Gärahovs storäng och Byarums hembygdspark, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 490 20221113
Att ta sig över järnvägen från den berömda Byarums hembygdspark till det vackra och biologiskt rika naturreservatet Gärahovs storäng norr om Vaggeryd är verkligen inte lätt.
Det är inte bara faran med att ta sig över järnvägsspåret utan också problemet med att ta sig förbi den hårt sträckta taggtråden in till den vackra ängen.
Den forceras tyvärr bäst genom att lägga sig ner, på rygg eller mage, och åla sig under.
Vill ni läsa en äldre krönika av mig i sommartid från Gärahovs storäng som jag kallade för, ”I en glänta i den småländska storskogen, del 4”, från den 13 juli år 2010 så klickar ni bara på länken nedan.
http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/natur-och-kultur-i-skon-forening#more-4079
I sprängstenen nära järnvägsspåret utanför Byarums hembygdspark låg denna bit av björkved vari och varpå två exemplar av den vackra cinnobertickan växte.
Lysande cinnoberröd pryder cinnobertickan död lövved på solöppna platser som hagar och hyggen eller som här invid järnvägsspåret till Jönköping. Cinnobertickan, ”Pycnoporus cinnabarinus”, gör verkligen skäl för sitt namn och visst är den mycket vacker.
Hartmansstarr, ”Carex hartmaniorum”, rödlistad i senaste Rödlistan från 2020 som ”Sårbar” eller ”VU” och arten förekommer i de södra delarna av landet upp till Närke och Gästrikland. Hartmansstarr växer i friska-fuktiga, ogödslade slåtter- eller beteshävdade ängsmarker. För kraftigt bete håller tillbaka arten, men även igenväxning på grund av upphörd hävd missgynnar den på sikt. Många lokaler följs upp och räknas regelbundet av Floraväktarna.
Hartmansstarr växer i fuktängar och kärrkanter och den är kalkgynnad. Här växer den på Vaggerydssyenit som är något basisk. Ofta hittas den på friska, ogödslade slåtter- eller beteshävdade ängsmarker men även ett par lokaler från hävdade havsstrandängar är kända. Undantagsvis har den hittats på torrängar på kalkgrund. Ibland går den ut i vägkanter och dikeskanter eller som här nära ett järnvägsspår. På Gotland och Öland växer den i ängen och arten är utpräglat slåttergynnad.
Bilden tog jag på platsen den 13 juli år 2010, tänk vad tiden går!
Hoten mot arten hartmansstarr är dikning, men också igenväxning på grund av upphörd hävd är hot mot arten. Gödsling av naturbetesmarkerna innebär också ett hot.Hartmansstarr liknar klubbstarr, ”Carex buxbaumii”, men denna har klubblikt toppax med fler hanblommor nedtill, övriga ax är rundade. Axfjällen hos klubbstarr har även en bredare grön mittnerv men denna art finns inte på Gärahovs storäng.
Artnamnet ”hartmanii” hedrar botanisten Carl Johan Hartman och namnet betyder helt enkelt ”Hartmans starr”.
Carl Johan Hartman, född den 14 april år 1790 i Gävle och avled den 28 augusti år 1849 i Stockholm, var en svensk botaniker och läkare.
Denna bild är också tagen av mig på Gärahovs storäng för drygt 12 år sedan.
Bildens älvmyskgräs, ”Hierochloë, är ett släkte gräs med 15 arter fleråriga stråväxter i tempererade och kalla trakter samt i tropiska bergstrakter. De har glesa vippor med breda, platta och glänsande gulbruna småax och doftar kumarin, särskilt som torra.
I Sverige förekommer två arter, myskgräs och fjällmyskgräs. Arten myskgräs, ibland kallad myskbrodd, ”Hierochloë odorata”, som är utbredd kring norra halvklotet, uppdelas vanligen i två underarter: ängsmyskgräs, ”Hierochloë odorata ssp. odorata”, som växer på fuktig, helst kalkförande ängsmark, tämligen allmänt i fjälltrakterna norrut från Härjedalen och sällsynt i övriga delar av Sverige, samt strandmyskgräs, ”Hierochloë odorata ssp. baltica”, som växer på likartade platser och på strandängar mindre allmänt eller sällsynt från Småland norrut till Västerbotten men den saknas i fjällen.
Myskgräs har använts som brännvinskrydda, bland annat i den polska vodkan Żubrówka.
Det myskgräs som växer i den västra delen av Gärahovs storäng och som mina bilder visar är av arten älvmyskgräs, ”Hierochloë hirta subsp. hirta”, och räknas som ”Livskraftigt” eller ”LC” i 2020-års rödlista.
Älvmyskgräs, ”Hierochloë hirta subsp. hirta”, är en underart till arten raggmyskgräs, ”Hierochloë hirta”
Gärahovs storäng är skyddad för att bevara den biologiska mångfalden i det gamla småländska jordbrukslandskapet.
Naturreservatet är en av Jönköpings läns finaste och artrikaste ängar och syftet är att bevara den biologiska mångfalden i ett öppet, naturligt gräsmarksekosystem med slåtterpräglad flora inom Vaggerydssyenitens område.
Grå kamskivling eller vit kamskivling, ”Amanita vaginata”, växer på marken bland gräs i lövskog och blandskog samt i ängsmarker och parker.
Grå kamskivling, kallades förr också för grå ringlös flugsvamp eller strimmig flugsvamp, är en svamp i släktet flugsvampar där den tillhör undergruppen kamskivlingar.
Hatten blir mellan 5–12 centimeter bred och foten 10–20 centimeter hög. Fotbasen har en flikig sida som är svår att få med när man plockar svampen.
Kamskivlingar skiljer sig från flugsvampar genom att de saknar ring runt stjälken och arten växer vanligen i skogsbryn, ängar och parker.
Trots sitt släktskap med övriga flugsvampar anses den ibland som en god matsvamp. Den får dock inte ätas rå då den är svagt giftig.
Gul åkerskivling, ”Agrocybe pediades”, är en liten och spenslig art med gul och slät hatt.
Gul åkerskivling växer på marken i gräsmarker, ängsmarker, parker och trädgårdar men även på sand i naturlig gräsmark.
Skivorna hos arten gul åkerskivling är lergrå till bruna, ofta med svagt rosa till violett färgton och ibland med en ljusare skivegg.
Puckelfjällskivling, ”Macrolepiota mastoidea”, påminner om arten stolt fjällskivling, men är mindre, har en brantare puckel och en sämskfärgad hatt.
Fjällskivlingar är ett gemensamt namn på flera släkten basidiesvampar i ordningen ”Agaricales”.
De är hattsvampar med fjällig, kornig eller mjölig hattovansida, oftast vita, ibland dock färgade skivor och sporer samt ofta ring på foten.
Bilden visar arten puckelskivling.
Totalt finns i Sverige drygt 30 arter fjällskivlingar och till släktet puderskivlingar förs bland annat flockig puderskivling, till fjällskivlingar förs bland annat gulflockig fjällskivling, rostfjällskivling och syrlig fjällskivling, till släktet ”Leucoagaricus” förs bland annat champinjonfjällskivling, till veckskivlingar förs bland annat gul veckskivling, till parasollskivlingar förs bland annat bildens puckelfjällskivling och stolt fjällskivling och till stoftskivlingar för bland annat granatskivling.
Detta lilla vackra ullrufs är arten gräsulv, ”Macrothylacia rubi”, som tillhör fjärilsfamiljen egentliga spinnare. Den är utbredd från Västeuropa till Centralasien och är allmän på ängsmarker och i skogsbryn i större delen av Sverige.
Den har ett vingspann på mellan 45–70 millimeter. Kroppen är kraftig och vingarna brunaktiga med två ljusa tvärlinjer över vardera framvingen. Honan flyger om natten, medan hanen är dagaktiv, liksom hos de flesta andra fjärilar hittar hanarna honorna genom dessas feromoner.
Larven, som är orange och svart och kraftigt hårig, lever främst på olika arter i familjen rosväxter, men även som här på gräs.
Om jag skulle träffa denna induvid igen till sommaren så flyger den sin väg.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan