Slagen vid Älgarås, Lena och Gestilren 20220211 Krönika 362

Kyrkan i Kungslena är av sten med smalare kor och härrör från 1200-talets början. Enligt traditionen byggdes den år 1228 av Erik läspe och halte till minne av faderns segrar vid slaget vid Lena år 1208 och Gestilren år 1210. Den förlängdes mot väster samt välvdes på 1400-talet varvid också södra vapenhuset byggdes. Här ska också nämnas det första slaget i denna trilogi nämligen slaget vid Älgarås den 14 november år 1205, på dagen 753 år innan min födelse.
Slaget vid Älgarås utkämpades vid Älgarås kungsgård i Västergötland, den 14 november år 1205 mellan anhängare av kung Sverker den yngre och Knut Erikssons söner. Bakgrunden var den strid om kronan som de Sverkerska och Erikska ätterna bedrivit i ett halvsekel.
Kung Sverker segrade, och tre av Knut Erikssons söner uppges ha dödats vid slaget. Den fjärde brodern, Erik Knutsson, lyckades fly till Norge, varifrån han senare återkom och tog revansch i slagen vid Lena och Gestilren.
Första omnämnandet om slaget vid Älgarås sker i Chronologia Vetus, någon gång efter 1260-talet. Där finns inga andra uppgifter än om att ett slag stått vid Älgarås år 1205. En senare uppgift från början av 1300-talet bestämmer tidpunkten till november, troligen på ganska lösa grunder, och innehåller uppgiften om att kung Knuts söner stupade i slaget.
Det mesta av de övriga uppgifterna är än senare. Enligt Johannes Bureus skulle Erik under flykten haft hjälp av en Fale Bure, en gestalt som av modern forskning anses vara en påhittad figur.
Vid slaget vid Älgarås kuvade kung Sverker den yngre Karlsson, son till kung Karl Sverkersson och drottning Kristina, ett uppror från den erikska ätten.
Åter till Kungslena kyrka, de tre takryttarna eller tornen uppfördes enligt traditionen på 1500-talet till minne av att Birger jarl, hans son Valdemar och kung Håkon IV Håkonsson av Norge under påskdagen år 1258 bevistat högmässan i kyrkan. Vapenhuset i väster byggdes år 1716. Kyrkorummets rika målningsdekor tillkom år 1749, därunder finns målningar från 1400-talet, tillskrivna Amund. Altaruppsatsen och predikstolen är från år 1694 och en madonna härrör från 1200-talet och dopfunten från 1100-talet.
Ruinerna efter det folkungatida fästet Lenaborg ligger ett stycke söder om kyrkan.
Ortnamnet Lena eller Kungslena, skrevs år 1277 som Leena sookn, som har plural form och innehåller ett äldre ”len” för sluttning. Det senare tillagda Konungs- eller Kungslena beskriver Lena by som kronodomän.
Vid Kungslena utkämpades ett betydelsefullt slag, ofta kallat slaget vid Lena, den 31 januari år 1208. Kung Erik Knutsson med svenskt och norskt krigsfolk mötte den fördrivne kung Sverker den yngre Karlsson, med hjälp av en till övervägande del dansk här. Erik segrade och Sverker flydde åter till Danmark och slaget var ett led i maktkampen mellan erikska och sverkerska ätterna.
Kungslena är en före detta församling i Tidaholms kommun, Västergötland numera Västra Götalands län. Kungslena, som år 2006 ingick i Kungslena–Hömbs församling, består av en kuperad fullåkersbygd invid Planta- och Varvsbergen.
Över 80 fornlämningar är bevarade och förutom lösfynd finns fyra gånggrifter från stenåldern. I övrigt dominerar gravar av äldre järnålderns typ, delvis i fyra små gravfält. Från medeltiden finns ruinerna av Lenaborg, och nära denna finns ålderdomlig fossil åkermark.
Slaget vid Lena stod mellan kungasonen Erik Knutsson med hjälp av svenskt och norskt krigsfolk och kung Sverker den yngre med en till övervägande del dansk här vid Lena i Kungslena socken i nuvarande Tidaholms kommun, Västergötland, den 31 januari år 1208. Sigtunaannalerna eller Skänningeannalerna säger följande:
År 1208. Det blev krig 5/2. Det stod ett slag i Lenum där Ebbe och Lars Suneson drabbade samman med Danmarks ryktbaraste soldater. Kung Sverker flydde efter danskarnas nederlag, och resterna av den danska armén flydde med stor skam.
Bilden visar den resta minnesstenen efter slaget vid Lena.
Sigtunaannalerna, eller Skänningeannalerna som de också kallas efter det dominikanerkloster, Skänninge kloster, där handskriften tros en gång ha blivit skriven, är skrivna för hand på latin, och påträffades år 1867 på Ängsö slott i Västmanland av biblioteksamanuensen Christoffer Eichhorn som lever under åren 1837-1889. De återfanns i slottets bibliotek i en liturgisk bok från 1400-talet, bundna i pressat läderband med ovanligt rikt förgyllda begynnelsebokstäver. Två lösa pergamentsblad låg i början av boken och två i slutet. Texten sammanställdes omkring år 1290 och har skrivits av en dominikanbroder.
Annalerna eller årtalsanteckningarna börjar med årtalet år 1208 men man vet inte om detta är den ursprungliga början. Det är emellertid helt klart att slutet saknas. Annalerna slutar i dag abrupt under årtalet år 1288 men resterande text från år 1288 och även det efterföljande år 1289 återfinns sekundärt avskrivet i en annan krönika.
Den liturgiska boken med Sigtunakrönikan köptes in av greve Carl Fredrik Piper på auktion efter överste Erik Gyllengriip den 20 april år 1737 på Stensnäs slott i Västergötland för 12 daler kopparmynt. På den liturgiska bokens sista sida står:
”Denna bok lät Märta Thuresdotter skriva gudi till heders och eder allra käraste systrar till hugnad här vilja läsa detta”.
Detta tyder på att den liturgiska boken ursprungligen kan ha kommit från Vadstena. Kanske skrevs därför de så kallade Sigtunaannalerna i själva verket i det till Vadstena närbelägna Skänninge, som också hade ett dominikankloster.
År 2001 gavs dessa annaler ut, vilket var första gången de i sin helhet blev översatta till svenska.
Texten på minnesmonumentet vid Kungslena kyrka lyder:
”Till minne af slaget vid Lena den 31 januari år 1208 restes stenen år 1894 af Vestergötlands fornminnesförening och ortens befolkning”.
”Svenskar! Vörden fädrens minne!”
Monumentet är ritat av arkitekten Magnus Steendorff.
Slaget vid Lena var ett led i maktkampen mellan de sverkerska och erikska ätterna, men också ett hopp för den danske kung Valdemar Sejr att införliva Västergötland med Danmark, som då var i ett expansivt skede.
Enligt medeltida uppgifter uppgick kung Sverkers här till 18 000 man, vilket torde vara en upphaussad siffra. Danskarna anfördes av Sverkers svärfar Ebbe Sunesson Hvide och dennes bröder Lars, Jakob och Peder.
Erik Knutsson segrade med sina inhyrda norrmän. Sverker den yngre och hans ärkebiskop Valerius flydde åter till Danmark och striden var över. Enligt en legend skall Oden ha siktats på den svensk-norska sidan och givit dem seger.
Erik Knutsson valdes till kung, men än var inte maktkampen över, stridigheterna fortsatte. Annalerna förtäljer om en fortsättning till sammandrabbningen vid Lena, nämligen slaget vid Gestilren år 1210.
Att slaget vid Lena varit ett betydande bakslag för den segerrika danska stormakten har fått en bekräftelse i en välbekant strof i en medeltida ballad som skildrar slaget ur ett danskt perspektiv:
”Fruarna sitta i högan loft
de vänta sina herrar att komma
Hästarna kommo blodiga fram
och sadlarna voro tomma”
Stupade vilket var en stor del av danska hären samt:
Ebbe Sunesson Hvide, Sverkers svärfar
Lars Sunesson Hvide, Ebbes bror
jarl Knut Birgersson Bjälboätten, Birger Brosas son
Magnus från Lund, ”Obiit Magnus, qui occisus est in Gocia aput Lene anno dominice incarnationis MCCVIII” vilket betyder att ”Magnus har omkommit vid Lena i Götaland den 31 januari 1208”.
herr Lars, ”Obierunt Kanutus dux sueorum et dominus Laurencius cum multis aliis” vilket betyder, ”Omkomna, Knut svensk jarl och herr Lars med flera andra.
Sverker den yngre Karlsson, död år 1210, var kung av Sverige från cirka år 1196 till år 1208 och var son till Karl Sverkersson. Sedan fadern år 1167 dödats av Knut Eriksson fördes Sverker till Danmark, där han växte upp. Efter Knut Erikssons död omkring år 1196 återkom han emellertid och valdes till svensk kung med stöd av jarl Birger Brosa. Efter det att Sverkers första gemål, den danska stormannadottern Benedikta, hade avlidit äktade han jarlen Birger Brosas dotter Ingegerd.
Kung Sverker förde en kyrkovänlig politik, och hans år 1200 utfärdade donationsbrev och privilegiebrev för Uppsala domkyrka är det äldsta kända generella kyrkoprivilegiet i Sverige. En av centralpunkterna var erkännandet att prästerna hade rätt att dömas i egna kyrkliga domstolar. Brevet räknas som en viktig hållpunkt i utvecklingen av det andliga frälset i riket.
Sverkers välde var dock omstritt och efter Birger Brosas död år 1202 ökade motsättningarna mellan stormannafraktionerna. Sverker besegrade Knut Erikssons söner vid Älgarås år 1205, men blev själv besegrad av Erik Knutsson vid Lena eller Kungslena år 1208, trots att han erhållit starkt militärt stöd från den danske kungen Valdemar II. Sverker vistades därefter en tid i Danmark.
I ett försök att återerövra riket stupade han i en drabbning vid den oidentifierade orten Gestilren år 1210. Sverker begravdes i Alvastra kloster.
I äktenskapet med Benedikta fick han dottern Helena. I sitt andra äktenskap fick han sonen Johan Sverkersson.
Sverkerska ätten är en sentida benämning på den dynasti som härstammade från den svenske kungen Sverker den äldre som avled cirka år 1156 och under några generationer kämpade om den svenska kungavärdigheten med Erik den heliges ättlingar. Till den hörde bland annat Sverker den äldres son kung Karl Sverkersson som avled år 1167, dennes bror Johan Sverkerssons söner tronpretendenterna Kol och Burislev, avlidna cirka år 1170, Karls son kung Sverker den yngre Karlsson som avled år 1210 och dennes son kung Johan Sverkersson.
Med den sistnämnde dog dynastin ut på manssidan år 1222.
Hans systerdotter Katarina Sunesdotter av den så kallade Folkungaätten blev gift med den siste kungen av Erikska ätten, Erik Eriksson.
Erikska ätten var en sentida benämning på den kungaätt som härstammade från Erik den helige och under några generationer kämpade om den svenska kungavärdigheten med kung Sverker den äldres ättlingar. Ätten dog ut på manssidan 1250 med Eriks sonsons son kung Erik Eriksson.
Erik den helige, död troligen år 1160 var en svensk helgonkung. Det enda vi med säkerhet vet om Erik den helige är att han erkändes som kung i Västergötland omkring år 1158 och att han stupade några år senare, omkring år 1160, enligt traditionen dödad i Uppsala av den danske tronkrävaren Magnus Henriksson, död år 1161.
Tillsammans med sin gemål Kristina, som härstammade från kung Inge den äldre, motarbetade Erik den helige under en tid grundandet av ett cistercienskloster i Västergötland, en politik som senare förändrades av kungaparet. Varnhems kloster kom i stället att gynnas av Erik den heliges familj. Enligt isländska källor var han son till en viss Jedvard. På 1170-talen och 1180-talen, sannolikt på initiativ av sonen Knut Eriksson och Uppsala ärkebiskopsdöme, blev Erik den helige föremål för en helgonkult som ”Sankt Erik”, men han blev aldrig formellt kanoniserad.
Erik den heliges historiska betydelse är av postum art och som kung förefaller han ha varit relativt obetydlig, men som helgon har han spelat en stor roll, först som symbolbärare för kungahuset, den erikska ätten, senare för Uppsala domkyrka, Stockholm och hela riket. Sankt Erik förekommer i den äldsta bevarade svenska liturgiska kalendern, Vallentunakalendariet från år 1198.
Enligt den norska Sverresagan, som skrevs i början av 1200-talet, skall Erik den heliges kvarlevor ha skrinlagts, något som torde ha skett i Gamla Uppsala domkyrka. Det dröjde dock till andra hälften av 1200-talet innan kulten började expandera, troligen efter det att relikerna placerats i Östra Aros, nuvarande Uppsala, i samband med flyttningen av ärkebiskopssätet dit år 1273. I detta skede nedskrevs en historiskt sett föga sannolik legend om Erik den helige, i vilken han bland annat påstås ha genomfört en härfärd till Finland i syfte att kristna landet. Ingen sådan expedition kan dock beläggas i källorna.
Från och med tiden kring år 1300 firades Erik den helige den 18 maj vilket var den föregivna dödsdagen, då hans relikskrin bars i procession över de uppländska fälten. Helgonets popularitet ökade under senmedeltiden och på 1400-talet åtnjöt han rykte som en betydande monark i det förflutna, det vill säga på ”Sankt Eriks tid”, den svenska allmogens förmenta guldålder.
Till skillnad från flertalet helgon överlevde Erik den helige reformationen och i ett skrin av förgyllt silver, placerat i Uppsala domkyrka år 1580, finns delar av hans skelett.
En analys har visat att Erik den helige verkligen levde i mitten av 1100-talet och dog en våldsam död där både lårben och skenben har sårats, och en nackkota har blivit sönderhuggen med svärd.
Erikslegenden är en berättelse författad i Uppsala och avsedd att läsas i gudstjänsten vid Erik den heliges årliga festdagar den 18 maj och den 24 januari. I sin nu föreliggande form härrör Erikslegenden från cirka år 1273 och speglar Magnus Ladulås och Uppsala domkapitels strävanden att befästa Erik som det svenska rikets skyddshelgon, sedan den erikska ätten dött ut på manslinjen år 1250. Men en tidigare, kortare version måste ha funnits alltifrån erikskultens uppkomst på 1160-talet, gynnad av Eriks son Knut Eriksson.
Erikslegenden berättar om Eriks goda kristna regering och personliga religiositet, hans tåg för att omvända finnarna och hans död för fiendehand sedan han bevistat mässan i Trefaldighetskyrkan i Uppsala på Kristi himmelsfärdsdag. Erikslegenden omtalar inte någon påvlig helgonförklaring, varför denna troligen utförts av ärkebiskopen. Framställningen i Erikslegenden följer i huvudsak den medeltida helgonlegendens schema, och bland annat av det skälet är dess sanning och källvärde starkt begränsat.
Till vänster om kyrkan på min bild ser man Kungslena Bosgård nordväst om kyrkan byggdes under åren 1731–1732 som översteboställe av sten från Lenaborg. Övervåningen påbyggdes under åren 1762–1766 och gården är ett byggnadsminne.
Kungslena Bosgården eller Kungsgården vid Kungslena kyrka har en gammal historia. Riksmarsken Torgil Knutsson som innehade den gamla gamla folkungaborgen på 1200-talets senare del skänkte efter sin död gården till biskopen i Linköping. Åren 1527-1687 ägde släkten Stenbock kungsgården och därefter användes den under åren 1691-1876 som boställe för översten vid Skaraborgs regemente. Huvudbyggnadens bottenvåning uppfördes under åren 1731-1732 av sten som hämtats från ruinen av Lenaborg och en skulptur från denna är synlig i byggnadens sydvästra hörn. Två vapensköldar uppsattes på var sin sida om entrén som minne av de soldater som byggde huset. Åren 1762-1766 påbyggdes övervåningen av tegel, varvid byggnaden fick sitt nuvarande utseende med putsade fasader under tegel- och plåttäckt mansardtak. Interiört är planlösningen i stort sett bevarad.
Flygelbyggnaderna uppfördes år 1780, sedan de gamla brunnit året innan. Flyglarna är timrade, panelklädda och rödfärgade samt har tegeltäckta sadeltak med valmade gavelspetsar. Den norra flygeln har i stor utsträckning bevarat äldre fast inredning såsom rörspisar och snickerier, medan den södra är helt ombyggd invändigt.
Kring gårdsplanen västra del ligger flera äldre ekonomibyggnader, bland annat ett yttre flygelpar bestående av visthusbodar från år 1780 samt vagnsbod, stall med mera från 1700-talen och 1800-talen. Norr om landsvägen ligger den stora ladugården och ytterligare en vagnsbod.
På Skaraborgs Länsmuseum kan man läsa följande om Kungslena Bosgård:
”Gården är en före detta kungsgård som ligger intill Kungslena kyrka. Både kyrka och gård är placerade på sluttningen av Varvs- och Plantabergen ner mot Dala. Före reduktionen bar Kungslena namnet Lena som lär betyda lutning. Stenmaterial till gårdens manbyggnad har sannolikt hämtats från den närbelägna Lena borg som ligger i kanten av Varvsberget. Borgen är medeltida och ägdes under 1200-talet av Birger Jarl. Den bestod av ett rektangulärt stenhus omgivet av jordvallar. Riksmarsken Torgils Knutsson ägde Lena borg och han arresterades här 1305 av Magnus Ladulås söner kung Birger och hertigarna Erik och Valdemar. Av Lena borg återstår idag endast några vallar och grunder efter stenhuset”.
Slaget vid Gestilren stod år 1210 mellan Erik Knutssons och Sverker den yngres trupper. Sverker den yngre stupade i slaget liksom Birger jarls far Magnus Minnisköld och Folke Birgersson av Bjälboätten. Slaget är den första händelse där folkungarna skall ha varit inblandade. Genom slaget led den sverkerska ätten sitt slutgiltiga nederlag i maktkampen om Sverige.
Slaget vid Gestilren föregicks av en flera generationer lång maktkamp mellan den erikska och den sverkerska ätten. Efter att Knut Eriksson år 1167 vunnits regeringsmakten hade dock läget stabiliserats, och åren som följde präglades av politiskt samförstånd. Vid hans naturliga frånfälle år 1195 övergick kronan till Sverker den yngre. När denne utsåg sin minderårige son till jarl gjorde dock Knut Erikssons fyra söner år 1205 uppror, under vilket slaget vid Älgarås i Tiveden stod.
Tre av de Erikska bröderna dödades vid slaget och den ende överlevande av Knut Erikssons söner, Erik Knutsson, flydde därefter till Norge.
År 1208 utmanade han ånyo kung Sverker, då slaget vid Lena, även känt som Kungslena, i Västergötland utkämpades. Utgången av detta slag tvingade kung Sverker att fly till Danmark, för att två år senare, med hjälp av danska trupper, återvända i syfte att återta sin förlorade krona. Men vid Gestilren triumferade Erik Knutsson än en gång, samtidigt som Sverker stupade. Samma år kröntes kung Erik av ärkebiskopen Valerius. Slaget vid Gestilren markerade slutet för maktkampen mellan den erikska och den sverkerska kungaätten. Efter nära ett sekel av konflikter stabiliserades det politiska läget i Sverige och en konsolidering av riket tog fart.
Lokaliseringen av platsen Gestilren har varit och är omdebatterad och det har förekommit olika förslag genom tiderna, men de har inte styrkts av arkeologiska fynd.
Efter ett arkivfynd år 1996 förespråkas Gästre i Frösthults socken i västra Uppland av flera experter. Denna identifikation har dock kritiserats av flera historiker.
Ett minnesmärke över slaget vid Gestilren restes år 1910 i Varvs socken i Västergötland. Ett tillägg till Äldre Västgötalagens kungalängd har lett fram till denna lokalisering. I Äldre Västgötalagens kungalängds tillägg kan man läsa att kung Sverker slogs ihjäl i ”Gestilren mellan dala och lena”. Orterna Dala och Lena eller Kungslena finns i denna del av Västergötland. Tillägget gjordes på 1430-talet.
Texten på minnesstenen om slaget vid Gestilren den 31 januari år 1208 säger följande:
”Sjuhundra år efter slaget vid Gestilren reste västgötar denna sten 1910 - Gud skydde Sveriges rike.”
”Till minne af slaget vid Lena d. 31 januari 1208 restes stenen 1984 af Vestergötlands fornminnesförening och ortens befolkning. Svenskar! Vörden fädrens minne!
Gestilren kan vara Gästre by norr om Enköping som var en av Upplands största byar på sin tid och med en dramatisk ”kunglig” historia. I byn finns många gamla byggnader kvar, missa inte de vackra magasinen från järnvägsepoken.
Gästre är numera en småort i Enköpings kommun och en by i Frösthults socken i Uppland cirka 3 kilometer sydost om Fjärdhundra.
Gästre är enligt en av flera hypoteser möjligen identiskt med det historiska Gestilren och byn omtalas första gången år 1482, då Katarina Matsdotter i ”Gestharen” säljer jord i Norrby socken. Under senmedeltiden var Gästre en stor kungsby och kallades år 1497 för Gestereke kungxby. Bynamnet stavades nämligen med ett x år 1497. Den var då förlänad till Sten Turesson Bielke som avled år 1520.
Sten Turesson Bielke, föddes senast 1460-talet, var riksråd och lagman i Västmanlands och Dalarnas lagsaga.
Han var son till Ture Turesson Bielke och var riddare vid konung Hans kröning 1497. Han var hövitsman på Kastelholm år 1506 till juli månad år 1507 och kom därefter i fångenskap i Danmark till sensommaren år 1508. Han bodde på Rävelsta i Uppland, som han ärvt efter fadern.
Han var år 1504 gift med Anna Bengtsdotter, dotter till riksrådet Bengt Fadersson Sparre till Ängsö och Aspenäs.
År 1538 bestod byn Gestereke kungxby av 11 kronohemman och ett kyrkohemman, vilket gjorde den till Simtuna härads största by. Simtuna härad var ett härad i västra Uppland. Häradet omfattade den västra delen av nuvarande Heby kommun, den nordvästra delen av Enköpings kommun och den östligaste delen av Sala kommun.
Konung Hans, född Johannes den 2 februari 1455 och avled den 20 februari 1513, var kung av Danmark från år 1481, av Norge från år 1483 och av Sverige åren 1497–1501, där han även är känd som Johan II. Han var son till Kristian I och Dorotea av Brandenburg, bror till Fredrik I och gift den 6 september år 1478 med Kristina av Sachsen som levde mellan åren 1461–1521.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan