider användes ask till verktygsskaft, kastvapen, på isländska heter det ”askir”, vilket betyder just spjut, hjul, ekrar och sadelträ. Det var också vanligt att träden hamlades för att ge foder till djuren.
Alm, ”Ulmus glabra”, växer inom området och det finns tre olika almarter som växer naturligt i Sverige. Almen eller skogsalmen, ”Ulmus glabra”, är den vanligaste medan lundalmen, ”Ulmus minor”, och vresalmen, ”Ulmus laevis”, i Sverige bara växer vilt på Öland och Gotland. Speciellt kärnvedens goda hållbarhet under vatten gör att almvirket använts vid båtbyggeri och till olika typer av vattenkonstruktioner. Ett rörsystem av alm som anlades i London på 1600-talet var enligt uppgift helt oskadat när det grävdes upp på 1930-talet.
Det som knaprar under och i veden hos döda träd är en del av mångfalden som vi har i vår natur. Det är larver av olika insekter, mest skalbaggar, som lever i veden.
Det finns cirka 542 rödlistade insektsarter som kräver död ved. Antalet rödlistade arter som lever på olika trädslag varierar från 5 arter på rönn och upp till hela 202 arter på ek.
Gran och tall är ganska lika och skiljer sig tydligt från lövträden beträffande de arter som utnyttjar träden.
Boken, eken, alen och avenboken samt hasseln är exempel på trädarter som har en liknande artuppsättning.
Egenskaper som påverkar förekomsten av rödlistade arter är vedens grad av förmultning och solexponering och om veden är stående eller liggande. Bränd ved, grov ved och hålträd är vedtyper som är relativt ovanliga i dagens svenska skogar och som många rödlistade arter föredrar.
För att bevara biologisk mångfald är det viktigt att man sparar träd av många olika typer som kompletterar varandra.
Boken ”Insektsgnag i bark och ved”, av Bengt Ehnström är ett standardverk för både naturvård och skogsbruk och ger en ovärderlig hjälp för att tolka skogsskador samt för att inventera insekter med hjälp av deras gnag i bark och ved.
Känn historiens vingslag och njut av storslagen natur när man åker längs Kulturväg Skaraborg. Det är en brun/vit-skyltad turistväg som sträcker sig från Karleby till Tidan.
Man åker från Karleby, förbi fornlämningar och klosterruiner, passerar Hornborgasjön med sitt rika fågelliv, Varnhem och Vallebygden med dess vackra dalar och storslagna bergsbranter. Kulturvägen slutar i Tidan där man kan uppleva allt från loppisar till fornlämningar.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan