Alshultsområdet i norra delen av Skillingaryd, en viktig och rik närnatur, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 472 20221005

Välkomna till den tredje och avslutande delen om det vackra närnaturområdet i anslutning till bostadsområdet Alshult i norra delen av Skillingaryd.
När jag under gårdagen gjorde ett kompletterande besök i området fann jag ytterligare några av de rödlistade motaggsvamparna.
De små stigarna genom området är fantastiska för en promenad med eller utan hund, en joggingtur eller kanske till och med en cykeltur.
Bilden visar svamparten pepparriska, "Lactarius rufus", som är en svamp som i Sverige inte räknas som en eftersökt matsvamp men som i bland annat Finland är en eftertraktad matsvamp.
Med sin vackert pepparkaksbruna hatt och med sin vita mjölksaft som först är mild sedan brännande skarp hör arten till de så kallade ”finska riskorna” som är ätliga först efter avkokning.
Koka i rikligt med vatten i 10 minuter varefter kokvattnet slås bort, sedan är den klar att använda.
Ytterligare en bild på den mycket goda brunsoppen, "Imleria badia", en svamp som alltför sällan plockas av de ovana svampplockarna då den kanske är giftig då den blånar vid tryck men detta färgomslag har inget att göra med giftighet.
Det är verkligen ett vackert strövområde som också utnyttjas mycket av de närboende. Dessa närnaturens oaser måste vi vara rädda om.
Den bruna kamskivlingen, "Amanita fulva", är vanligt förkommande inom området och med lite fantasi ser man kammen i kanten av hatthuden.
Notera att släktnamnet avslöjar att den ingår i samma släkte som våra flugsvampar.
Kamskivlingarna kallades därför förr ringlösa flugsvampar och är inga matsvampar.
Här finns, som på alla tallmoar, gott om bärris såsom lingon, blåbär och odon som täcker stora delar av marken tillsammans med olika arter mossor och lavar.
Aroniasläktet är ett växtsläkte i familjen rosväxter som ursprungligen är hemmahörande i östra Nordamerika och utgörs av två eller tre arter. Dessa buskväxter odlas även som prydnadsväxter eller häckväxter, samt ibland också för sina goda och nyttiga bärs skull. De vackra röda höstfärgerna är heller inte att förakta.
Varför plockar ingen lingonen, dessa fatastiska bär, ty när jag var barn plockades de av både barn och vuxna både för eget bruk och till försäljning i "lingonatältet".
Gullhorn eller hjorthornssvamp, ”Calocera viscosa”, är en gelésvampsart, det vill säga, är ingen fingersvamp, som är segt gelatinös med mörkgul till orange färg. I fuktig väderlek är den dessutom klibbig och hal.
Svampen har ingen påtaglig lukt eller smak och är ingen matsvamp. Den påträffas under hösten tämligen allmänt i större delen av Sverige på murkna barrträdsstubbar eller döda barrträdsrötter.
Runt den ståtliga tallen med mängder av blåslav finns vackert höströda blåbärsblad och vackert gröna lingonblad.
Tyvärr skrämde jag bort den numera rödlistade spillkråkan från den ståtliga tallen men konstaterar att detta är en fin biotop för denna vår största hackspett.
Spillkråka, ”Dryocopus martius”, är i den senaste rödlistan från 2020 klassad som ”Nära hotad” eller ”NT”.
Arten lever i eller på gamla eller senvuxna träd med grov bark, skador, döda delar eller håligheter och lever främst i barrträdsmiljöer men också i lövträdsmiljöer.
Gamla träd med grov bark, skador, håligheter eller döda delar bör lämnas och nya träd lämpliga som efterträdare bör tillåtas åldras för att skapa lämpliga livsmiljöer.
Trädslag som är viktiga värdträd är just tall men också asp och bok, även gran kan duga.
Under mitt besök en seneftermiddag möter jag många vandrare och joggare som bevisar att vi behöver nära naturområden för vårt välbefinnande.
Citronslemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, till höger på bilden är en god matsvamp som är lätt att lära sig känna igen på det citrongula köttet i fotbasen i kombination med de ljusgrå nedlöpande skivorna.
Till vänster på bilden ser man två exemplar av arten fläckkantarell, ”Cantharellula umbonata”, som är en ganska liten hattsvamp med gaffelgrenade ljusa skivor som rödfläckas med åldern. Arten växer i barrskog, främst i norra och mellersta Sverige och räknas som ätlig.
Citrongul slemskivling växer med gran och trivs i barrskog över hela Norden. Flå av hatthuden innan anrättning, gärna redan i skogen.
Stora gamla fruktkroppar kan även användas till att färga garn med, de ger då en brun färg på alunbetat ullgarn.
Rimskivling, tidigare rynkad tofsskivling eller pudrad tofsskivling, ”Cortinarius caperatus”, är en art honungsgul hatt med en tunn silvergrå beläggning som liknar rimfrost. Kärt barn har många namn och den har i folkmun tidigare även kallats mormors nattmössa på grund av dess rynkade välvda hatt i knoppstadiet.
Unga svampar har nästan klotformad hatt, hos äldre är den välvd till utbredd och rynkad. Skivorna är bruna med ojämnt naggad egg och foten är ljus med tydlig vit ring som ofta är trasig.
Köttet är mjukt och ljusbrunt med mild doft och smak. Arten är en god matsvamp samt är Västerbottens landskapssvamp.
Svamparna på bilden är för gamla men det har varit ett gott år för arten i dessa miljöer, dock något tidigare på svampsäsongen.
Stubbrostnavling, ”Xeromphalina campanella”, växer i barrskog på murkna stubbar och ved av barrträd från våren till hösten. Här är den funnen på ytterligare en plats i området och under mossan finns en granstubbe.
Här ytterligare en bild på områdets små och underbara stigar vackert pudrade med tallens rostbruna barr.
Att området är ett mycket omtyckt strövområde bevisas verkligen av alla de små stigarna i olika riktningar och väderstreck. Var rädd om dem och området i sin helhet! 
Bildens narrkantarell eller falsk kantarell har skivor på hattens undersida emedan den gula kantarellens undersida har ådror, nästan likt blodådror!
Narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en art som är gulaktig till orange. Arten är till formen plan eller ofta något trattlik. Skivorna på hattens undersida är kraftigare färgade i orange. Svampens kött är löst till konsistensen och smaken samt lukten är obetydlig. Svampen har ansetts ätlig, men då den är smaklös och tämligen nära släkt med de farliga svamparna pluggskivlingar vill man numera avråda människor från att äta den. Arten förekommer i barrskog hela hösten och är allmän i större delen av Sverige.
Kvilleken eller Rumskullaeken som den också kallas är Sveriges äldsta och största träd och en av de grövsta ekarna i hela Europa.
En imponerande jätte med en omkrets i brösthöjd på hela 13 meter. I slutet av 1930-talet gjordes en noggrann utredning om Kvillekens ålder och man kom då fram till att den var 950 år. Det innebär att den vid det här laget har passerat 1000 år och sannolikt är landets enda tusenårsek och samtidigt landets äldsta levande varelse.
Kanske kan bildens lilla ek bli en ny Kvillek eller Alshultsek om tusen år.
Det var verkligen roligt att se att nutidens barn, likt vår årgång när vi var barn på 1960-talet  och födda på 1950-talet, leker, bygger hyddor, klättrar i träd och finner spänning och äventyr i skog och mark. 
Visst finns det fortfarande monster och drakar kvar även i vår tid, se bara på denna märkliga varelse med sina mörka och tomma ögonhålor och många tentakler som lurande bakom granarna.
Vilket vackert arrangemang, vackert mörkröda olvonblad omringar den friskt gröna lilla granen.Olvon ingår i släktet kaprifolväxter, på latin ”Viburnum”, med drygt 150 arter lövfällande eller ständigt gröna buskar och små träd i tempererade och subtropiska trakter. De har helbräddade eller sågade, oftast hela, vanligen motsatta blad och tvåkönade, femtaliga, små, vita eller rosa, väldoftande blommor i flocklika blomställningar med eller utan sterila och skyltande kantblommor, hos vissa arter sitter blommorna i klase. Några arter har använts inom folkmedicinen, och många är prydnadsväxter. Arten olvon eller skogsolvon, ”Viburnum opulus”, är en 1–4 meter hög buske från Europa och Asien. Den har i juni en 5–10 centimeter bred blomställning med fertila blommor i mitten och sterila kantblommor där blommorna är vita. Frukten är ett rött och giftigt bär. Arten, som växer bland annat i skogsbryn och lundar, är i Sverige tämligen allmän norrut till Ångermanland och sällsynt norr därom. Den odlas ibland, vilket särskilt gäller formen snöbollsbuske som bara har de stora vita och sterila blommorna i en klotrund blomställning.
Fjällig bläcksvamp, ”Coprinus comatus”, är en art i basidsvampsordningen ”Agaricales”. Den har en cylindrisk eller äggformig hatt, som så småningom får klocklik form. Hatten är vit och grovfjällig, fjällen får efter någon tid mörka spetsar. Skivorna på hattens undersida är först vita, sedan rosa och slutligen svarta av de mogna sporerna.
Vid spormognaden upplöses hattkanten till en svart vätska som innehåller sporerna och som kan droppa från kanten. Foten är glänsande vit och arten har ring och blir mellan 6–20 centimeter hög. Köttet är vitt med mild smak.
Arten förekommer allmänt under sommar och höst i hela Sverige och påträffas framför allt i välgödslade gräsmattor, på vägkanter och soptippar. Svampen är så länge den är helt vit ätlig och läcker.
 
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hata varandra men inte dödar varandra.
//Dan