Naturreservatet Rusarebo äng 50-årsjubilerar. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 412 20220528
Låt mig få börja denna jubileumskrönika för 50-åringen Rusarebo äng med att få hylla två stora natur- och miljökämpar i Värnamo kommun, Roland Junerup och Per Petersson, för deras stora insatser.
Till deras minne kommer denna bänk i gammal ek att placeras vid stranden av sjön Hindsen inom naturreservatet Rusarebo äng.
Jag hade förmånen att få arbeta ihop med Roland ett antal år inom hans skapelse Värnamo Naturskola, ett uppdrag som jag sedan tog över när Roland gick i pension.
All heder åt dessa bägge herrar!
Vid våra besök vid Rusarebo äng stannar vi alltid till vid södra delen av Hindsen och njuter av den vackra miljön och den fantastiska vattenklövern som bruka blomma vid denna tid.
Vattenklöver, ”Menyanthes trifoliata”, växer i kärr och på stränder och är allmän i hela Sverige. Artens blad användes förr som aptitretande och så kallad magstärkande medel. Bladen har också använts som ölkrydda och jordstammen har malts till nödmjöl.
Eftersom min far var anställd vid Statens Järnvägar i hela sitt liv brukar jag alltid stanna till en stund vid smalspåret Ohsabanan strax innan Rusarebo äng och minnas tider som flytt.
Glöm inte att läsa och lära, glöm aldrig att vara nyfiken, det livslånga lärandet är en fantastisk livskraft och drivkraft som förgyller och gläder under livets gång.
Vildsvinen är ett stort problem i naturreservatet och därför måste åtgärder i form av elstängsel sättas upp för att rädda den unika floran.
Det är så magiskt vackert att vandra in i Rusarebo ängs fanstastiska natur speciellt under våren och sommaren men området är även värt ett besök under hösten och vintern.
Gör exempelvis en svampexkursion under september och oktober och ni kommer inte att bli besvikna.
Denna fantastiska gamla skogsalm får mig att tänka på Ginnungagap som är det svalg som i fornnordisk religion gapar i urtidens kaos före världens skapelse. Enligt Snorre Sturlasson, som bygger på Eddadikterna ”Völuspá”, ”Vafthrúðnismál” och ”Grímnismál”, ligger Ginnungagap mellan isköldens rike i norr, Nifelhem, och eldhettans värld i söder, Muspelhem. Vid mötet mellan det kalla Nifelhem och det varma Muspelhem uppstod den första levande varelsen, urjätten Ymer, och av hans döda kropp skapades jorden. Kanske var det träd som detta som gav inspiration till asatro och Eddadiktning, och förresten vem låter sig inte inspireras och imponeras av träd som detta.Nåväl, här på den gamla almbarken växer såväl almlav och klotterlav som skriftlav, finesser i lavarnas värld.
Redan i början av min vandring möts jag av den vackra och speciella arten tandrot, ”Cardamine bulbifera”, som är en art i familjen korsblommiga växter.
Liksom tandrot möts man också av den vackra orkidén Sankt Pers nycklar, ”Orchis mascula”, som är en art i familjen orkidéer.
Få platser i vårt län är så vackra, unika och biologiskt rika som denna pärla invid Hindsens östra strand i Värnamo kommun och om inte de lokala naturskyddarna hade skyddat och vårdat platsen hade den varit igenvuxen till en mörk och mycket annorlunda plats med granar i mängder.
Jag ber att få upprepa mig!
Glöm inte att läsa och lära, glöm aldrig att vara nyfiken, det livslånga lärandet är en fantastisk livskraft och drivkraft som förgyller och gläder under livets gång.
Den gamla oxeln sjunger på sista versen men ännu håller den ett tag för både blommor och blad.Oxel eller svensk oxel, ”Sorbus intermedia”, är en art i familjen rosväxter och är ett upp till 20 meter högt, grovstammigt träd med parflikiga, sågade blad, på undersidan gråludna. De vita, ganska stora blommorna i juni sitter i kvast och skenfrukten är orangeröd och något avlång samt smakar sött.
Arten oxel växer vilt i bergig och backig terräng i länderna runt Östersjön, i Sverige tämligen allmänt norrut till Uppland och sällsynt norr därom till Hälsingland. Arten planteras ofta till exempel som alléträd och förvildas lätt. Veden är vit och seg och har använts till bland annat tumstockar.
Svartkämpar, ”Plantago lanceolata”, är en art i familjen grobladsväxter och bär i toppen ett 1–3 centimeter långt, mörkt och tätblommigt ax med små, rörformiga blommor under maj–augusti, vilka har utstickande ståndare med vita knappar. Arten är cirkumpolär och växer på torra marker, i Sverige allmän till tämligen allmän norrut till Uppland och mindre allmän norr därom till Jämtland. Svartkämpar har inom folkmedicinen använts mot hosta och bronkit.
Vårbrodd, ”Anthoxanthum odoratum”, är en art i växtfamiljen gräs som är utbredd kring norra halvklotet och växer på gräsmarker, torrbackar och berghällar. Den är allmän i hela Sverige och når upp i fjällens mellanalpina bälte. Artens fjällförekomster har man ibland urskilt som en särskild art eller underart, fjällvårbrodd. Vårbrodd har använts som brännvinskrydda.
Spansk körvel, ”Myrrhis odorata”, är en art i familjen flockblomstriga växter och hör hemma i Europa på kulturmarker samt var känd redan under antik tid och har odlats länge. Den påträffas i Sverige förvildad från eller kvarstående i gammal odling.
Bladen hos spansk körvel kan användas till soppa och i sallader, roten som rotfrukt och hela växten, i synnerhet frukterna luktar och smakar angenämt av anis, växten används som kryddväxt, frukterna särskilt i bröd.
Tandrot är en flerårig, 30–70 centimeter hög ört med tjock, köttig, vågrät jordstam med tandlika fjäll. Bladen hos tandrot är parbladiga och i bladvecken bildas mörkt violetta groddknoppar, som lätt faller av. 
Om ni är intresserade av insekters gnag i bark och ved måste ni bara se till att skaffa boken ”Insektsgnag i bark och ved”, av Bengt Ehnström och Rune Axelsson. Ett standardverk för både naturvård och skogsbruk, det första i sitt slag. Boken ger ovärderlig hjälp för att tolka skogsskador och för att inventera insekter med hjälp av deras gnag i bark och ved. Bestämningsnycklar gör det lätt att hitta rätt art och fler än 450 rikt illustrerade artfaktablad finns i boken.Ring mig gärna när ni vet vem som gjort bildens gnag i den gamla asken.
Sankt Pers nycklar är en flerårig, 15–35 centimeter hög ört med stora, äggformiga rotknölar, tjock stjälk och 3–4 breda, ovan mörka och ofta mörkfläckiga blad.Här är arten inbäddad i vackra blåsippeblad samt gräset lundgröe.
Humleblomster, ”Geum rivale”, är en art i familjen rosväxter och blomningen inträffar i maj–juni.Arten hör hemma i norra halvklotets tempererade trakter och växer på våt, näringsrik mark, i fuktig skog, på ängar och vid stränder. Den är allmän i större delen av Sverige, mindre allmän endast i norrländska skogslandet, i fjälltrakterna når den skogsgränsen.
Sankt Pers nycklar hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika på torr, kalkförande mark, i Sverige allmänt på Öland och Gotland och mer eller mindre sällsynt på fastlandet norrut till Uppland och den är som alla orkidéarter fridlyst i Sverige.
Sankt Pers nycklar har 5–15 centimeter långa, tätblommiga och toppställda blomax som innehåller stora, purpurröda blommor under maj–juni med treflikig, mörkprickig läpp och uppåtriktad sporre.
Knölsmörblomma, ”Ranunculus bulbosus”, är en art i familjen ranunkelväxter och arten bär en stor gul blomma med typiskt tillbakaböjt foder och räfflade blomskaft. Blomningen inträffar i maj–juni och arten, som hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika, är en utpräglad torrmarksväxt, som påträffas i sandiga och gräsklädda backar. I Sverige är den allmännast i de södra landskapen men förekommer norrut till Gästrikland.
Den ståtliga enen är Jönköpings läns Hembygdsförbunds Hederspris till Rusarebo äng i april 1989.Detta kan man läsa på den lilla kopparskylten vid enens fot.
Stenbräken, ”Cystopteris fragilis”, är en art i familjen stenbräkenväxter och är en 10–40 centimeter hög, späd och bräcklig ormbunke som har långa bladskaft med ljusa fjäll. Bladet är tunt, kalt och upprepat delat och de primära bladflikarna är uppemot 5 centimeter långa. Arten, som är cirkumpolär, växer vanligen skuggigt på näringsrikt och fuktigt underlag i klippsprickor och stenrösen, i Sverige är den allmänt norrut till Jämtland och mindre allmänt norr därom till Torne lappmark.
Jag påstår att detta är den i särklass mest fotograferade vyn från Rusarebo äng, norrut med sjön Hindsen och dess öar i bakgrunden. Jag förstår verkligen varför!
Ytterligare ett naturens fantastiska konstverk, även denna gång en skogsalm, omgiven av maskrosor och Sankte Pers nycklar. Nu kom jag att tänka på sagan om elddonet av H. C. Andersen.
Elddonet är en konstsaga som publicerades år 1835 och den brukar räknas som hans första saga.
Ytterligare en fantastisk vy från Rusarebo äng som visar den kraftiga lutningen ner emot sjön Hindsen. Här dök det plötsligt upp en märklig fågel!
Fågeln visade sig vara en koltrasthane med en märklig kombination av originalfärg och vitt.
Den var inte det minsta skygg och med det lysande vita i fjäderdräkten riskerar den att bli ett lätt byte för sparvhöken eller duvhöken.
Eftersom den samlar föda till ungar så har den, så här långt, tydligen häckat framgångsrikt.
Vår vän, den "gråhårige" koltrasten, har följande genetiska "fel".
De två vanligaste genetiska färgavvikelserna hos fåglar är brun och gradvis grånande och i viss engelskspråkig litteratur används begreppet ”leucism” som samlingsnamn för alla former av färgfel som innebär en ljusare dräkt, men detta är uppenbarligen inte utbrett i en svensk kontext.
Gradvis grånande innebär att individen med stigande ålder får ett allt större antal vita fjädrar. Färgfelet uppträder alltså inte i juvenil dräkt, utan först i senare dräkter. Kunskapen om de bakomliggande orsakerna till färgavvikelsen är dålig. Eventuellt är gradvis grånande en naturlig del av åldrandet. Det är pigmentet melanin som är involverat i detta färgfel medan andra pigment, som karotenoid inte berörs, varför gradvis grånade fåglar ofta kan uppvisa gula partier, även när de börjar bli helt vita.
Jag håller mina tummar för den gamle hanen med den vackert gula näbben!
Här är platsen för torpet eller gården Rusarebo, ett namn som kanske kan härledas till order russ för gotlandsruss, skogsruss, skogsbagge, russ, som är en mycket gammal ponnyras från Gotland.
Här kommer informationsskylten om Rusarebo en gång till med mycket fina illustrationer av Stina Linder, Roland Junerups dotter, texten via Länsstyrelsen.
Det var många blommande Sankt Pers nycklar i år men jag har sett fler genom åren.
Sankt Pers nycklar är i nordisk tradition namnet på aposteln Petrus som gestalt i folkdikten, där han över stora delar av Europa blivit en populär figur i legender, legend- och skämtsagor samt i upphovssägner. Han brukar åtfölja Vår Herre under skapelsen eller på hans vandringar på jorden och framställs ofta, särskilt i sagorna, som klumpig eller lättlurad men också som sträng väktare vid himmelrikets port, en roll som härstammar från medeltida legender.
Sankt Pers nycklar klättrar till och med upp i odlingsröserna.Odlingsröse, röjningsröse, förr även hackerör, är en antikvarisk term för rösen uppkomna i samband med stenröjning av mark. De flesta röjningsrösen är odlingsrösen, och områden med röjningsrösen utgör fossil åkermark eller fornåkrar. Handupplagda röjningsrösen kan vara lagda vid skilda tider och med skilda syften. En betydande del av röjningsröseområdena i södra och mellersta Sverige har vid kulturgeografiska och arkeologiska undersökningar visat sig vara fossil åkermark från bronsålder och äldsta järnålder, det vill säga, de är fasta fornlämningar.
Nu är vi framme vid den oerhört vackra och artrika strängen vid Rusarebo och även här möts vi av en likaledes fantastisk och lärorik informationsskylt. Läs den!
Läs och lär, begrunda och fundera, denna gång med illustrationer av Anna Bartels, texten via Länsstyrelsen.
Årets antal med Sankt Pers nycklar räknas som vanligt i 100-tal på storängen men det har varit fler tidigare år, men även färre får väl tilläggas.
Blommorna hos tandrot, som kommer i maj–juni, är cirka 15 millimeter vida och sitter i en kort, toppställd klase.Tandrot förökar sig främst med groddknopparna och genom jordstammens förgreningar.
Arten tandrot växer i lundar och ädellövskogar på näringsrik och kalkförande mark i Europa, i Sverige mindre allmänt norrut till Uppland och sällsynt norr därom till Ångermanland.
En groddknopp eller bulbill, är en specialiserad spridningsenhet, så kallad diaspor, vid könlös fortplantning hos fröväxter. Den kan vara uppemot centimeterstor, till formen vanligen rundad och innehåller ett stamstycke och små fjällika blad. Den har ofta upplagsnäring och växer efter spridningen från moderväxten ut till en ny planta. Groddknoppar kan bildas på olika ställen på växter, till exempel i bladveck som hos tandrot.
Gullviva, ”Primula veris”, är en art i familjen viveväxter och är en flerårig ört med rosettställda, 8–10 centimeter långa, avlångt hjärtlika och fint dunhåriga blad, bladskaftet är vingkantat.Stjälkarna, som växer fram i rosettens mitt är bladlösa, 10–25 centimeter långa och tätt håriga. De bär i spetsen en allsidig flock av väldoftande, trattlika blommor, där kronan är gul med fem orangeröda fläckar i svalget. Fodret är uppblåst och klocklikt.
Blommorna är heterostyla, det vill säga det finns två blomtyper, en med långt stift och ståndare långt nere i blomman och en med kort stift och ståndare nära blommans yttre, det hela är en pollinationsbiologisk inrättning för att gynna korspollination. Blomningen inträffar under april–maj.
Storängen får mig att tänka på Astrid Lindgrens spännande saga om Bröderna Lejonhjärta.
Det finns två dalar i Nangijala, Körsbärsdalen och Törnrosdalen vilket jag skulle vilja ändra till,
Det finns tre dalar i Nangijala, Körsbärsdalen, Törnrosdalen och Apeldalen på storängen vid Rusarebo.
Orkidéer är en familj växter som framför allt hör hemma i tropikerna men några arter finns även i Sverige. Orkidéer är ovanliga och mycket speciella och de är därför fridlysta i Sverige och i de flesta europeiska länder och får inte plockas. Många arter orkidéer tycker om jord som innehåller mycket kalk och finns därför särskilt på Öland och Gotland. 
Smörbollar, bullerblomster, eller daldocka, ”Trollius europaeus”, är en art i familjen ranunkelväxter.Arten hör hemma på fuktig, näringsrik, gärna kalkhaltig ängsmark i Europa och Asien, allmänt till sällsynt i nästan hela Sverige. Arten är särskilt typisk på fjällbjörkskogens högörtängar.
Arten smörboll är fridlyst ibland annat hos oss i Småland men även i Blekinge, Södermanland och Västergötland.
Alla orkidéer tycks vara mykorrhizabildare, det vill säga, de lever i symbios med svampar vilkas hyfer hos orkidéerna lever inne i rötterna. Samexistensen etableras redan då fröna gror. Många orkidéer kan leva underjordiskt i flera år och vissa arter saknar klorofyll och lever saprofytiskt, det vill säga, de lever på multnande organiskt material. Orkidéer lever under mycket skiftande ekologiska villkor, och många är känsliga för miljöförändringar och samtliga 43 arter i Sverige är fridlysta.
Många orkidéer kan bara pollineras av en bestämd art insekter och det finns orkidéer där blommorna ser ut som insekter. Blommorna lurar insektshanarna att para sig med blomman i stället för med insektshonan, och på så sätt sprider hanen pollen till andra orkidéblommor.
Ännu en gång, läs och lär, begrunda och fundera, även denna informationstavla med illustrationer av Anna Bartels, texten via Länsstyrelsen.
Familjen orkidéer innehåller minst 20 000 vanligen fleråriga arter örter med världsvid utbredning men, som sagt, med tyngdpunkten i tropiska trakter.
Med skarpa ögon kan man genom trädridån se sjön Hindsen.
Hindsen är en stor näringsfattig klarvattenssjö i Värnamo kommun i Småland och ingår i Lagans huvudavrinningsområde. Sjön har en area på 12,4 kvadratkilometer och ligger 165 meter över havet. Sjön avvattnas av två vattendrag, Lillån i norr och Årån i söder. Vid provfiske har bland annat abborre, gers, gädda och mört fångats i sjön.
I början av 1900-talet trafikerades ån av två ångbåtar, som bogserade virkessläp över Hindsen till sågverket vid Tagel vid sjöns södra sida. Den ena av båtarna, Einar, användes även sommartid för nöjesresor. Trafiken upphörde på 1920-talet och Einar låg kvar vid stranden innan den höggs upp i mitten av 1950-talet.
Apel är detsamma som äpple eller äppelträd, men namnet används nästan bara på sådana arter i släktet ”Malus” som växer vilda eller odlas som prydnadsträd. 
Arten vildapel anses vara ursprunglig i Sverige, men många så kallade vildaplar i naturen är avkomlingar av odlade äppelträd. Medan vildapel har kala blad och ofta tornartade grenar har de förvildade blad som är håriga undertill och kan ha eller sakna grentornar.
I kanten av storängen blommar blåbäret som näringsmässigt innehåller hög halt av C-vitamin, K-vitamin och mangan. Blåbär innehåller även höga halter av antioxidanter, bland annat antocyaniner, quercetin och flavonoider. Medicinsk forskning har visat att antocyaniner, ellaginsyra och andra ämnen från blåbär kan minska skador som uppstår på DNA till följd av fria radikaler samt stimulera nedbrytning av bland annat lung-, tarm-, prostata- och bröstcancerceller.
Bilden visar ett typiskt utseende på ett hamlat träd, i detta fall en skogsalm.
Hamling är insamling av lövbärande grenar och kvistar på växande träd, främst till kreatursfoder men också till bränsle och virke.
Läs och lär! Här kommer informationsskylten om Rusarebo artrika skogar med mycket fina illustrationer av Stina Linder, Roland Junerups dotter, texten via Länsstyrelsen.
Boken invandrade till Sverige under yngre stenålder, omkring 2500 år före Kristus, men fick sin större utbredning först vid övergången till järnåldern, omkring 400 år före Kristus.
Bokskog är en dominerande skogstyp inom södra lövskogsregionen, som är en del av nemorala zonen. Södra lövskogsregionen, som också innehåller en hel del ekdominerad vegetation, omfattar en zon från norra Bohuslän söderut längs Sveriges västkust samt större delen av Skåne, södra Blekinge och sydligaste Öland. Hit räknas också hela Danmark samt i allmänhet också sydligaste Norge.
Ren bokskog har utvecklats efter stark påverkan av människan och hennes betesdjur, som gynnat boken på bekostnad av andra lövträd. De naturliga skogstyperna i södra lövskogsregionen är en artrik blandskog med många arter ädellövträd med inslag av tall på torrare mark samt på blöt mark sumpskogar med ask, al och björk som dominerande träd. I dessa skogar var bok en viktig komponent på torrare mark, särskilt på kalkfattigt urberg.
Grönsten är en låggradigt metamorf men ej förskiffrad basisk magmabergart och består vanligen av amfibol, klorit, epidot och albit, av vilka de tre förstnämnda mineralen ger bergarten dess grönaktiga färg.
Diabas består av mellan 65–35 volymprocent av kalciumrik plagioklas och till 35–65 volymprocent av pyroxen, även olivin kan förekomma. Denna sammansättning har bergarten gemensam med den grovkornigare djupbergarten gabbro.
Gångar av diabas har bildats som stelningsprodukter av bergartssmälta, magma, vilken från jordens mantel trängt upp genom sprickor i jordskorpan. Diabas är en förhållandevis vanlig bergart i Sverige, dock med ojämn fördelning över landet. I södra Norrland är lagergångar av diabas vanliga, medan mer eller mindre brant stående gångar är den dominerande typen i sydligare delar av Sverige.Söndervittrad diabas ger, som här vid Rusarebo, en ofta rik växtlighet med såväl kalkkrävande som kalkgynnade arter.
Diabas har fått sitt namn med hänsyftning på att diabasen ofta överskär skiktade bergarter.
Ek spred sig till Sverige söderifrån när istiden var slut för omkring 9 000 år sedan. Den växer i hagar och i skogar, särskilt på ganska näringsrik jord. I Sverige finns ek naturligt i Götaland och i Svealand ungefär till Dalälven.I dessa ekar har jag genom åren mött den mindre flugsnapparen med sin typiska sång dock inte vid fototillfället.
Linden är en art som ingår i en familj med cirka 400 olika arter, men i Sverige växer bara lind och en mycket ovanlig art som heter bohuslind.En lind kan bli upp till 30 meter hög och bladen har formen av ett hjärta där bladkanten är sågad. Blommorna är vita och sitter några stycken tillsammans. De doftar gott och man kan torka dem och göra te av dem. Frukten är en liten nöt.
Lind växer på stenig mark i lövskogar och det är ett vanligt träd i södra Sverige norrut till Gästrikland och odlas ofta i parker och alléer.Carl von Linnés far Nils Ingemarsson växte upp i Jonsboda i Vittaryds socken i Småland och som präststudent i Växjö tog han sig namnet Linnaeus efter en lind som växte på fädernegården. När sedan sonen Carl Nilsson Linnaeus adlades å 1762 tog han sig namnet von Linné.
På den gamla almen finner man de rara lavarterna almlav, "Gyalecta ulmi", klotterlav, "Opegrapha varia" och skriftlav, "Graphis scripta".
Lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, är en art i gruppen bladlavar som kan bli flera decimeter stor. Ovansidan är grågrön med åsar som har mjöliga bildningar, så kallade soral, eller stiftlika utskott så kallade isidier. Undersidan är brun och hårig med kala fläckar och laven växer på stammar och grenar av lövträd, eller mer sällan på klippor, och föredrar fuktiga, skuggiga miljöer. Den förekommer över hela Sverige men har minskat oroväckande i frekvens under senare år på grund av bland annat luftföroreningar och modernt skogsbruk. Lunglav har fått sitt namn av att den har vissa likheter med en lunga och troddes förr ha egenskaper som botade lungsjukdomar, enligt signaturläran.Signaturläran, lära enligt vilken ett föremåls yttre utseende överensstämde med dess verkan, särskilt som läkemedel, allt enligt principen att ”lika botar lika”. Läran har sin grund i naturfolks tänkande och i antik filosofi och levde länge kvar i den äldre botaniken, där man ansåg att en växts färg, form, lukt, smak eller namn hade samband med växtens medicinska verkan. Signaturläran utformades slutligen av Paracelsus på 1500-talet. Blåsippans ”leverflikiga” blad användes mot leversjukdomar, orkidéernas knölformiga rötter mot testikelbesvär, den gulsaftiga skelörten mot gulsot, ögontröst mot ögonsjukdomar och växter med slingrande rötter mot ormbett.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
//Dan