Gropabäcken en vacker naturresurs i Skillingaryd, del 4 och hjälp Ukrainas folk 20220311 Krönika 374

Måste bara börja med att våren är på gång även om nätterna är kalla och effektivt bromsar upp hastigheten på denna undebara årstids intåg i våra trädgårdar och i vår natur. 
Snödroppen, ”Galanthus nivalis”, är förmodligen en av de mest älskade och bäst kända arterna i familjen amaryllisväxter. Denna vita lilla pärla är tillsammans med den vackert guldgula vintergäcken en av de första blommorna som visar sig på våren.  
Bildens vårstjärna, ”Scilla forbesii”, kallas ibland bara för scilla har uppåtriktade blåvioletta blommor som tittar upp mot solen och viker sina kronblad bakåt.
Blanda inte ihop bildens vårstjärna med en annan vanlig och liknande art som heter rysk blåstjärna, ”Scilla siberica”, som ofta också bara kallas scilla, denna art har dock himmelsblå, lite nickande blommor som vänder sig ner mot marken.
Nåväl, nog om detta och åter till Gropabäcken och dess vackra och spännande ravin.
Här lämnar Gropabäcken återigen dagens ljus för att ta sig kulverterad under motorvägen och därefter har den bara cirka 30 meter kvar innan den rinner ut i Lagan.
Ytterligare en kulvert som leder Gropabäcken under vägen alldeles öster om Miliseum för att därefter ansluta till Kaffegatan.
Jag rör mig sakta uppströms Gropabäcken och inser återigen vilken fantastisk potential Gropabäcken och dess ravin har som naturområde nästan mitt i Skillingaryds samhälle.
Området är till största delen lättröjt och ger därefter ett resultat som väl fyller kriterierna för ett mindre naturreservat.  
Tänk er en vandringsled som ringlar sig genom området med ett antal sittplatser för den eller de som bara vill sitta ner och njuta av den vackra och mycket tätortsnära naturen.
Stundtals är det mycket igenvuxet utmed bäcken men att röja och fräscha till området i ravinen bör inte vara varken arbetskrävande, resurskrävande eller kostnadskrävande.
Det är så vackert här och har varit mycket vackrare för inte så många årtionden sedan och kan återigen bli mycket tätortnära vackert och biologiskt rikt.
Styvskinn, ”Stereum rugosum”, är en skinnsvamp som växer i löv- och blandskog. Man hittar arten på bark och naken ved på döda stammar, grenar och stubbar av allehanda lövträd, bland annat på hassel, bok, ek, klibbal och gråal med flera arter.
I Gropabäcken finns på vissa ställen elritsa och dessa vandra utmed stora delar av Gropabäcken med en viss ansamlig vid den lilla överfyllnadsdammen vid järnvägen vid Brända tomten.
Elritsa, äling eller kvidd, ”Phoxinus phoxinus”, är en art i familjen karpfiskar och är en långsträckt och trind fisk. Fjällen är små. Ryggen och sidorna är grön- eller brunaktiga och längs sidan finns 12–15 tvärstrimmor, som tillsammans bildar ett mörkt band. Under lektiden får hanen grönglänsande sidor och röd buk och utvecklar också små vita knölar, så kallade lekvårtor, på huvudet. Fisken elritsa blir mellan 10–12 centimeter lång.
Födan utgörs av ryggradslösa djur, men elritsa äter också fiskrom och fiskyngel och leken sker under juni–juli.
Elritsa finns i sötvatten i större delen av Palearktis och i Sverige är den allmän i inlandet och förekommer även i svagt bräckt vatten längs östkusten. Den föredrar klart, rinnande vatten med stenbotten och uppträder i stim.
Arten är utrotad i delar av Centraleuropa på grund av vattenföroreningar vilket ger Gropabäcken och dess vatten, där arten finns, ett gott betyg.
Denna grova och förvridna tallgren ska naturligtvis få ligga kvar som ett naturens eget ormlika eller bläckfisklika konstverk.
Tall, ”Pinus sylvestris”, är en art i barrväxtfamiljen tallväxter. Den blir vanligen mellan 20–30 meter hög och kan bli upp till 900 år gammal. Blomningen sker under maj och juni och de koniska, ljusbruna kottarna blir mellan 3–8 centimeter långa.
Under våren och sommaren är vegetationen utmed bäcken i ravinen både rik och tät med ett stort antal mer eller mindre vanliga och ovanliga arter.
Även fågellivet är rikt med häckning av bland annat både stenknäck och steglits under de senaste åren. Vintertid ser man även strömstaren uppehålla sig i anslutning till Gropabäcken.
Att röja upp i dessa risvasar eller rishögar borde inte vara varken kostsamt eller arbetssamt bara man har rätt maskinhjälp men att köra ner i området med större skogsmaskiner undanbedes vänligen men mycket bestämt. Risken för körskador och ändrade bäckflöden är då en negativ konsekvens som kommer att komma som ett brev på posten, som man sa förr när postverket var närmare oss människor i fler avseenden än idag.
Denna gamla granstubbe ska naturligtvis heller inte röras utan få vara kvar som ett vackert inslag i landskapsbilden. De vackra tickorna får man då dessutom på köpet.
De brunbeiga tickorna till vänster uppe på stubben och nere till vänster på rötterna är av arten luktticka medan den grå tickan till höger är en fnösketicka, en art som jag berättat om många gånger förut.
Luktticka, ”Gloeophyllum odoratum”, är till utseendemässigt en mycket speciell art, vars hattar på lodrätt underlag är konsolformade till hovformade, men som blir kuddlika till oregelbundet knöllika när de bildas på ovansidan av stubbar, vilket vanligen är fallet. Hatten är ojämn och mer eller mindre tovhårig, gulbrun till mörkbrun eller nästan svart, på levande exemplar dock nästan alltid med en gulaktig, ofta bred tillväxtzon. Porer bruna, kantiga till något slingrande, utvecklas vanligen bara på från substratet friliggande delar. Rörlager ockrafärgat, blekare än det bruna till brunsvarta köttet. Hela tickan utsöndrar en behaglig, anisliknande doft, som åtminstone på levande exemplar är mycket tydlig.
Lukttickan växer på gran, vanligen på ovansidan av grova stubbar och finns både i slutna och öppna miljöer, påfallande ofta på kvarlämnade granstubbar i lövträdsdominerade skogar och är klassad som tämligen allmän. 
Vi rör oss stundtals inom militärt område vilket detta röda metallrör med vita markeringar visar men jag hoppas och tror att även militären skulle tycka om idén om ett vackert naturområde utmed Gropabäcken.
Jag undrar hur många av skillingarydsborna som vet om att området utmed Gropabäcken hyser ett relativt stort bestånd av vildkapifol, denna vackra och väldoftande växt.
Vildkaprifol eller höstkaprifol är en av de få lianerna i Sverige, den enda som genom sin förvedade stam och längd liknar de lianerna som växer i regnskogarna.
Vildkaprifol, ”Lonicera periclymenum”, är vacker i blomman och fantastiska i doften samt har mycket vackra röda bär men ät inte dessa då växten innehåller ämnen som har irriterande egenskaper. Symtomen vid förtäring är magbesvär, till exempel ont i magen, illamående, kräkningar och diarré.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrinas folk!
//Dan