Bobergs udde, norr om Grimsholmen, floran och minnen från yngre stenålder och bronsålder. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 627 20230723
Den lilla skylten berättar bland annat att det på åskrönet vid Bobergsudde ligger ett stort röse med 23 meters diameter och vid dess nordöstra kant finns en hällkista med storleken 2 x 0,5 meter. Den har fem takhällar och har sannolikt utsatts för skattgrävning redan i äldre tid. Hällkistan är förmodligen något äldre än själva röset och kan utifrån utseendet dateras till stenålderns slutskede, cirka 2400-1800 före Kristus. Röset är något yngre och härrör från äldre bronsålder, cirka 1800-1100 före Kristus. Den har byggts i samband med en ny begravning på samma plats.
Cirka 30 meter längre ut mot havet finns två runda stensättningar med respektive 5 meters diameter, samt en oval stensättning som mäter 7 x 2 meter. Dessa kan troligen dateras till bronsåldern men är yngre än det stora röset, 1500-500 före Kristus.
Det stora röset är från äldre bronsåldern och hällkistan med de fem takhällarna, till höger på bilden, kan dateras till den yngre stenåldern. Det bör definitivt påpekas att de människor som byggde detta och levde i närheten är likadan som vi bara det faktum att de levde i en annan tidsålder skiljer dem från oss som lever idag.
Den svenske soldaten, Natt och dag eller Lundkovall, "Melampyrum nemorosum", växer rikligt i vägrenarna vid Bobergsudde.
Lundkovall, natt och dag eller den svenske soldaten är en art i familjen snyltrotsväxter och är en ettårig, mellan 20–50 centimeter hög ört med grenig, mjukhårig stjälk och motsatta, äggrunt lansettlika blad.
Tidigare ansåg man att arten hörde till familjen lejongapsväxter, "Scrophulariaceae".
De vackert guldgula, läppformiga blommorna hos lundkovallen som blommar under juli–augusti sitter ensidigt i toppställda ax i vecken av stora, oftast violetta stödblad.
Arten lundkovall, som till sin utbredning är europeisk och östligt kontinental, växer på näringsrik mark i öppna skogar och snår. I Sverige är arten tämligen allmän norrut till Uppland men endast i landets östra delar medan den saknas på Gotland.
C.F Nyman anger att örten lundkovall ökar mjölkmängden hos kor och även ökar fetthalten i mjölken. Nyman anger också att hästar gärna äter av örten.
C.F står för Carl Fredric, som var född den 14 augusti år 1820 i Stockholms domkyrkoförsamling och avliden den 26 augusti år 1893 i Klara församling, Stockholm. Han var botanist och konservator.
Natt och dag har i folkmun även kallats ”svenska flaggan” med syftning på svenska flaggans färger. Ett annat namn är svenska eller svenske soldaten, vilket syftar på färgerna i en gammal arméuniform, som var sammansatt av persedlar i svenska flaggans färger. Detta skall ej förväxlas med soldatblomma, som är ett äldre namn på arten röllika. Ett annat namn som använts frekvent är lundskeplingen.
Stor fetknopp, ”Petrosedum rupestre”, är en art i familjen fetbladsväxter som är en flerårig, mellan 10–25 centimeter hög ört med syllika, uddspetsiga, tjocka, blågröna blad och 15–20 millimeter vida, gula blommor som kommer i juni–september.
Stor fetknopp är en växtart i familjen fetbladsväxter och är utbredd från västra och centrala Europa till södra Norge och Sverige till västra Ukraina och Sicilien.
Fetbladsväxterna är suckulenter och karakteriseras av sina tjocka köttiga blad eller stjälkar som mycket effektivt lagrar vatten. Familjen innefattar både örter och halvbuskar, totalt finns det runt 1300 arter fetbladsväxter. I regel kan fetbladsväxterna klara sig mycket längre utan vatten än andra växter, och de kan därmed växa på ställen som regelbundet torkar ut helt och hållet, exempelvis skrevor i berghällar längs kusten och så vidare. Exempel på fetbladsväxter är bildens art stor fetknopp, kärleksört, taklök, fyrling och rosenrot. Fetbladsväxter i allmänhet bör inte förväxlas med släktet fetblad, ”Phedimus”, som ingår i familjen fetbladsväxter. Kaktusar ingår ej i familjen fetbladsväxter utan bildar en egen familj, ”Cactaceae”.
De vackert gula blommorna hos stor fetknopp sitter i täta, toppställda samlingar och arten växer på grusmarker och hällmarker, torrängar, murar och alvarmarker i Europa, i Sverige sällsynt norrut till Uppland. Den är dock tämligen allmän på Öland och Gotland och påträffas ibland förvildad.
Ängshaverrot, ”Tragopogon pratensis”, är en art i familjen korgblommiga växter och är en tvåårig, 30–90 centimeter hög, kal och blågrön ört med strödda, hela, smala och långspetsiga blad. De gula blommorna som kommer under juni–juli sitter i cirka 4 centimeter vida, toppställda korgar. Frukten, nöten, har en stor fjäderpensel. Arten, som hör hemma i Europa och Asien, växer på torr ängsmark, ruderatmark och vägkanter. I Sverige är den allmän norrut till Medelpad men den finns också sällsynt i Ångermanland. I Sydsverige förekommer även en mer småvuxen underart, småhaverrot, ”Tragopogon pratensis minor". Arten ängshaverot är en förträfflig grönsaksväxt där även den söta och saftiga roten är ätlig.
Den gamla slipstenen ligger i vägrenen och är helt övervuxen med skorplavar av olika arter allt medan centrumaxeln av järn alltmer roster sönder. Kanske bör den ligga någon annanstans och i närheten av var den en gång hörde hemma. Den har nog inte slipat många knivar, liar och yxor då den ser ganska "ny" ut.
Vägrenarnas mycket vackra och rika flora är ängsmarksflorans räddning, det är idag dag en accepterad sanning samt ett bevis på att vi för länge sedan har lämnat det gamla bondesamhället.
De gula prästkragelika blommorna är för övrigt arten stånds, "Jacobaea vulgaris", som är mycket giftig.
Stånds är en av våra giftigaste växter och växten ger leverskador. Djur på bete kan utveckla ett begär efter stånds, men förgiftning sker framför allt via ensilage och hö och är vanligast hos hästar och nötkreatur.
Stånds innehåller pyrrolizidinalkaloider som omvandlas i levern till giftiga dehydropyrrolizidinalkaloider, pyrroler. Därför är det främst levern som drabbas i form av leversvikt, ”Hepatisk insuffiens”, som kan vara akut eller kronisk. De metaboliter som bildas i levern vid nedbrytning av dehydropyrrolizidinalkaloider binder till DNA irreversibelt och skadar därmed cellerna allvarligt.
Effekten av pyrrolizidinalkaloider är kumulativ, det vill säga det totala intaget av pyrrolizidinalkaloider är avgörande för den toxiska effekten oavsett under hur lång tid som alkaloiderna togs upp.
Betande djur kan få i sig stånds men det är dock relativt ovanligt att djuren får i sig så mycket pyrrolizidinalkaloider att de blir sjuka. Färska ståndsplantor har en besk smak, vilket gör att djur undviker att äta dem. Om djuren trots allt får i sig skadliga mängder av stånds över tid kan de bli utmärglade och förlora aptiten. Därefter kan symtom som blodiga diarréer, svag och snabb puls samt förlust av rörelsekontroll förekomma. I värsta fall kan leverskadorna leda till döden.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan