Gästnaturfotograferna. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 433 20220715
Amiralfjäril och bondsyren, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Allmänt bandfly, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Aprikosspinnare, foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
Björkmätare, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Blå jungfruslända i asken, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Blåmes med mat till ungar, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Bildens vackert gula fibbla, är en art som ingår i ett av många släkten i familjen korgblommiga växter. Hos samtliga arter är korgens alla blommor tunglika, precis som bilden visar.Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Raukar på Gotland, i bildens mitt ser man "Hunden", som rauken döpts till, själv ser jag den som den trojanska hästen. Foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Jag ser i den gotländska rauken en säl som just kommt upp ur vattnet för att hämta syre, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Sommarskuggan har anlänt till Gotland, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Gransångare, notera de glänsande svartbruna tarsena eller "benen" om ni så vill, lövsångarens tarser är oftast ljusbruna, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
En årsunge av arten gröngling ser sig om i världen, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
En vackert färgskimrande guldstekel av för mig okänd art besöker vårt insektshotell, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Guldsteklar ingår i familjen ”Chrysididae” som i sin tur ingår i ordningen gaddsteklar. I familjen finns över 3000 arter som vanligtvis lever parasitiskt. De parasiterar på larver och puppor av steklar och fjärilar, eller på ägg av vandrande pinnar. Kroppslängden ligger mellan 2,5 och 20 millimeter, oftast cirka sju millimeter och bara ett fåtal arter blir längre än 15 millimeter. De flesta arter är metallglänsande, därav det svenska namnet. I Sverige finns närmare 50 olika arter.
Hushumla, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Hångers källa på Gotland, se informationsskylten under nästa bild, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Hångers källa på Gotland och historien om Israel Kolmodin och hans mest käda psalm "Den blomstertid nu kommer", foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Minnesstenen på Gotland över Israel Kolmodin, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Hasselnötter på Gotland, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Hasselnöten är mycket näringsrik och innehåller stärkelse, kolhydrater och upp till 65 procent fett. Olja pressas ur nötterna och används som matolja och förr till lysolja samt till såpa, tvål och kosmetika. Presskakorna kan användas som kreatursfoder och till bröd.
Hassel ingår i samma familj som björk och den så kallade korsreaktiviteten mellan björkpollenallergenet Bet v I och motsvarande allergen i hassel är mycket hög. Därför reagerar cirka 80 procent av björkpollenallergiker även på hasselpollen och ofta på hasselnötter.
Hasselnötter och andra nötter omfattas inte av allemansrätten till skillnad från bär och svamp. De är inte fridlysta, men det är förbjudet att plocka ollon och nötter från växande träd, 12 kap 2a § Brottsbalken.
Det beror på att dessa produkter var viktiga förr i tiden då grisarna gick i skogen och åt sig feta på just ollon och nötter men det går naturligtvis att be markägaren om lov.
Jungfrulin, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kanadagås med dunungar, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kanadagås med två dunungar, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kniphona med dunungar, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Koltrasthane, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Luktgräsfjäril utan ögonfläckar, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Luktgräsfjäril med ögonfläckar, fot Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Ängssmygare på backnejlika, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Ängssmygare, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Pukvete på Gotland, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Granbågmätare, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Vågbräddad lavmätare, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Prydlig pärlemorfjäril, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Raukar på Gotland, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Rauk eller strandpelare, abrasionsvittne, på Gotland och Öland. Raukarna på Gotland består i allmänhet av revkalksten. Denna sten är jämförelsevis motståndskraftig mot nednötning och kan därför stå kvar som erosionsrest efter det att omgivande bergarter eroderats bort.
Abrasionsvittne kallas en kvarstående pelarlik rest efter vatten och vinds nedbrytning av den omgivande berggrunden.
Raukar på Gotland, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Med sitt centrala läge kunde Gotland även under tidig medeltid dominera östersjöhandeln. Ön synes ha haft en svag anknytning till sveaväldet. Gotlands kristnande är en omstridd fråga, men processen tycks ha ägt rum under 1000-talet. Redan före Visbys grundande och Hansans framväxt fanns en gotländsk bonderepublik som tog aktiv del i östersjöhandeln. Belägg för detta är att Gotland hade egen handelsgård i Novgorod, att avtal ingicks år 1161 med Henrik Lejonet av Sachsen om handeln på Gotland och i Holstein, att gotländska bondeköpmäns namn förekommer i engelska tullnotiser. De 92 bevarade landsbygdskyrkorna från 1100-, 1200- och 1300-talen vittnar än i dag om gotlänningarnas handelsinkomster och öns internationella kontakter.
Vid tiden för byggandet av ringmuren under 1200-talet kom gotlandsbönderna i öppen konflikt med köpmännen i Visby, vilka dels var tyskar, dels tillhörde gotländska släkter. Ett krig år 1288 slutade med böndernas nederlag och Visbys något friare ställning i fråga om utrikes- och handelspolitik. Dock knöts båda parterna något starkare till Sveriges kung genom fredsuppgörelsen, som genomdrevs av Magnus Ladulås. Bönderna, vilkas handel i likhet med annan enkel bondehandel med tiden led avbräck i konkurrens med städernas handel, led sitt svåraste nederlag i samband med Valdemar Atterdags danska invasion sommaren år 1361. Bondehären massakrerades i ett slag vid Korsbetningen, alldeles utanför Visbys mur. Genom denna och andra samtida strider kan närmare hälften av landsbygdens vuxna manliga befolkning ha dödats. Visby kunde under ännu några decennier förbli en betydande handelsstad, medan den plundrade landsbygden helt förlorade sin handel.
Gotland blev efter hand ett omstritt område i Östersjön. Sålunda erövrades ön år 1394 av vitaliebröderna från Mecklenburg, som gjorde den till bas för sjöröveri. År 1398 intogs Gotland av Tyska orden, som i sin tur överlämnade ön till unionsdrottningen Margareta år 1408. Vid denna tid påbörjades anläggandet av Visborgs slott, bönderna gjordes dagsverksskyldiga och Visbys handel nästan upphörde. Då Erik av Pommern fördrevs från Sverige år 1436 tog han sin tillflykt till Gotland och byggde ut Visborg.
Under det fortsatta 1400-talet förblev Gotland ett stridsäpple mellan danska unionskungar och svenska regenter. Danska länsherrar gjorde sig tidvis nästan självständiga och bedrev med ön och Visborg som utgångspunkt en långt syftande östersjöpolitik. Så gjorde släkten Axelsson-Tott under flera decennier, så fortsatte även Søren Norby, som var en dansk sjömilitär och länsherre på Visborgs slott, ännu under 1520-talet.
I praktiken var ön mestadels dansk, men i kyrkligt hänseende tillhörde den fram till 1530-talet Linköpings stift. Först år 1570 erkände Sverige Gotlands danskhet, och Gotland blev ett danskt stift år 1572. Fram till år 1645 styrdes ön av kungen och dennes kansli i Köpenhamn via länsherrar med underställda fogdar och uppbördsmän på Visborgs slott. Landsbygdens bönder och Visbys borgare klagade återkommande över slottsfolkets hårda metoder. Öns usla ekonomi i början av 1600-talet föranledde tillsättandet av en särskild kommission. På 1620-talet inrättades ett gotländskt köpmanskompani med huvudintressenter i städerna vid Öresund. Kompaniets framfart ledde i sin tur till upprorsstämningar på ön, varför det efter ingripande av Kristian IV lades ner.
Vid freden i Brömsebro år 1645 tillföll Gotland Sverige. Några krigshandlingar utspelades inte på ön, som dock led ekonomiskt av Danmarks kostsamma deltagande i trettioåriga kriget. Försvenskningen gjordes försiktigt och den nyutnämnde superintendenten Hans Nielsen Strelow, som år 1633 utgivit sin mycket dansksinnade ”Den Guthilandiske cronica”, fick behålla sitt ämbete. En treårig dansk ockupation åren 1676–1679 under skånska kriget avslutades med att Visborgs slott raserades. Vid den svenska återkomsten tillsattes Haquin Spegel som superintendent, och med honom intensifierades försvenskningen av gotlänningarna. Alltsedan år 1679 har Gotland varit i svensk hand förutom några veckor våren år 1808, då ön, som var helt försvarslös, ockuperades av rysk trupp och förklarades vara en rysk provins.
Under tidigt 1800-tal väcktes det antikvariska intresset för Gotland av resenärer som Carl Hilfeling och J.C. Linnerhjelm. Ångbåtsförbindelserna möjliggjorde från 1840-talet en kulturturism med författare och konstnärer, alltmedan förbättringar främst inom jordbruket bidrog till att invånarantalet nästan fördubblades åren 1800–1860.
Gotlands historia har behandlats av många skribenter men främst beträffande avgränsade perioder och partiella problem eller i förenklade översikter. En modern, vetenskapligt grundad handbok gällande hela Gotlands historia saknas alltjämt.
Raukar på Gotland, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Den del av Gotlands berggrund som befinner sig ovan havsytan har gjort en lång resa över jordklotet och består av sedimentära bergarter som stammar från silurperioden för mellan 439–409 miljoner år före nutid. Borrningar har visat att de siluriska bergarterna vilar på ett underlag av bergarter från ordovicium och kambrium. Under silurisk tid orsakade kontinentaldriften att Sverige närmade sig ekvatorn från söder. De sediment som avsattes i havet var i regel kalkiga och bildar i dag Gotlands kalkstenar och märgelstenar. Till kalkstenarna räknas flera generationer av rev, som bildades nära en strand belägen i norr eller nordväst.
Den så kallade hoburgsmarmorn är en sundrekalksten med rödaktiga stjälkleder av sjöliljor. Både kalkstenar och märgelstenar är kända för sin rikedom av fossil. Förutom sjöliljor kan nämnas svampdjur, koraller, armfotingar, mossdjur, trilobiter, musselkräftor och musslor. Till rariteterna hör världens äldsta skorpioner och benfiskar.
Viktiga bergarter är också siltstenar och sandstenar, medan skiffrar mest påträffats i borrningar på öns södra del. Kalkstenarna har utnyttjats bland annat som byggnadsmaterial och för cementframställning, sandstenarna som material för slipstenar. På grund av lagrens lutning finner man de äldsta längst i nordväst, de yngsta i sydost.
Raukar på Gotland, foto Magdalena Ramsing,Gnosjö.
Berggrunden på Gotland sätter på många sätt sin prägel på det gotländska landskapet. En flack topografi, en sparsam förekomst av vattendrag och betesmarker av alvarskaraktär karakteriserar det öppna jordbrukslandskapet. Under medeltiden dominerade tjärsmorda trähus, men under 1700-talet ersattes de alltmer av de vitputsade kalkhus som i dag förknippas med den gotländska landskapsbilden. En jämförelse med Öland visar dock att kulturella, historiska och näringsgeografiska faktorer också haft ett avgörande och särpräglande inflytande på Gotlands kulturlandskap. Öns självständiga ställning i äldre tid, tidvis måttliga befolkningsökning och de olika binäringar som havet gett möjlighet till återspeglas också i jordbrukslandskapet. Gotland har till exempel aldrig haft någon egentlig bybebyggelse. Utifrån de talrika husgrunderna och stensträngssystemen, vilka stammar från järnålderns mitt, kan man konstatera att ensamgårdar och mindre gårdsgrupper dominerat under mer än 1 000 år.
Rovstekelglasvinge i schersminblomman, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Rovstekelglasvinge förekommer tämligen sällsynt från Skåne till Torne lappmark. Larven lever i al och björk och startar gången mellan bark och ved men borrar sig senare in i veden och förpuppar sig i stammen. Detta är en fjäril även om det inte kan tyckas så.
Rutig buskmätare, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Röd flickslända, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Rödfibbla, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Rödstjärt, en årsunge som flög in i vårt sommarhus på västkusten. Den infångades och kunde flyga vidare, allt gick bra. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Skogsnätfjäril, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Smörboll, ängabullar eller daldocka, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Större snabelsvärmare, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Svävflugedagsvärmare födosöker i en bondsyren, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Svävflugedagsvärmaren är rödlistad som "Nära hotad", "NT", Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Sädesärla, rede med 5 ägg, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Sädesärlans ägg har kläckts, 5 dunungar i redet, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Sädesärlans ungar är hungriga och vilken sädesärleförälder kan motstå dessa signalröda "matamigomedelbartmunnar", foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Stalpet, vattenfall i Aneby, fallhöjd 20 meter med Svartåns vatten, foto Daniel Damberg, Stockholm.
Vid Stalpets vattenfall anlades en vattenkvarn på 1700-talets slut. Exakt byggdatum är okänt men en vindflöjel med årtalet 1799 tyder på att den tillkom detta år. Man vet att det funnits två större och två mindre vattenhjul vilka drev ett par kvarnstenar, en stålsikt samt ett verk för korngryn.
Stalpet, vattenfall i Aneby, fallhöjd 20 meter med Svartåns vatten, foto Daniel Damberg, Stockholm.
En gammal benämning på stup är stalp som gav platsen sitt namn. Stupet och den ravinen där Svartån nu rinner fram bildades under senaste istidens slutskede för cirka 12 000 år sedan. I ravinen har man hittat stenåldersverktyg och man tror att stället kan ha använts som kultplats på stenåldern. Mindre troligt är att det skulle ha funnits en bosättning här från samma tid.
Lummelundagrottorna på Gotland med bildens stalaktiter, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Lummelundagrottorna är ett system av karstgrottor i fossilrik kalksten cirka 15 kilometer nordöst om Visby. Ingången till grottsystemet har varit känd åtminstone sedan 1600-talet, men det var först under 1950-talet som grottsystemets utsträckning kunde kartläggas mer i detalj. För närvarande känner man till över 4 kilometer grottgångar och i anslutning till dessa finns andra karstfenomen, som slukhål och doliner samt ”grottsalar” med droppstensbildningar, bland annat stalaktiter och stalagmiter.
Dolin är en sluten sänka i kalkberggrund, från någon meter till uppemot 1 kilometer i diameter. Doliner saknar ytligt avlopp, är ofta koniska och uppstår genom att kalken löses upp längs sprickor i berget. En instörtningsdolin bildas genom att taket i en underjordisk kalkstensgrotta rasar in. Doliner finns i Sverige på Öland och Gotland samt i fjällens, Blekinges och Skånes kalkberggrund.
Lummelundagrottorna är Sveriges enda tillrättalagda besöksgrotta och besöks årligen av cirka 110 000 personer. I gångarna har flera djurarter påträffats, bland annat spindlar, gråsuggor, iglar och insekter.
Talgoxen kastar sig handlöst, eller ska man kanske säga vinglöst, ut från sin holk, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Tallplantan har födslovåndor med fröskalet fortfarande kvar i toppen, ett naturen eget underverk och konstverk. Foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Den lilla taltrastungen är nästa osynlig, endast en rörelse kan avsjöja den, foto Oddbjörn Nilsen, Hesta.
En gräsnadshona med inslag av tamanka, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
En tebuske eller en teplanta, "Camelia sinensis, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
I Kina har te antagligen druckits sedan långt före vår tideräknings början. Enligt legenden upptäcktes te av den mytologiska kejsaren Shen Nong 2737 före Kristus då några torkade blad av te råkade falla i vattnet som kokades till kejsaren. Shen Nong fann drycken uppfriskande och spred bruket av te i kejsardömet. Faktiska belägg för användningen av te i Kina finns först från 300-talet före Kristus. I början var te främst ett läkemedel men blev snart ett njutningsmedel och en viktig del av en framväxande kultur kring tedrickning, konst och litteratur. Till Japan fördes te av buddhistmunkar från Kina och omtalas tidigast år 729 efter Kristus. Tedrickandet blev ett allmänt bruk först på 1300-talet och utvecklades med zenreligionen till tetävlingar och den japanska teceremonin.
I Europa, där te tidigast nämns i Venedig år 1559, uppkom ett omfattande tedrickande efter att de första telasterna skeppats till Europa från Kina till Holland år 1610 och till England cirka år 1670. De ostindiska kompaniernas expanderande handel under 1700-talet bidrog till att tedrickning fick en större spridning, särskilt i England och Ryssland kom te att få en viktig roll som dryckesvara. Till Sverige kom den första större leveransen år 1685 till Göteborg men teet stod länge tillbaka för kaffet. I Nordamerika år 1773 blev det så kallade ”Boston Tea Party”, där flera lådor med te kastades överbord från ett brittiskt fartyg i protest mot regleringen av te, ett viktigt steg på vägen mot det nordamerikanska frihetskriget.
Seden att inta ”Five-o’clock-tea” eller ”Afternoon tea” introducerades i Holland cirka år 1650 och fördes därifrån till Nordamerika. I Storbritannien blev denna sed vanlig cirka år 1840.
Iste uppfanns år 1904 under den heta världsutställningen i Saint Louis, USA. Marockanskt myntate serveras i glas och görs på grönt te och marockansk mynta, en närstående släkting till pepparmynta. Kombucha är en fermenterad dryck av sötat svart eller grönt te och en blandning av bakteriekulturer och jästkulturer. Drycken härstammar troligen från norra delarna av Kina och spreds i Europa och USA under början av 1900-talet. Matcha är pulvriserat grönt te, traditionellt använt i den japanska teceremonin, som i modern tid blivit populärt som smaksättning i glass, sötsaker och nudlar.
Uppländsk vallört, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Vattensnoken genomförde "spela död-tricket" under en stund men fotgrafen väntade och fick till slut sin fina bild, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Vinbärsfuks på ett syrenblad, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Mitt i en gräsmatta står den vackra vätterosen, en ovanlig plats, men kanske finns det en hasselbuske i närheten, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Hagshults nya och efterlängtade klockstapel tar form i juni 2022, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Hagshults nya och efterlängtade klockstapel tar form, via skickliga timmermän, i juni 2022, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Hagshults nya klockstapel tar form i juni 2022 och kommer att vila på kraftfulla granar och tallar, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Den vackra och väna skogsstjärnblomman, foto Daniel Damberg, Stockholm.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
//Dan