Naturreservatet Rosenlunds bankar i Jönköping. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 687 20231202

Rosenlunds bankar är en av Sveriges mest berömda istidsavlagringar och är ett mycket karaktäristiskt och dramatiskt inslag i landskapsbilden. Erosionen av bankarna pågår ständigt och krönet flyttas mellan 20–30 meter under en 100-årsperiod. Eftersom landhöjningen är större i norra än i södra Sverige, tippar Vätterns vattenyta långsamt mot söder och vattennivån stiger med ungefär 1,7 millimeter om året.
Syftet med naturreservatet Rosenlunds bankar är att bevara den geologiska formationen och de naturliga processer som är kopplade till formationen, tillvarata områdets stora värden för landskapsbilden och friluftslivet och att bevara de värden för växtliv och djurliv som finns inom området.
Kyrkan på Vätterns botten, Sanda eller Sanna kyrka, som ligger i Vätterns djup känner man inte till så mycket fakta om. Prästerna har inte antecknat något om kyrkan och de uppgifter som finns är ur berättelser som nertecknats.
Det var en liten träkyrka byggd i katolicismens äldsta tider, möjligen på 1300-talet. Vid sidan låg prästgården och en kyrkogård, allt ingärdat av en låg stenmur och utanför växte några aspar och björkar. Kyrkan, eller kanske räknades det som ett kapell, sköttes förmodligen av hjälppräster och gråmunkar.
Det var först under mitten av 1600-talet när kyrkan närmade sig rasbranten som den revs. Troligen hade den stått öde i ett antal år. Kyrkans tak, trägolv, fönster, dörrar och ytterväggar såldes antagligen på auktion vilket var vanligt förekommande och stenar från kyrkans grund blev sannolikt återanvända i annat sammanhang.
Det finns beskrivningar som ”kyrkans ruiner står under vatten, men murarna står ännu i sjön, varje år flyter det upp mycket människoben efter de döda som blivit begravda på kapellets kyrkogård”.
Bildens visar Huskvarnabergens naturreservat, Vista kulle och där bakom ligger Landsjön.
År 1859 skall fortfarande en del av kyrkogården från Sanda eller Sanna kyrka ha synts och vid uppförande av järnvägen mellan Jönköping och Gripenberg, i slutet av 1800-talet skall människoben ha bortforslats vid byggandet av banvallen.
År 1939 var Vättern frusen och genom isen hade man kunnat se flata stenar, som troligen varit kyrkans golv.
Platsen för kyrkan skall vara cirka 250 meter öster från Ansgariigatan räknat och på Jönköpings museum finns en dopfunt som med stor sannolikhet härstammar från kyrkan. Med tanke på all den plundring och nedbränning som följts av alla de krig som härjat i Vätterbygden är nog allt annat borta även om det räddats ur kyrkan innan den revs.
Bland de fakta som finns om kyrkan är att år 1533, när Gustav Vasa krävde klockskatt, visade böckerna att kyrkan var fattig och utarmad, endast 16 lod silver, det vill säga, 222,8 gram, redovisades, och år 1541 när Gustav Vasa begärde in silverskatten fanns det så lite kvar att kyrkan fick behålla det.
År 1558 var Sanda socken ute ur spelet och det vet man för att nu tilldelades inte längre tiondelängden för Tveta härads prosteteri anslag av ”win, afflate och wax”, det vill säga vin, oblater och vax till ljus.
Öster om bankarna, i Huskvarnaviken, har man gjort intressanta marinarkeologiska fynd. I viken finns ett imponerande stenröse och bland lösfynden finns svärd och en halsring från bronsåldern. Fynden kan ses på Jönköpings läns museum och en modell av röset och en del föremål finns också på Kruthuset, Huskvarna Stadsmuseum.
Sanda eller Sanna kyrka ligger som sagt i detta område men på Vätterns botten på grund av landhöjningen som har tippat Vätterns vatten åt allt mer åt söder.
Då branterna består av sand som med jämna mellanrum rasar så bör man vara extra försiktig med att gå för nära kanten då risken för ras är stor.
Efter skyltarna är det bara ett mycket kort avstånd, någon dryg meter, fram till stupet ner mot Vättern.
Rasbranterna skapar en utmärkt häckningsmiljö för backsvalor som gräver ut bohålor i sanden och en stor koloni häckar i branterna. Längs stranden finns flera par strandskator och Skrämmafältet, den öppna gräsbevuxna ytan i anslutning till rasbranterna, är mycket viktig för rastande flyttfåglar. Det finns fina utsiktsplatser där man under vår och höst kan skåda flyttfågel och tidiga vårmorgnar kan man bland annat stöta på ringtrastar som rastar på dess väg till häckningsmiljöerna i fjällen.
Backsvala, ”Riparia riparia”, är numera rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, häckar i kolonier i grustäkter samt i sandbankar och lerbrinkar. I Norrland är den i hög utsträckning knuten till nipor och älvstränder men den förekommer i nästan hela landet, även upp i fjällbjörkskogen. Backsvala bedömdes som ”Nära hotad” eller ”NT” så sent som år 2015 men en fortsatt kraftig minskning de senaste 12 åren medför nu att den uppfyller kriterierna för ”Sårbar” eller ”VU”.
Backsvalan är vår minsta svala, endast 12–13 centimeter lång, och känns igen på sin matt gråbruna ovansida och sin vita kroppsundersida med ett distinkt brunt band tvärs över bröstet. Stjärten är grunt kluven och lätet är ett strävt tonlöst raspande.
Nipa eller nipor kallas i norrländska älvar den erosionsbrant av sand som i vissa fall uppstår och resultatet blir att älven flyter fram mellan höga sandbankar.
Bankarna är uppbyggda av lösa jordlager och bildades då inlandsisen smälte för 12 000 år sedan. Underst i lagerserien finns moränlera, som kommer från botten av inlandsisen. Smältvatten från inlandsisen har senare eroderat strömrännor i moränen, mer än 25 meter djupa. Rännorna har sedan fyllts upp med sediment som förts dit av rinnande vatten och allt detta täcks av en sandig, moig morän. Det allra översta lagret består av ett tunt lager av issjölera och inne i jordlagren finns också en del stora stenblock. 
Jorddjupet vid Rosenlunds bankar är mycket stort och mellan 50 till 100 meter djupt. I branten mot Vättern ser man tydligt de lager som bankarna består av. Hur bankarna bildats har länge diskuterats och haft avgörande betydelse för tolkningen av inlandsisens avsmältning i Vättersänkan. Det är här cirka 30 meter ner till Vättervattnet.
Uppe på bankarna finns huvudsakligen en stor gräsplan med flera fotbollsplaner, Elmias utställningsområde och en campingplats. Naturreservatet har utökats och både delar Elmias område och campingen ingår i reservatet. Dessa områden är, precis som tidigare, avspärrade för allmänheten.
På delar av rasbranten och bankarna växer lövskog. I den fuktiga miljön bland lövträden trivs många landlevande snäckor, bland annat den ovanliga barksnäckan. I närheten av Skrämmabäcken finns också fem skyddsvärda jätteträd av ek där trädens omkrets är mellan tre och sju meter. Här trivs flera fladdermusarter exempelvis vattenfladdermus, nordfladdermus och större brunfladdermus.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan