Att vara i Hatten men inte att vara i hatten, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 624 20230716
Kvarnafallet i Puttebäcken i Hattens naturreservat mellan Vaggeryds och Sävsjö kommuner var vid vårt besök, strax efter försommarens stora torka, nästan torrlagt. Här står vi ovanför vattenfallet och bredvid Puttebäckens fåra med vatten som kommer från mossmarkerna och myrmarkerna uppströms.
Det är vackert vattenslipat och rundslipat berg som går i dagen och som är förutsättning för den lilla Puttebäcken och dess fåra.
Vid vårt förra besök i området för några år sedan mötte vi den lilla vackra strömstaren som verkade ha en häckningsplats här invid Kvarnafallet. Nu lyste den tyvärr med sin frånvaro men kanske fanns den bara lite längre bort utmed bäcken.
Nedströms Kvarnafallet ser man anledningen till namnet för mitt i stenskravlet under fallet ligger en avbruten gammal kvarnsten.
I övrigt finns det inga tecken, vad vi kunde se, på att området nedom fallet har varit platsen för en kvarn. Här borde det verkligen finnas en informationsskylt som berättar om kvarnens historia.
I lövskog och blandskog samt i park, allé och trädgård hittar man eldtickan, ”Phellinus igniarius”. Arten växer på levande och nyligen döda stammar av lövträd, främst sälg, vide, pil, björk, al, apel och oxel men även på hassel, bok och rönn. Eldtickan är en så kallad vitrötare och på bilden växer den på en död björk alldeles invid Kvarnafallet.
Är inte detta arten eldticka kan det vara arten svart eldticka eller till och med arten björkeldticka. Taxonomin i detta artkomplex, ”Phellinus”, är fortfarande föremål för studier, och eldtickan har därför ännu karaktären av ett samlingsnamn för flera former som framledes möjligen kommer att etablera sig som egna och nya arter.
Bildens eventuella eldticka är mycket lik släktingen svart eldticka, ”Phellinus nigricans”, som är vanlig på just döda björkar vilket gör att detta även kan vara denna art. Hattarna hos svart eldticka sitter vanligtvis enstaka och är väl utvecklade, regelbundet halvcirkelformade med jämn, skarp kant. Hattytan är svart, djupt koncentriskt fårad, får med tiden tydliga, radiära sprickor i den kraftiga krustan.
Svart eldticka finns i de flesta blandskogar, men synes vara vanligast i fuktiga miljöer, exempelvis björkdominerade mossar med relativt klena träd.
Även en tredje art av eldticka, björkeldticka, ”Phellinus lundellii”, kan vara ett alternativ men denna är vanligtvis mer nordlig i sin utbredning. Björkeldtickan bildar taktegellagda hattar, och får endast i undantagsfall den kraftigt uppspruckna hattovansida som karakteriserar arten svart eldticka.
Bara ett knappt stenkast från Kvarnafallet finner man minnesstenen efter Anders Johan Johansson som förolyckades här år 1901 efter att hans kolryss vält över honom. Den tragiska händelsen är sålunda 122 år gammal i år.
Bredvid minnesstenen finns denna information.
Minnessten rest efter Anders Johan Johansson berättar följande historia.
Stenen är rest efter hemmansägare i Id Anders Johan Johansson, som förolyckades här 15 februari 1901. Han körde kol på släde till Hok i en så kallad kolryss, lasset välte och han kom under och kvävdes under kolmassorna och koldammet. Kolningen var en viktig inkomstkälla på den tiden. Eftersom det inte vägde så mycket, gällde det att lasta så stora volymer som möjligt, varför speciella kolryssar tillverkades, flätade av vidjor och mycket vida och höga. Inskriptionen på stenen är svår att urskilja. Man kan se den förolyckades initialer, årtal och ett kors och den undre raden anger troligen ett psalmnummer.
En så kallad ”kolryss” som kommer av ordet ryssja och var en mer eller mindre hög korg, som gjordes av flätade spjälor av ene eller gran, och den största varianten rymde cirka 40 hektoliter vilket motsvarar 4000 liter.
”Ryssen” placerades på en kolsläde, ett flak på två kälkar efter varandra länkade med en kätting, och lastades med träkol som hämtades från milorna, så fort vinterföret tillät, för att fraktas till hyttors och järnbruks kolhus, eller till järnvägsstationen för vidare transport.
Kolen lastades, ”fatades” i ”ryssen” från den släckta milan och ”fatet”, som var flätat av ene eller gran liksom ryssen, fylldes på från milan med en kratta, harka.
Ryssens storlek anpassades efter hästens styrka, om hästen var riktigt stor och stark kunde till och med en extra, mindre ryss hakas på släp. Hästföraren satt längst fram på ryssen och stödde fötterna mot frammedarna.
Materialet i kolryssen förklaras av att den skulle vara såväl stark som lätt och den var fastsatt på släden på så sätt att den gick att tippa för hand, när transporten nått fram.
Denna bänk invid den vackra våtmarken är en så kallad Puss-hållplats men om man nu inte vill pussas kan man bara vila rumpan en stund och då blir väl bänken istället en Stuss-hållplats.
Enligt SAOB är en stuss följade, ”hos människa: bak, stjärt, gump, ända. Sitta på sin stuss. Åka utför backen på bara stussen. I år ska byxorna vara snäva över stussen”.
Utsikten från bänken är både mystisk och trolsk och om det är någonstans man kan få se vildvittrorna, grådvärgarna, skogsrået, lycktgubbarna, irrblåss och andra av skogens mystiska väsen och fenomen så är det kanske här.
Chansen är dock större att få se, höra och njuta av tjädern, spillkråkan, grönbenan och skogens alla mesar inklusive kungsfågeln som för övrigt sjöng mycket intensivt bakom mig i granskogen när jag tog detta fotografi.
Bildens raggskinn, ”Stereum hirsutum”, tillhör gruppen skinnsvampar och är huvudsakligen vednedbrytande basidiesvampar.
Skinnsvampar utgör ingen enhetlig grupp i släktskap, utan förekommer i ett antal basidiesvampsgrupper.
Deras fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt hymenium och de växer mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar, stammar och stubbar, ibland som skadegörare på virke. Flera sällsynta arter är typiska för gammal skog och hotade i dagens skogsbruk.
Grodor är ett vanligt namn på arterna inom ordningen stjärtlösa groddjur, utom paddor, men även ett annat namn på familjen äkta grodor.
I Sverige finns åtta grodarter varav fem ingår i familjen äkta grodor, bildens art vanlig groda samt åkergroda, långbensgroda, ätlig groda och gölgroda. De övriga är lövgroda, lökgroda och klockgroda.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan