Eremitibis, "Geronticus eremita", på en fotbollsplan vid Rosenlundshallen i Jönköping. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 686 20231201
På några fotbollsplaner inte långt från Elmia och Rosenlundshallen samt nära naturreservatet Rosenlunds bankar i Jönköping, fanns det plötsligt 6 individer av den mycket ovanliga fågelarten eremitibis eller waldrapp, ”Geronticus eremita”. Det är en art i familjen ibisar som blir cirka 75 centimeter lång och är svartaktig med grön metallglans; vingtäckarna har kopparfärgad till violett metallglans. Halsen har baktill och på sidorna långa spetsiga fjädrar, huvudet är kalt och blekrött liksom benen och den långa böjda näbben.
I motsats till andra ibisar, som häckar i träskmarker, häckar eremitibis i kolonier på klipphyllor såväl i torra områden som i odlingsbygd. Den livnär sig av framför allt ryggradslösa djur, som den plockar på marken. I fallet på fotbollsplanerna drog de upp stora och långa daggmaskar som de slukade i ett nafs.
Fram till 1600-talet häckade eremitibis så långt norrut som i Schweiz, Österrike och södra Tyskland men numera är arten mycket sällsynt och rödlistad som ”Akut hotad”, ”CR” vilket är nivån innan ”Nationellt utdöd”, ”RE”. Över 95 % av alla vilda eremitibisar finns i Marocko, i Turkiet finns en liten population som klarar sig huvudsakligen genom uppfödningsprogram samt i Syrien där det finns några få par.
Trots sitt namn är eremitibis en social fågel som lever i kolonier på mellan 40–50 individer. Namnet kommer troligen av att den häckar på ensliga klipphyllor och i grottor i torra bergstrakter med närhet till rinnande vatten.
Varje år bygger eremitibisen nya bon där tjockare kvistar används för att bygga grunden och boet färdigställs med tunnare kvistar och stora mängder gräs. Parningssäsongen börjar i mars-april och honan lägger mellan 2–3 ägg.
Tidigare fanns eremitibisen i stora delar av södra och sydöstra Europa samt i Nordafrika men idag finns endast några få populationer kvar. Bidragande orsaker till eremitibisens tillbakagång är bland annat förändringar i kulturlandskapet och våtmarkerna.
Även användningen av miljögifter såsom DDT, för bekämpning av moskiter, bidrar till eremitibisens tillbakagång. DDT gör äggskalen så sköra att de går sönder under ruvningen. DDT, Diklordifenyltrikloretan, är ett insektsgift som introducerades redan år 1942.
För att rädda arten eremitibis startades ett avelsprogram på 1970-talet. Till en början var det svårt att få arten att fortplanta sig i avelsanläggningar, men numera kläcks årligen mer än 100 fåglar i de europeiska djurparkerna. Fåglarna i Jönköping kom enligt uppgift från en avelsanläggning i Österrike.
Idag förekommer två populationer av eremitibis, en stationär i Marocko som inte flyttar, samt en population i Turkiet som under vinterhalvåret flyttar ner till Arabiska halvön, Etiopien och Eritrea.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan