Lagan, leden och våren samt hjälp Ukrainas folk 20220318 Krönika 377
De senaste vinterhalvårens mer eller mindre höga flöden sliter, nöter och gräver sig in i strandbrinkarna utmed Fågelforsleden och snart förlorar vi en större bit av stigen vilket de numera lutande och liggande träden visar.
Här ser man en närbild på den erosion som snart tar med sig ett stort stycke av leden och något borde göras omgående om det överhuvudtaget går att rädda denna delen eller kanske får man helt enkelt flytta leden längre åt öster.
Det höga vattenflödet i Fågelforsleden har gjort att automatiken öppnat luckorna till det öppna vattenfallet. Trots att öppningen av luckorna inte inte ger något större "hål" forsar vattnet ner i den gamla åfåran med stor kraft, vilket är ett sevärt skådespel.
Jag undrar vem som har tillstånd till att tappa den gamla lönnen vid kraftstationen på dess sav?
Är det någon som vill prova att göra lönnsirap på vår vanliga lönn, vanligtvis är det arten sockerlönn som brukar ge den berömda lönnsirapen.
Sockerlönn, ”Acer saccharum”, är en art i familjen kinesträdsväxter som är nära släkt med vår art av lönn, ”Acer platanoides”.
Arten sockerlönn hör hemma i delar av nordöstra Nordamerika och ur saven bereds lönnsirap och lönnsocker.
Sockerlönn kan bli 40 meter hög och dominerar landskapet i delar av östra Nordamerika, till exempel i Appalacherna.
Bladet har den karakteristiska lönnbladsformen, som är känd till exempel från Kanadas flagga, och har tre till fem, sällan sju, spetsiga lober. Under hösten blir bladen vackert gula, orangefärgade eller röda och skänker landskapet lysande färger.
Blomställningen är en hängande kvast med skenbart tvåkönade blommor. Dock är endast ett kön i funktion i en och samma blomma; sockerlönn är sambyggare.
Frukten är en dubbel, hästskoformad klyvfrukt där varje delfrukt är en vingad nöt.
Ett medelstort träd kan under en säsong tappas på 130 liter sav, vilket ger 3,8 liter sirap efter indunstning vid 104 grader Celsius.
Långt innan kolonisatörerna anlände till Nordamerika framställde ursprungsbefolkningen lönnsirap genom att koka saven i lerkärl eller genom indunstning på varma stenar.
Detta lilla ullrufs kom plötsligt krypande och våra vägar korsades för ett ögonblick. Jag tog några bilder på larven som tillhör arten rostvinge som är en nattfjäril inom familjen björnspinnare.
Rostvinge är i Sverige utbredd och ganska vanlig över hela landet och saknas eller är mindre vanlig bara långt ovanför trädgränsen i fjällkedjan. I Danmark är den vanlig över hela landet liksom i Norge, där den påträffats upp till nedre fjällbjörksregionen på 950 meter över havet, som nordligast vid Kirkenes i östligaste Finnmark. Även i Finland är den vitt utbredd, och särskilt larven hittas regelbundet.
Arten har vidsträckt världsutbredning som omfattar Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika.
Detta är en lånad och fri bild på en imago rostvinge, fotograferad av dansken Donald Hobern som jag tackar för lånet av bilden.
De gamla gränsstenarna som markerade flygfältet på Skillingaryds skjutfält tinar så sakta fram under snön och berättar sin historia om flygets historia i vår del av världen.
Läs den fantastiska boken "Vingar över Ljungheden" från år 2009 av Flyghistoriska gruppen Skillingaryd.
Citronticka, ”Amyloporia xantha”, hittar man oftast i barrskog, helst tallskog men även på gran. Norrut växer arten även i skog med sälg och på barklösa liggande stammar av tall. Artens ses ofta på solexponerade lokaler och är en brunrötare.
Dessa härliga historielektioner som man finner lite överallt i våra trakter. Här handlar det om det lilla torpet Öveken eller Ödeveken och jag hoppas att ni kan läsa texten direkt från min bild.
Detta är vad som finns kvar av det lilla torpet Öveken eller Ödeveken och varje gång mina vägar tar mig förbi platsen tänker jag på hur hårt och annorlunda livet var här på denna plats när den tiden var nutiden.
Detta är vad som finns kvar av ett antal generationers liv och leverne, en minnesskylt i aluminium och några stenar från grunden, inte mycket och människorna som levde här minns ingen längre idag.
Tänk er den lilla stugan, röken som steg upp ur skorstenen, människor som pratar och diskuterar samt barn som leker och stojar.
Livet var hårt och vardagen svår men visst fanns det även glädjeämnen och lyckliga stunder, då precis som nu.
Den lilla aluminiumskylten vid torpet Öveken säger kort och torrt "Fastorp 1:22 Öveken" samt numret i ett register som är 190.
Kantarellmusslingen, ”Plicaturopsis crispa”, återfinns framför allt i lövskog, särskilt bokskog och hassellundar.
Arten kantarellmussling växer på barken på levande och liggande stammar av bland annat al, björk, bok, hassel, hägg och lind.
Detta är blåmesens björk, här har den suttit och markerat revir de senast åren och dess vackert klingande och svirrande sång gör att jag stannar till och önskar den lycka till även denna häckningssäsong.
Blåmes, ”Cyanistes caeruleus”, vars släktnamn har ändrats från att förut har varit ”Parus” är en av vårens första sångare kanske näst efter talgoxen.
För mer än 400 år sedan beskrev Conrad Gesner i sin ”Historia animalium” blåmesen och avgränsade den från andra arter, särskilt från stjärtmesen. Den beskrevs och systematiserades sedan av Carl von Linné i hans ”Systema naturae”, år 1758, som ”Parus caeruleus”. År 1853 ägnades den första utgåvan av ”Journal für Ornithologie” blåmesen med ett bidrag om dess oologi, det vill säga, läran om ägg, då särskilt fåglars ägg. En oolog är antingen en ornitolog specialiserad på ägg eller i äldre bemärkelse en fågeläggssamlare.
Ljungheden på Skillingaryds skjutfält börjar så sakta att tina upp från vinterns frusna tillstånd och livet återkommer hit ännu en gång.
De vackert röda sporkapslarna hos hårbjörnmossan lyser upp stora partier av skjutfältets ljunghed och över mitt huvud sjöng en trädlärka.
Solljusets färgmättade speglingar i brandgult mellan tallstammarna gör naturen här på tallmoarna nästan overkligt vacker och skuggorna tycks hela tiden röra på sig mellan grenarna, stammar och gröna trädtoppar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
//Dan