Baltimoretrupial från östra Nordamerika besöker Skåne. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 521 20230115
Baltimoretrupial, ”Icterus galbula”, är en tätting i familjen trupialer som är en vanligt förekommande fågel i östra Nordamerika som nu sedan den 11 december år 2022 finns att beskåda i samhället Förslöv i nordvästra Skåne inte långt från Ängelholm.
Arten är en medelstor tätting med en kroppslängd på mellan 17–19 centimeter, ett vingspann på mellan 23–30 centimeter och en vikt på mellan 30–40 gram. I kroppsbyggnad är den typisk för trupialer med kraftig kropp, rätt lång stjärt och långa ben samt en tjock men spetsig näbb. Hane i häckningsdräkt är en färgsprakande och omisskännlig fågel, orange på ovansida, skuldrorna och övergumpen, i övrigt svart. Honan är gulbrun på ovansidan med mörkare vingar och dovt orangegul på bröst och buk. Båda könen har vita vingband.
Sången består av klara och fylliga visslingar i en kort serie. Ofta hörs även tvåtoniga visslingar som ”hulee”. Lätet är ett hårt tjattrande ljud och i flykten hörs ett hest trumpetande ”veet”. I Förslöv var den dock tyst.
Baltimoretrupialen är en flyttfågel som häckar i östra Nordamerika, från södra Kanada till södra USA. Den övervintrar i Centralamerika och norra Sydamerika. Den är en mycket sällsynt gäst i Europa, men har setts framför allt i Storbritannien med ett 20-tal fynd, men även på Irland, i Norge, på Island, i Nederländerna och i Spanien, nu även i Sverige för första gången.
Baltimoretrupialen beskrevs som en egen art, men observationer av hybridisering mellan denna och den västligare bullocktrupialen ledde till att de mellan åren 1973–1995 ansågs vara en art med det svenska trivialnamnet nordlig trupial. Sentida forskning har dock visat att denna hybridisering inte är omfattande, varför de numera återigen betraktas som skilda arter.
Baltimoretrupialen lever sitt liv högt upp i stora lövträd, men påträffas generellt inte i stora skogar. Sommartid och under flyttning ses den i öppet skogslandskap, skogsbryn, beskogade våtmarker och i trädridåer utmed floder. Under senare tid har de även börjat uppträda i fruktträdgårdar, jordbruksområden och till och med stadsparker, så länge det finns höga träd.
Baltimoretrupialen är en huvudsakligen monogam fågel och under våren etablerar hanen revir och visar upp sig för honan genom att sjunga och hoppa från sittplats till sittplats framför henne eller buga, sänka vingarna och sprida stjärten. Om honan svarar gör hon det genom att luta sig fram och darra med sänkta vingar.
Honan bygger boet, en tätt vävd pung som hängs upp längst ut på en gren i en alm, poppel, lönn, pil eller ett äppelträd, mellan sju och nio meter ovan mark. Honan lägger tre till sju blekgrå till blåvita ägg, vanligtvis fyra, som ruvas mellan 12–14 dagar. Båda könen matar ungarna i ytterligare två veckor tills de blir flygga. Om ungarna dör eller ägg eller boet skadas kan inte fågeln lägga ytterligare en kull till.
Baltimoretrupialen livnär sig av insekter, bär och nektar, och ses ofta besöka kolibrimatare. Favoritbytet är möjligen larven till malen ”Malacosoma disstria” som fågeln slår mot en gren till dess försvarstaggar skalas av innan den äter larven. Baltimoretrupialen födosöker i träd och buskar genom att klättra akrobatiskt, ryttla och hänga i grenar. De kan också göra utfall mot flygande insekter på samma sätt som flugsnappare. Olikt vandringstrasten och många andra fruktätande fåglar verkar baltimoretrupialen enbart äta riktigt mogna frukter och bär. Ibland använder de näbben på ett ovanligt sätt genom att sticka den in en mjuk frukt, gapa och sedan suga in innehållet med tungan.
Det har blivit populärt inom häckningsområdena att locka till sig baltimoretrupialer till sin tomt med speciella matare, med samma innehåll som i kolibrimatare men orangefärgat istället för rött och med större sittplatser. Baltimoretrupialer tycker också om apelsinhalvor och druvgelé.
Baltimoretrupialen har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig ”LC”. Världspopulationen uppskattas till sex miljoner individer.
I kulturen är Baltimoretrupialen inspirationskälla för basebollaget Baltimore Orioles men den är också delstaten Marylands officiella fågel.
Det svenska trivialnamnet Baltimoretrupial är en översättning av engelskans Baltimore Oriole och arten fick sitt namn på grund av att hanens färger påminner om Lord Baltimores vapen.
Cecil Calvert, 2:e baron Baltimore, född den 8 augusti år 1605, död den 30 november år 1675, var en engelsk adelsman och son till George Calvert, 1:e baron Baltimore.
Lord Baltimore ärvde sin fars rättigheter samt var från år 1632 provinsen Marylands förste länsherre under titeln ”palatin” eller ”lord proprietor” och med nästan vasallfurstlig ställning. Han besökte aldrig själv kolonien, men offrade stora penningsummor på dess utveckling. Staden Baltimore fick dessutom sitt namn av honom.
Lord Baltimores förnämsta strävan var att göra Maryland till en tillflyktsort för förföljda engelska katoliker, trots att den engelska kyrkan till en början, enligt fribrevets ordalydelse, var den enda i kolonien lagligen erkända religionsformen.
År 1627 eller år 1628 gifte han sig med Anne Arundell och efter hans död ärvde hans son Charles Calvert, 3:e baron Baltimore hans rättigheter över kolonin.
Bilden visar en hane av Baltimoretrupial i häckningsdräkt som är en färgsprakande och omisskännlig art, orange på ovansida och buk, skuldror och övergump, i övrigt svart.Honan är gulbrun på ovansidan med mörkare vingar och dovt orangegul på bröst och buk.
Båda könen har vita vingband.
Detta är en fri bild från Wikimedia Commons.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan