
Den gamla björklågan bryts ner av bland annat bildens honungsskivlingar som inte längre räknas som matsvamp. Ät inte dessa svampar!
Bildens honungsskivling eller sydlig honungsskivling, ”Armillaria mellea”, är en grupp svampar i släktet honungsskivlingar och familjen ”Marasmiaceae”. Honungsskivlingar är ett komplex med cirka sex olika arter i Norden.

Citronslemskivling eller citrongul slemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, är en ätlig svamp som blir upp till 8–9 centimeter hög och tillhör familjen slemskivlingar.
Hatten är ganska köttig och tydligt slemmig på ovansidan. Slemmet, som lossnar ganska lätt, dras före tillagning av från hattkanten och in mot centrum. Hattens färg går i blågrått. Hattens kant är, åtminstone på unga exemplar, inåtböjd, ungefär som hos unga riskor. Hatten kan bli upp till 8–10 centimeter i diameter, men då är oftast svampen gammal och inte så bra att äta. Skivorna, som går ned mot foten, är gråvita och ganska glesa.

Foten hos citrongul slemskivling har oftast en ring där hos unga exemplar slemmet möter foten. Fotens nedre del, under ringen, är citrongul till färgen. Smaken är syrlig, påminnande om citron. Svampen är utmärkt blandsvamp och kan med fördel användas som ingrediens när man använder svamp i olika former att ätas till fisk, i vilket fall den ersätter citronen. Svampen innehåller rikligt med oxalsyra och bör kanske därför inte konsumeras i alltför stora mängder vid ett och samma tillfälle av den som har känslig mage. Vid blandning med andra svampar orsakar den svarta missfärgningar hos dessa, varför den bör hållas åtskild från övrig svamp. Citrongul slemskivling är oftast helt fri från angrepp och den hittas ofta i ängsmark och skogsmark av ängskaraktär och då i regel som enstaka svampar.

Saffranskamskivling eller orange kamskivling, ”Amanita crocea”, är en mycket vacker svamp och växer i björkskog men även i hagmark och ängsgranskog.

Arten saffranskamskivling växer på marken med björk även i fjällbjörkskog samt mer sällan med gran. Den är ingen matsvamp.
En sköldskivling eller skölding växer på den gamla björklågan utmed Fågelforsleden och inte heller denna art är en matsvamp.

Sköldingarna kallades tidigare sköldskivlingar och det finns många arter i släktet ”Pluteus”, i Dyntaxa listas cirka 30 stycken, men de flesta är ovanliga. Sköldingarna har rödaktiga sporer, men kan vara helt vita i skivorna innan sporerna har börjat mogna. De flesta sköldingarna växer på ved, men några arter kan man finna på marken.

Blodsopp, ”Sutorius luridiformis”, är vitt utbredd och allmän i Europa och den förekommer också i stora delar av Nordamerika. Den är framför allt allmän i södra och västra Sverige mer sällsynt norrut. Blodsoppen finns i ädellövskog, parker och ibland granskog i mager mark och den bildar ektomykorrhiza med ekar, bokar, lindar och ibland med granar som förmodligen är fallet här.

Sommartrattskivling, ”Clitocybe gibba”, är en svampart i ordningen skivlingar som tillhör familjen ”Tricholomataceae”. Den växer i skogsområden och i hagmarker, ofta i grupper. Fruktkroppen uppträder under sommaren och tidig höst, från juli och in i september.

Unga exemplar av sommartrattskivlingen har en välvd hatt med låg men markerad puckel. Hos äldre exemplar är hatten trattlik. I trattens mitt finns en rest av puckeln kvar, som en liten spetsig upphöjning. Bredden på hatten är 4–10 centimeter. Både foten och hatten är ljust gulbrunaktiga i färgen, men foten har en något ljusare nyans än hatten. Fotens höjd är omkring 4–6 centimeter och dess diameter är 0,5–1,5 centimeter. Skivorna är av nedlöpande typ och har en blekvit färg.
Bilden visar ett regnblekt exemplar av röd flugsvamp vilket inte är ovanligt hos svampar speciellt med starka färger.

Blodriska eller granblodriska, ”Lactarius deterrimus”, är en svamp i släktet riskor och är en god matsvamp. Blodriskan bildar ektomykorrhiza med gran som den vanligaste växtpartnern. Den växer allmänt i granskog över hela Skandinavien under augusti till september.

Blodriskan eller granblodriskan har den typiska riskhatten med trattformigt fördjupad mitt. Som ung är den dock mer välvd. Hatten är 5–15 centimeter bred, brandgul, ofta med gröna fläckar och svagt zonerad. Foten, som är ihålig, kan vara upp till 10 centimeter hög. Vid brytning är den framsipprande saften brandgul, men ändrar med tiden färg till vinrött. Den är ätlig och god, även om vissa håller före att andra riskor med röd saft är godare, artnamnet ”deterrimus” betyder för övrigt ”sämst”.
Detta kan kanske vara arten mörktråding, ”Inocybe lacera”, men jag är verkligen inte säker. Den går inte att äta!

Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”, är en art i familjen ”Amanitaceae” och släktet flugsvampar. Svampen växer på marken i blandskog och parker i Europa och Nordamerika, samt i Sydafrika, dit den antagligen förts av misstag via importerade träd. Den är vanligast i södra och mellersta Sverige och blir sällsyntare norrut. Jag tycker att arten blir allt vanligare i mina hemtrakter.

Uppländsk vallört, ”Symphytum uplandicum”, är en hybrid i familjen strävbladiga växter mellan fodervallört, ”Symphytum aperum” och äkta vallört, ”Symphytum officinale”. Arten ingår i släktet vallörter och hybriden är en vanlig trädgårdsväxt i Sverige.

Uppländsk vallört är till utseendet ett mellanting mellan föräldraarterna och den blir mellan 50–200 centimeter hög samt har något nedlöpande blad. Blomfärgen kan vara röd, violett eller blå. Delfrukten är vårtig och hybriden är endast delvis fertil med nedsatt fruktbildning.

Skelört, ”Chelidonium majus”, innehåller en gulröd växtsaft som är irriterande och kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär, till exempel ont i magen, illamående, kräkningar och diarré.

Praktlysing, ”Lysimachia punctata”, är en växtart i familjen viveväxter som förekommer naturligt från centrala, östcentrala och sydöstra Europa till södra Turkiet. Arten är en vanlig trädgårdsväxt i Sverige och finns förvildad på många platser.

Smällglim, ”Silene vulgaris”, förekommer både som enkönade och tvåkönade plantor. Det finns tecken på att enkönade plantor kan växla kön under olika levnadsåldrar. Från Nordamerika har man i sällsynta fall funnit att det på samma planta samtidigt fanns både tvåkönade blommor och honblommor. Hos de enkönade finns nektarn så djupt inne, att bara insekter med tillräckligt lång tunga når dit, exempelvis bin och fjärilar. Humlor är för stora för att komma in i blomman tillräckligt djupt, men de biter hål i blåsan utifrån för att komma åt nektarn, men bidrar då inte till pollineringen.

Mattram, ”Tanacetum parthenium”, blommar juli-september. Blommorna sitter i cirka 2 centimeter breda korgar kvastlikt ordnade i stjälktopparna. Blomman liknar i någon mån prästkrage med vita, tunglika kantblommor och gula, rörformade diskblommor. Ibland saknas kantblommor, så att bara den gula mitten finns kvar.

Mattram är mycket fruktsam och sprider sig lätt över stora ytor och en stor överlevnadsförmåga bidrar att växten är mycket härdig. Den klarar sig ända ner till minus trettio grader
Detta är en prästkrage, "Leucanthemum vulgare", utan vita strålblommor bara de gula diskblommorna fyller upp korgen
Prästkragen utan de vita strålblommorna som bara har de gula diskblommorna har väl förmodligen drabbats av någon genetisk förändring för jag har inte testat älskar, älskar inte.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan