För inte så länge sedan och nu är det redan vårdagjämning 20220320 Hjälp Ukrainas folk Krönika 379
Det är kalla nätter, marken är frusen och snön ligger kvar i skuggiga lägen, bilden är tagen på ljungheden på Skillingaryds skjutfält för knappt en månad sedan.
Naturen är ännu tyst och himlavalvet är fortfarande öde, men snart börjar det hända saker och först är det ljuden av fåglarna som som kommer att berika naturen.
Korpen på bilden i tallens topp tillsammans med korsnäbbarna är dock redan på full gång med att förbereda och genomföra årets häckning.
Det stora, väldiga och unika men fortfarande öde ljunghedslandskapet breder ut sig från Skillingaryd i söder till Spännebergen i norr som man med nöd och näppe kan se i bakgrunden.
Plötsligt tycktes jag se ett ansikte i graniten, inristat för mycket länge sedan av någon i en tidigare civilisation i en annan tidsålder och kultur, men när jag lyfter upp stenen förändras ljuset och skuggorna och det blir återigen bara en sten. Det var tyvärr ingen ny Venus från Willendorf.
Venus från Willendorf är en benämning på en av två figuriner som påträffades i början av 1900-talet på en cirka 25 000 år gammal senpaleolitisk gravettienboplats i Wachau i östra Österrike.
Gravettien är en senpaleolitisk kultur uppkallad efter boplatsen La Gravette i departementet Dordogne i sydvästra Frankrike. Kulturen uppträder under en period för 27 000–22 000 år sedan och efterträdde den så kallade aurignacienkulturen.
Den drygt 10 centimeter höga kalkstensfigurinen föreställer en naken kvinna med mycket kraftigt markerade kvinnliga former och detaljerat återgiven frisyr.
Venus från Willendorf har helt naturligt sin grundform av den sten ur vilken den har karvats och huggits. Det hindrar den inte från att ge en stark och trots det lilla formatet monumental verkan av en överflödande ymnig människokropp, säkert ett dåtida ideal av kvinnlighet och fruktsamhet. Hårets form antyder en dekorativ tradition som kanske utvecklats i flätverk eller kärltillverkning. Skulpturen finns idag på Naturhistoriska museet i Wien.
Vindens kraft är stark och inte ens den ståtliga furan med den kraftiga och djupgående pålroten som ankrar den i marken står säkert när stormarna friskar i.
Plötsligt överraskas jag av ett ymnigt och kraftfullt snöfall, så tätt och intensivt att jag knappt kunde se den avblåsta gamla björken vid Åhult, Tures Åhult.
Förmodligen var det samma vindar som knäckte björken vid Åhult som fällde denna gran över Fågelforsleden.
Jag hämtade genast sågen och återöppnade den populära vandringsleden.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
//Dan