Damberg&naturen

Änglar, på bilden en snöängel, är enligt judisk och kristen tradition ett andeväsen som står i Guds tjänst.

I Gamla Testamentets äldre delar kallas änglarna vanligen Guds söner eller andar och utgör tillsammans den himmelska härskaran. Deras viktigaste uppgift är att vara Guds rådsförsamling och att utföra den himmelska kulten inför honom. Särskilt nämns serafer och keruber där de senare bär upp Guds tronstol. Gud sägs ibland skicka sändebud i mänsklig gestalt.

Inom den efterexiliska judendomen, det vill säga tiden efter cirka 538 före Kristus, fick änglarna sannolikt under babyloniskt och persiskt inflytande karaktären av kosmiska mellanväsen som vaktar över elementen. En lära om änglarna, angelologi, utvecklades alltmer. Änglarna tilldelas ibland den negativa rollen av himmelska portvakter som hindrar människan att nå kontakt med Gud. Detta blev särskilt märkbart inom gnosticismen. Gränsen mellan änglar och demoner kan därför bli flytande. I Qumrantexterna, eller Dödahavsrullarna, heter det att varje människa har en god och en ond ängel som vill leda dem in på livets respektive dödens väg.

På Jesu tid avvisades tron på änglar ännu av saddukéerna, men den omfattades av fariséerna och övertogs av den kristna kyrkan. I evangelierna, särskilt Lukasevangeliet kapitel 1–2, berättas om änglar som Guds budbärare. De omtalas även i Uppenbarelsebokens visioner. Även onda änglar förekommer i Nya Testamentet, från början har de tjänat Gud men sedan avfallit från honom, läs Matteusevangeliet 25:41 och Judasbrevet vers 6. I anslutning till Jesaja 14:12 uppfattade man i den tidiga kyrkan djävulen som en fallen ängel med namnet Lucifer.

Kulten av änglar motarbetas, under polemik mot gnostikerna, redan i Nya Testamentet i Kolosserbrevet 2:18, men i den tidiga kyrkan spelade änglarna en viktig roll i liturgi och föreställningsvärld och indelades i olika klasser. Ärkeänglarna sägs ibland vara sju, från medeltiden vanligen tre eller fyra, Gabriel, Mikael, Rafael och ibland Uriel. Den högsta rangen tilldelas oftast Mikael, som i judisk litteratur framställs som Israels särskilda beskyddare. I Dionysios Areopagitas system med nio änglakörer intar ärkeänglarna dock näst lägsta platsen, närmast över de vanliga änglarna. Seraferna och keruberna intar de två högsta platserna. Övriga änglakörer kallas med Nya Testamentets språk ”troner och herravälden, härskare och makter”, läs Kolosserbrevet 1:16, samt ”krafter” i Efesierbrevet 1:21. I liturgin, både öst- och västkyrkan, nämns änglarna i prefationen före övergången till Sanctus. Ärkeänglarna har fått egna dagar i kalendern. Mycket tidigt möter tron att varje människa har en egen skyddsängel, till exempel i Matteusevangeliet 18:10.

Reformationen behöll tron på änglarna som människornas hjälpare. I Sverige framhävdes änglarnas roll särskilt av Jesper Swedberg och dennes son Emanuel Swedenborg. Den senare hade också visioner av änglar som undervisade honom om livet bortom döden, änglar har för övrigt ofta förekommit i religiösa visioner, också i nutiden, och uppfattas som räddare ur faror.

Det var i äldre tid allmän kristen tro att den fromme vid döden beledsagas till himlen av en skara änglar. Uppfattningen att människan själv blir en ängel efter döden, först formulerad av Origenes, har sällan vunnit anslutning, men den omfattades av Swedberg och Swedenborg och förekommer i svensk folkreligiositet. Rester av Swedbergs änglapsalmer finns kvar också i ”Den svenska psalmboken år 1986, såsom änglar i den himmelska lovsången, änglar som budbärare och skyddsväsen och som väktare över stoftet i graven.

Även i de flesta andra religioner finns föreställningar om mellanväsen mellan gudomen och människorna.

I islam räknas tron på änglar som central. Änglarna är av ljusnatur och Guds lydiga tjänare och sändebud. Jibril eller Gabriel är uppenbarelsens ängel, tillsammans med Mikail eller Mikael. Änglarna anses närvara vid den troendes bön samt vid dödsstunden. Dödsängeln Izrail och domsbasunens ängel Israfil är inte nämnda vid namn i Koranen men väl i traditionen, liksom de änglar, Munkar och Nakir, som förhör den avlidne i graven. De 19 helvetesväktarna räknas också till änglarna. En speciell grupp är de som ”förts nära Gud”, al-muqarrabūn, det vill säga, de keruber som är runt Guds tron och prisar honom dag och natt.

Inom zoroastrismen kämpar änglaskaror på både Ahura Mazdas och Angra Mainyus sida, och amesha spentas ingår med skiftande betydelser i den gudomliga hovstaten. Nordbuddhismens himmelskt musicerande bodhisattvor erinrar slående om motsvarande kristna föreställningar.

I den tidiga kyrkans konst framställdes änglarna vanligen som ynglingar utan vingar. På grund av inflytande från liturgin, där det talas om bevingade serafer och keruber, avbildades de vid 300-talets slut som könlösa väsen med vingar och dessutom ofta med nimbus, det vill säga, strålglans. Den antika bilden av segergudinnan Nike, som förmedlats av myntreliefer och bysantinsk-syriska skulpturer, kan liksom bevingade gudomligheter i främreorientalisk konst ha varit förlagor.

En ängels klädnad utgjordes i tidig kristen tid av tunika och pallium eller mantel, under tidig medeltid av den bysantinska hovdräkten, från 1200-talet, bestod den i södern av prästdräkt, i norr av diakondräkt. Italiensk renässans utformade kvinnliga änglar, som sedan kom att dominera barocken.

De olika änglagrupperna kan åtskiljas genom skiftande attribut. Seraferna förses efter Jesaja kapitel 6 med sex vingar och bär sköldar med det trefaldiga helig. De omvärvs av eldslågor som tecken på sin brinnande gudskärlek. Keruberna omges av ögon eller ikläds påfågelsfjädrar, med ögon, som symboliserar det genomträngande intellektet. Herraväldena har spjut och svärd, krafterna är försedda med passionsredskapen törnekrona, kors och spjut, makterna och härskarna är liksom Mikael rustade med svärd, Gabriel bär bebådelsens lilja, medan Rafael åtföljs av den Tobias som han beskyddar enligt den apokryfiska Tobits bok. Via 1800-talets sentimentalisering av änglabilderna kom de under 1900-talet alltmer att uppfattas som dekorativa figurer, till exempel vid julen.

Änglarna är i dag ofta lösta ur sitt religiösa sammanhang och lever ett eget liv i människors föreställningsvärld, många barn förknippar dem med älvor, tomtar och troll. Inom poesi och konst liksom inom popmusikens och rockens värld har ängeln, särskilt i USA, blivit en symbol för längtan efter trygghet och underverk, och den har blivit flitigt utnyttjad inom reklamen. Särskilt i Kalifornien är tanken på en skyddsängel, en ”guardian angel” stark. Den vandrar inte vid vår sida som en himmelsk skyddsgestalt men är en hjälp till lycka och personlig framgång.