Rhododendronparken i Långasand, ett storverk och en riktig pärla. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 618 20230704 och 20230712

Det har under årens lopp vuxit fram ett storverk och en riktig pärla i Långasand genomförd av en person med kunskap och järnvilja att skapa en biologiskt vacker och rik miljö.
Detta både för den biologiska mångfaldens skull men naturligtvis också för oss många besökare som här kan få uppleva, förundras över och trivas i denna vackra och vilsamma naturmiljö.
Detta är ett botaniskt och zoologiskt rum där en kontemplativ verksamhet kan samspela och frodas med naturen. Området ligger mellan den lilla bäcken och sommarhusen och kallas för Rhododendronparken. 
I Rhododendronparken finns det möjlighet att sätta sig ner och vila samt reflektera över naturens vackra rikedom men också att förstå de omistliga värden som står på spel när miljöförstöring och klimatförändringar spelar sida vid sida mot allas vår natur, något som idag sker över hela vår värld.
Naturen behöver inte oss människor men vi människor behöver naturen, en natur i harmoni och balans.
Någonstans i bakgrunden till vänster på denna bild växer en vacker kopparbjörk, ”Betula albosinensis”, som är en art i familjen björkväxter. 
I bakgrunden till höger växer täta bestånd av troliga klasespireor, "Spiraea × billardii", en art som i så fall klassas som invasiv. Risken för invasivitet är enligt Artdatabanken ”Mycket hög risk” eller ”SE”, och kanske borde arten tas bort innan den blir ett hot mot övriga arter i Rhododendronparken.
"SE" står för ”Severe impact”, vilket på svenska betyder just ”Mycket hög risk”.
Kopparbjörk är ett upp till 20 meter högt, ofta flerstammigt, träd med bred krona och klarorange och fint flagnande eller rödare och grovt upprullande bark, ibland kan barken ha purpurgrå och brun inblandning.
Missa inte detta vackra träd, just nu med en stamdiameter på ungefär 10 centimeter, när ni rör er i området på bilden.
Bladen hos kopparbjörken är mellan 4–7 centimeter långa, äggrunda, spetsiga, dubbelt sågade i kanten och ofta något flikiga. De är mörkt gulgröna på ovansidan och har något blekare undersida. Blommorna är som hos andra björkar enkönade, sambyggare, och sitter i hängen. 
Arten kopparbjörk, som härstammar från Kina, odlas som prydnadsträd och är i Sverige härdig norrut upp till mellersta Svealand.
I Rhododendronparken hittar man arten bronsrodgersia, ”Rodgersia podophylla”, en art som tillhör det lilla släktet ”Rodgersia” och som fått sitt namn efter en amerikansk sjöofficer. John Rodgers som levde under åren 1812–1882. Han var redan en berömd officer och konteramiral när han under åren 1852–1858 förde befäl över expeditionen ”The U. S. North Pacific Exploring Expedition”. Expeditionen besökte bland annat den japanska ön Hokkaido år 1858 och där hittades arten Bronsrodgersia.
Det var den amerikanske botanisten Asa Gray som placerade växten i ett helt nytt släkte, ”Rodgersia”, som uppkallades efter kapten Rodgers. Senare hittades ytterligare fem arter i Fjärran Östern som fördes till släktet Rodgersia. I Sverige har bronsrodgersia funnits att köpa i plantskolorna åtminstone sedan år 1908. Första gången det förekommer uppgifter om att den fanns i dansk handel är år 1918. I svensk litteratur från början av 1900-talet rekommenderades arten främst för plantering vid vatten eller som gruppväxt att använda i den större parken för i mindre trädgårdar ansågs den allt för storväxt.
Bronsrodgersian har stora, blanka fem- till sjufingrade blad och artepitet ”podophylla” kommer av
grekiskans ”podos” som betyder fot eller skaft och ”phylla” som betyder blad och artepitetet berättar att växtens blad är skaftade. Blomställningen blir upp till 150 centimeter hög och de grönvita blommorna slår ut i juli. Vildväxande i Japan hittas bronsrodgersian i skogsbryn och på öppna platser i skogen.
Bilden visar en vacker installation i sydvästra delen av Rhododendronparken med arten bronsrodgersia, ”Rodgersia podophylla”, och en art ur funkiasläktet, ”Hosta”, som är ett släkte i familjen sparrisväxter med cirka 45 olika arter.
Här i Rhododendronparken är det, som namnet avslöjar, en stor mängd olika arter tillika färger och former i rhododendronblommorna som likt ett blommande fyrverkeri sprider en kaskad av färger under våren och sommaren.
Det är en mångfald av alla de finaste färger och former som påminner om Christina björks bok "Linnea i Målarens trädgård".
Målaren är självaste "mästerimpressionisten" Claude Monet och hans fantastiska trädgård. Boken handlar om att den lilla flickan Linnea får upptäcka en fantastisk och hemlighetsfull trädgård lite likt rhododendronparken i Långasand framför allt när rhododendronen blommar i alla regnbågens olika färger.
Den franske konstnären Claude Monet var den ledande målaren bland impressionisterna och betraktas som en av konsthistoriens stora färgkonstnärer. Han växte upp vid kusten nära Le Havre och ägnade sig redan som barn med intensitet åt teckning. Monet föddes den 14 november år 1840 och avled den 6 december år 1926.
Det är inte bara olika rhododendronarter som finns inom området utan här finns även mängder av fåglar, insekter och andra botaniska värden som tillsammans ger besökaren ett mervärde och upplevelsevärde. Allt detta är skapat och fortfarande skapas samt förfinas av en man vid namn Gunde Nilsson som också är markägare och boende i närområdet.
Här växer också arten getrams eller konung Salomos sigill, ”Polygonatum odoratum”, som är art i familjen sparrisväxter. Det är en flerårig, 15–45 centimeter hög ört med långsträckt jordstam och kantig stjälk där jordstammen har sigillika märken efter tidigare stjälkar. De smalt äggrunda och mellan 6–8 centimeter långa bladen sitter strödda och nära varandra. De smalt klocklika, 18–22 millimeter långa, vita och väldoftande blommorna sitter en och en eller två och två i bladvecken där de vita kalkbladen har små gröna fläckar. Blomningen inträffar under maj–juni och frukten är ett svartblått bär, mellan 6–10 millimeter i diameter.
Arten getrams, som växer på torra, bergiga och backiga platser, hör hemma i Europa, Nordafrika och norra Asien. I Sverige är den allmän norrut till Ångermanland, norr därom sällsynt till Norrbotten. Bär och jordstam innehåller saponiner, som vid förtäring kan ge förgiftningssymtom, bland annat i form av kräkningar. Även bladen kan ge sådana symtom men tidigare uppgifter om att bären skulle innehålla hjärtaktiva glykosider har visat sig vara felaktiga.
För att gynna och främja de mycket viktiga humlorna, som tillsammans med miljontals andra pollinatörer i insektsvärlden är vitala för växternas pollination, kan man bygga ett humlebo eller en humleholk. I naturen utnyttjar humlan gärna en övergiven håla som mössen grävt där de lockas av doften av mössens urin så inred därför gärna boet med lite gräs från ett övergivet musbo för att locka dit humlorna.
Humlor är en grupp sociala bin som är utbredd över norra halvklotet och representeras av enstaka arter i Sydamerika. Humlor har förmåga till egen inre värmeproduktion, vilket gör att de kan leva även i arktiska trakter. De indelas i sociala humlor med 30 arter i Sverige, och snylthumlor med nio arter i Sverige. Humlor är mellan 12–27 millimeter långa och kraftigt byggda och har tät behåring, som vanligen bildar svarta, vita och gula eller brunröda tvärgående fält över kroppen. Färgteckningen kan dock variera mycket inom samma art.
Humlor är, som sagt, viktiga pollinatörer som har tjock hårpäls som gör att de kan vara aktiva även när det är kyligt då många andra insekter inte är aktiva. Under kalla vårar och försomrar är det ofta humlor som sköter pollineringen av många av trädgårdens nyttoväxter, till exempel vinbär och fruktträd.
Sociala humlor har ettåriga samhällen där endast den befruktade drottningen övervintrar. På våren söker hon upp en hålighet i marken, gärna ett gammalt musbo, eller hos vissa arter till exempel ett stengärde eller tät vegetation, vari hon fodrar detta med gräs och mossa. Däri bygger hon en stor vaxcell, i vilken hon placerar nektarblandat pollen och upp till ett dussin ägg. Larverna äter av pollenmassan, men matas hos en del arter också av drottningen. Under hela yngelperioden ”ruvar” hon regelbundet cellen för att hålla avkomman varm. Efter förpuppning i en tunn silkeskokong kläcks de till arbetare, som vanligtvis inte fortplantar sig, och dessa tar fortsättningsvis hand om avkommans vård. Beroende på art består ett samhälle som mest av mellan 100–500 individer. På eftersommaren kläcks även hanar, oftast ur obefruktade ägg lagda av arbetare, samt en ny generation drottningar. Alla utom de nya drottningarna dör på senhösten. Humlor som är mycket viktiga som pollinatörer av grödor och har därför med stor framgång införts till bland annat Nya Zeeland. Bon av humlor säljs i stor skala för pollination i växthus. De nio svenska arterna av snylthumlor är däremot inte samhällsbildande utan tränger in i sociala humlors bon och, likt göken, lägger sina ägg där.
Rhododendron, är det vetenskapliga namnet på ett släkte ljungväxter med cirka 900 olika arter ständigt gröna eller bladfällande träd och buskar i Europa, Asien och Nordamerika. De har mer eller mindre trattlika blommor i vitt, gult, rött, grönt eller blått. De flesta blommar under våren och försommaren och många arter odlas som prydnadsväxter. Släktet omfattar alprosor, azaleor och rododendron.
Bilden visar en av de två broarna som går över den lilla bäcken som sedermera mynnar ut i västerhavet vid den långa sandstranden i Långasand
Rhododendron är en giftig växt vid konsumtion i stora mängder eller under lång tid. Både bladen, men framför allt blommorna och nektarn, är giftiga och innehåller flera olika toxiska diterpenoider, grayanotoxin även kallat rhodotoxin, acetylandromedol och andromedotoxin.
Symtomen utvecklas snabbt och är liknande hos alla djurslag, anorexi, frekventa sväljningar, salivering, kräkningar, intensiva buksmärtor, diarré och förstoppning. Hästar gör oupphörliga försök att kräkas vilket även kan ses hos får, get och kalvar. Pulsen kan bli snabb, svag och oregelbunden, andningen långsam och ansträngd och gången darrig och vacklande. En del djur dör efter några dagar i andningsförlamning och alla djur kan förgiftas, men oftast drabbas getter, som verkar mest känsliga, och får.
Vad har allas vår Carl von Linné med rhododendron att göra kan man undra. Inte så mycket faktiskt men ändå en del på flera olika sätt. Vi får se vad han bidrog med, om vi skall börja i rätt ända måste nämligen Carl von Linné vara med. Man skulle väl kunna säga som så, att även om antalet kända Rhododendronarter på Linnés tid var mycket få, så blev de åtminstone namnsatta, beskrivna och klassificerade av honom. Det var nämligen då som släktet för första gången fick sitt namn.
Först av allt var det Linné som uppfann de vetenskapliga namnen och det binomiala namnsättningssystemet.
Binomial nomenklatur är det formella system inom systematiken som används för att ge vetenskapliga namn åt levande organismer inom botanik och zoologi. Systemet utvecklades och gjordes känt av Carl von Linné men hade tidigare skapats av Gaspard Bauhin. Regelverket för namngivning av djur och växter sköts idag av International Code of Zoological Nomenclature, ICZN, och International Code of Nomenclature for algae, fungi, and plants, ICN. Även för bakterier används samma system för namngivning.
Gaspard Bauhin eller Caspar Bauhin var en schweizisk botaniker och fysiolog som föddes den 17 januari år 1560 i Basel, Schweiz och avled den 5 december år 1624.
Gaspard Bauhin introducerade den binomiala nomenklaturen till taxonomin, som senare upptogs av Carl von Linné. Bauhins alster, ”Phyttopinas” utkom år 1596 med en förteckning på 2460 växter och var det första som använde detta sätt att namnge objekt. Senare utgav han även ”Pinax theatri botanici” år 1623 med 6000 växtbeskrivningar. Han arbetade även på en nomenklatur för den mänskliga anatomin.
Egentligen var det alltså inte Carl von Linné som var först men han utvecklade det och gjorde det känt.
Det är en sak som är viktig att veta när det gäller reglerna för namnsättningen även i våra dagar. När man skall hitta det äldsta vetenskapliga namnet på en växt, så går man inte längre tillbaka i tiden än till Linnés namnsättning. Om Linné en gång har satt ett namn så är det detta som skall gälla i första hand, med andra ord, det äldsta namnet som har företräde.
För att man skall kunna klara av den delen av taxonomin som kallas identifiering måste man göra beskrivningar av de olika arterna.  
För att förstå Linnés taxonomi måste man veta att ”Decandria” på latin betyder 10 ståndare och ”Monogyna” betyder en pistill. Rhododendron tillhör alltså en grupp som har denna typ av blommor. I och med detta sätt att tänka och sortera så var Linné tvingad att sortera azaleorna i ett annat släkte som tillhör gruppen ”Pentandria Monogyna”, med andra ord 5 ståndare istället då man vet att azaleor har 5 ståndare. Följaktligen fick denna grupp ett eget släktnamn ”Azalea”. Där fanns 6 olika azaleaarter som var kända på Linnés tid och detta var således anledningen till att vi än idag brottas med namnet ”Azalea” trots att släktena idag är sammanförda under släktnamnet ”Rhododendron”.
Rhododendronsläktet är med andra ord ett släkte i familjen ljungväxter där även azaleor ingår, med bland annat omtyckta blommande trädgårdsväxter.
En stor del av arterna i släktet är städsegröna men de som kallas azaleor är däremot normalt bladfällande. Under försommaren, oftast efter blomningen, växer nya blad ut. Rhododendronarter finns i storlekar från drygt decimeterhöga buskar upp till träd som är över trettio meter höga. De är vanligen långsamt växande men många varianter blir efter några årtionden mycket stora.
Bilden visar den andra bron över bäcken i Rhododendronparken och som leder ut på den vackra och biologiskt rika Långasandsheden.
I vilt tillstånd finns det ungefär 1000 olika arter rhododendron över stora delar av världen, bland annat i Himalaya, Myanmar, Kaukasus, Japan, Nordamerika, Europa med cirka 10 arter samt i Tibet. Rhododendron gillar kyla men har svårt att tåla torka och arterna skiljer sig åt vad gäller storlek, blomfärg, och blomningstid, men de flesta blommar under tidig försommar.
I Sverige finns två vilda arter, lapsk alpros, ”Rhododendron lapponicum” och skvattram, ”Rhododendron tomentosum”.
Lapsk alpros, ”Rhododendron lapponicum”, är en mellan 5–15 centimeter hög, rikt grenig och ständigt grön dvärgbuske med 1–2 centimeter långa, ovala, trubbiga, aromatiskt doftande, mörkgröna och undertill rostbrunfjälliga blad med nedvikt kant. I grentopparna sitter i juni 2–8 rödvioletta, regelbundna blommor samlade i flockar. Arten, som är amfiatlantisk, är en kalkkrävande fjällväxt som påträffas på sluttningar i fjällsippshedar. I Sverige är den mindre allmän till sällsynt norr om Ångermanland i de subalpina och lågalpina bältena. Amfiatlantisk är en biogeografisk beteckning för arter som förekommer på ömse sidor om den geografiska barriären Atlanten, det vill säga, i både Nordamerika och Europa.
Skvattram eller getpors, ”Rhododendron tomentosum”, är en art i familjen ljungväxter och är en 30–120 centimeter hög buske. Den är vintergrön, upprätt och grenig. Bladen är mellan 2–5 centimeter långa och har inrullade kanter. Årsskott och bladundersidor är brunluddiga. Busken blommar i juni med 10–12 millimeter vida, vita blommor som sitter samlade i toppställda kvastar. Växten doftar starkt av den flyktiga oljan ledol.
Skvattram förekommer i kallare delar på norra halvklotet och arten är cirkumpolär och växer på fuktigt, näringsfattigt underlag, norrut också på hedmarker. Den är allmän i hela östra Sverige, utom på Öland och Gotland, men saknas eller är mycket sällsynt i övriga landet.
Skvattram, som doftar starkt, har använts bland annat inom folkmedicinen mot bland annat kikhosta samt som ersättning för humle vid ölberedning. I stora mängder kan växten dock orsaka svåra förgiftningar.
Som trädgårdsväxt finns otaliga och för varje år allt fler korsningar som kallas hybrider, enligt uppgift 1300 stycken, förmodligen fler.
Rhododendronsläktet är så kallade surjordsväxter, vilket betyder att pH-värdet i jorden bör för de flesta arterna vara 4,5 och de föredrar ofta att växa i sluttningar med lätt vandrande skugga.
För rhododendronintresserade i Sverige finns föreningen Svenska Rhododendronsällskapet.
Sofiero slottsträdgård i Helsingborg har enligt guiderna 10 000 plantor och cirka 350 arter av rhododendron.
Botaniska trädgården i Göteborg är sedan länge framstående vad gäller rhododendron. I parkens rhododendrondal växer ungefär 100 olika sorters rhododendron inklusive azalea, varav cirka 80 är rena arter. I dalen blommar det en stor del av året men mest från april till början av juni och det är bara under tre-fyra månader som det inte blommar alls.
Till dessa rhododendrongiganter får man nu även lägga till Rhododendronparken i Långasand och namnet Gunde Nilsson som är mannen bakom allt detta unika och vackra.
Rododendron kommer av grekiska ”rhododendron”, av ”rhodon” för ”ros” och ”dendron” för ”träd”, och är arter i släktet ”Rhododendron” i familjen ”ljungväxter”. De är små träd eller buskar, som ofta ses som prydnadsväxter, också i Sverige. I odling förekommer det som redan nämnts ett stort antal sorter av arter och hybrider.
Släktet ”Rhododendron” innefattar över 900 styck olika trädgårdsväxter som alla har sina olika färger, former och blomningstider, även om de allra flesta blommar under tidig försommar. Under senare år har intresset för denna magnifika växt ökat, och allt fler hybrider inkommer på den svenska marknaden.
Rododendron har ett grunt rotsystem, och bör därför inte planteras för djupt. Sätt gärna fler buskar tillsammans precis som här i Rhododendronparken i Långasand, då det är en "släktkär" växt som trivs med sällskap. För de större plantorna bör man förbereda ett djup om cirka 40 centimeter för en buske, och runt 70 centimeter i diameter till nästa planta. Låt rotklumpens översida hamna endast några centimeter under jordytan samt vattna rikligt i samband med planteringen, och under hela den första växtsäsongen.
Rododendron, denna minst 200 miljoner år gamla växtgrupp, önskar en lugn och skyddad växtplats, gärna i halvskugga men de kan även stå på en soligare plats men se då till att vattna extra mycket under varma dagar. Om solen börjar gassa under vårkanten trots att tjälen är kvar i jorden är det bra att skydda busken med hjälp av säckväv annars riskerar den nämligen att dra på sig skador som är svåra att återhämta sig från.
Apropå att denna växtgrupp, som vi idag kallar rhododendron, är minst 200 miljoner år gammal kanske man kan försöka att sätta denna tidrymd i ett större perspektiv.
Jordens ålder uppskattas till 4,54 ± 0,05 miljarder år och denna ålder kan representera åldern för jordens anhopning, eller kärnbildning, eller för materialet från vilket jorden bildades.
De allra äldsta organismerna, som var encelliga och enkelt byggda, uppkom troligen för cirka 4 miljarder år sedan, då det tyngsta meteoritnedfallet i samband med jordens bildning ebbat ut.
För mellan 2,9–3,4 miljarder år sedan utvecklades den syrgasutvecklande fotosyntesen.
Någon gång för mer än 3 miljarder år sedan, började organismerna utvecklas längs två grenar som skulle leda till bakterierna respektive arkéerna. Från arkéernas gren utvecklades ganska snart den tredje huvudgrenen på livets träd, de eukaryota organismerna, det vill säga blivande protozoer, alger, svampar, växter och djur.
För 1,5–1 miljard år sedan, vandrade bakterier in i eukaryota celler för att leva i symbios med dem. Rester av dessa bakterier finns enligt denna teori ännu kvar i cellerna i form av mitokondrier och kloroplaster.
Ingen nu levande djurstam är med säkerhet känd från tiden före kambrium, med andra ord, tidigare än för cirka 542 miljoner år sedan. Förekomsten av olika krypspår i 650 till 542 miljoner år gamla lager antyder emellertid närvaron av olika maskgrupper, till exempel plattmaskar, i slutet av prekambrium.
Vid övergången från prekambrium till kambrium, för cirka 542 miljoner år sedan, inträffade en av de största omvälvningarna i jordens och livets historia. Avlagringar från de första årmiljonerna av den kambriska perioden tycks avspegla något som kan liknas vid en explosion av nya livsformer.
I slutet av paleozoikum för cirka 251 miljoner år sedan dog stora delar av havets djurvärld ut och orsakerna är omdiskuterade.
Även vid övergången mellan mesozoikum och kenozoikum, för 66 miljoner år sedan, skedde omfattande utdöenden av havslevande djur, liksom av landlevande djur som dinosaurier.
I slutet av tidsperioden devon för 419–359 miljoner och under karbon uppkom fröet som en ytterligare anpassning till landliv hos fröormbunkar och barrväxter.
Nästa stora revolution i växtvärlden var uppträdandet av de gömfröiga växterna under äldre krita för cirka 130 miljoner år sedan.
Ursprunget till alla blomväxter går cirka 150 miljoner år tillbaka då den allra första blomman uppkom. Den första blomväxten hade också sina frön inneslutna i en frukt. Detta har gått i arv till alla blomväxter och är ett av de särdrag som man känner igen dem på.
Man får i detta sammanhang inte heller glömma att det finns något som heter kontinentaldrift som är förflyttningen av jordens kontinenter i förhållande till varandra.
För omkring 300 miljoner år sedan hade sydkontinenten Gondwana förenats med de nordliga kontinenterna Nordamerika, Europa och Sibirien i en ny super-kontinent, Pangea som är grekiska och betyder ”allt land”. Pangea var formad som en nord-sydlig halvmåne som var öppen mot öster. I denna havsbukt befann sig olika delar av nuvarande södra och östra Asien som mindre landmassor vilka ännu inte hade förenats med varandra och med Pangea.
Under Mesozoikum från 250 miljoner år sedan började Pangea spricka upp på nytt i en nordlig del, Laurasia, och en sydlig del, Gondwana, skilda åt av ett hav kallat Tethyshavet. Laurasia omfattade Nordamerika och Eurasien, Gondwana omfattade Sydamerika, Afrika, Indien, Australien och Antarktis.
För cirka 200–150 miljoner år sedan började dessa delar brytas upp ytterligare, så att vår tids oceaner och kontinenter bildades. Atlanten började öppnas söderifrån så att Afrika och Sydamerika skiljdes åt. Under denna relativt sena tidsera i jordens historia söker man sålunda bäst efter rötterna till de första arterna av rhododendron.
Bilden visar både rhododendron, lärkträd och någon bambuart i fredlig samexistens utmed den lilla bäcken i Rhododendronparken i Långasand.
Lärkar är en grupp barrträd som hör till familjen tallväxter och det finns cirka tio arter och alla växer på norra halvklotet. Lärkar växer snabbt och blir stora och kraftiga samt har gles krona och tjock bark, och barren sitter många tillsammans. På hösten fäller träden de då gula barren och på våren kommer nya, ljusgröna barr.
Många arter odlas som prydnadsväxter i trädgårdar eller parker men lärk, ”Larix decidua”, växer inte naturligt i Sverige, men man har planterat in bland annat lärk och hybridlärk. Hybridlärk är för övrigt en blandning mellan lärk och japansk lärk.
Bambu är en grupp växter som hör till familjen gräs och kan bli stora som buskar eller höga som träd. Vissa bambustammar kan bli ända upp till 40 meter höga. Bambu växer i tropiska områden i Asien och på många ställen finns det stora skogar av tjocka bambustammar.
I södra Asien är bambu en värdefull växt som man använder på många olika sätt. Stammen är hård, seg och lätt och av vissa arter gör man byggnadsställningar, broar och stegar. Även möbler, kammar, spjut och musikinstrument kan tillverkas av bambu. Växten är också ett utmärkt byggmaterial för hus. Av bambufibrer flätar man till exempel korgar och gör tyg. Bambuskott och bambufrön används i matlagning.
Gräs hör till jordens vanligaste växter med många olika sorter och arter samt är också de viktigaste växterna, åtminstone för människan. Långt mer än hälften av all mat som äts i världen är gräs, exempelvis ris, vete, majs, korn, havre och råg är gräsarter. Det är fröna vi människor äter för vår kropp kan inte tillgodogöra sig de gröna delarna av gräset. Gräsen uppkom för mellan 55-65 miljoer år sedan.
Jättepanda lever till över 99 % av skott och rötter av cirka 60 olika arter av bambu. Pandan kan inte smälta cellulosafibrer, vilket gör att bambun ger den litet näring per kilogram växtmassa men istället äter pandor stora mängder bambu per dygn, mellan 9–18 kilogram, vilket tar cirka 12 timmar, jämnt fördelat över natt och dag. En del andra växter liksom fisk och smågnagare ingår också i jättepandans diet.
Fågellivet i Rhododendronparken är under sommarhalvåret rikt och arter som bildens juvenila entita vilket visar på en lyckad häckning, gransångare, törnsångare, lövsångare, trädgårdssångare, svarthätta, rödstjärt, nötväcka, trädkrypare, gråsiskans underart brunsiska, koltrast, gröngöling, större hackspett med flera arter som förgyller både ögat och örat.
Entita, ”Poecile palustris”, häckar i Rhododendronparken vilket vi kan se på min bild då en adult entita matar sin juvenil, det vill säga unge, med frön från en videart i släktet ”Salix.
Entitan är i 2020-års rödlista klassad som ”Nära hotad” eller ”NT”. Arten häckar i lövskog och blandskog och förekommer i södra Sverige norrut till mellersta Dalarna och Gästrikland, men saknas på Gotland.
Arten är en hålhäckare men kan inte själv hacka fram sitt hål utan är beroende av miljöer som erbjuder naturliga hål. I många av våra skogar kan det antas att naturliga bohål är en begränsande resurs för hålhäckare. Entitan får då konkurrera om bohålen med till exempel talgoxe och blåmes som finns i samma miljöer. Eftersom entitan är underlägsen gentemot dessa arter, får den ofta hålla tillgodo med hål av sämre kvalitet. Bland annat betyder det att entitan häckar lägre än blåmes och talgoxe, för det mesta högst 2 meter upp i ett träd. Denna höjdsegregation är en avspegling av dominans-hierarkin mellan arterna eftersom låga hål oftare får påhälsning av bopredatorer.
En stenstod likt de på Påskön fast något mindre naturligtvis finns numera även i Rhododendronparken i Långasand. Ursprunget till moai, Påsköns berömda, upp till 9,8 meter höga stenstatyer, och de stenbyggda plattformar, ahu eller marae, på vilka statyerna rests är oklart. Den äldre uppfattningen att traditionen introducerats av nya immigranter från väster, till exempel från Marquesasöarna, har inget stöd i fyndmaterialet. Mycket pekar i stället på att seden att resa stenstatyer utvecklats lokalt och därifrån spritt sig till övriga delar av Polynesien. Moderna utgrävningar har visat att de äldsta konstruktionerna av ahu, marae, på Påskön byggdes omkring 700 efter vår tideräknings början medan de tidigaste kända i de centrala delarna av Polynesien dateras först till 1400-talet efter vår tideräknings början.
Den tredje bron i Rhododendronparken står alldeles nedströms den lilla dammen som jag en gång hoppas blir koloniserade av salamandrar, grodor och paddor. Tänk att få lyssna till åkergroda, vanliga groda och padda när de i april och maj spelar med sina märkliga läten, allt medan nattskärran spelar sitt typiska och till synes "eviga" surrande borta mot bergen i öster.
Bilden visar den femstammig klibbalen som växer och frodas i närheten av dammen. Den mest omtalade ekologiska relationen för klibbal, ”Alnus glutinosa”, är den symbiotiska relationen med bakterien ”Frankia alni” som formar noduler på trädets rötter. Denna bakterie absorberar kväve från luften och omvandlar det till molekyler som trädet kan använda i sin metabolism. I gengäld får bakterien energi i form av molekyler som trädet har tillverkat av koldioxid och vatten med energi från fotosyntes. Denna relation, som ökar jordens produktivitet, har etablerat klibbal som an viktig pionjärart i den ekologiska successionen. Klibbal invandrade till Sverige via Danmark under perioden 9000–8500 före vår tideräknings början. Den spred sig sedan norrut utmed sjöar och vattendrag, då den till skillnad från andra träd kräver en fuktig växtplats. För cirka 5000 år sedan hade den nått upp till Dalarna där det kyligare klimatet bromsade utbredningen. Den biologiska norrlandsgränsen är än idag artens nordgräns, bortsett från spridda förekomster längs norrlandskusten. 
De små mysiga stigarna slingrar sig både mystiskt, spännande och vackert mellan de stora och rikblommiga rhododendronbuskarna som här är minst 2-3 meter höga. Ofta ringlar sig vildkaprifolenas lianer in mellan de stadiga grenarna och sprider vid blomningen den vackra, starka samt typiska doften från den vilda kaprifolen.
Vildkaprifol eller svensk kaprifol, ”Lonicera periclymenum”, är en art i familjen kaprifolväxter och är en flerårig, uppemot 8 meter hög, högerslingrande eller medsols slingrande, lian med motsatta, ovala och blågröna blad. De 4–5 centimeter långa, gula och ofta rödtonade, läppformiga och välluktande blommorna under juli–augusti sitter i toppställda i huvudlika knippen där frukten är ett rött bär. Arten hör hemma i Europa i skogar och snår och på klippbranter. Den är en av Sveriges mycket få vildväxande lianer och förekommer tämligen allmänt i Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän samt sällsynt i närbelägna landskap. Arten, som är Bohusläns landskapsblomma, odlas ibland och kan förvildas speciellt här i Långasand.
Avstånden till de vackra sommarhusen är inte långt och även här bredvid den lilla dammen kan man sätta sig ner, vila,njuta och fundera över livets mysterier samt kanske ta en kopp kaffe men kom ihåg att ta med allt skräp hem till soptunnan.
Detta är Långasand när det är som bäst, sandstrand och bad inräknat, tycker i alla fall jag.
Nu är vi framme vid en lilla dammen där vattenvegetationen frodas, det gör även den submersa vegetationen som med andra ord växer under vattnet. Man måste nog göra en insats för att få bort den, icke ännu invasivaklassade, lupinen som frodas i dammens kanter. 
Blomsterlupin omfattas idag, som sagt, inte av den lagstiftning som rör invasiva främmande arter, men eftersom den är mycket invasiv rekommenderar Naturvårdsverket att man avstår från att plantera den och försöker förhindra att den sprider sig om man har den på sin mark.
Under sommaren och i början av hösten är vattnet varmare i sjöar, dammar samt vattendrag och det går då ofta lätt att hitta många olika vattenlevande små djur eftersom de har hunnit fortplanta sig. Det blir en spännande upplevelse att undersöka vad som finns under ytan även här i Rhododendronparkens lilla damm. Det enda man behöver förutom tillstånd från markägaren naturligtvis är en liten håv och en liten förstoringsglasbusk för en blygsam summa pengar.
Vissa djur är extra känsliga för syrebrist i vattnet, exempelvis dagsländelarver och nattsländelarver, sötvattensmärla och bäcksländelarver. Hundigel, sötvattengråsugga, dammsnäcka, fjädermygglarver och sävsländelarv klarar syrebrist bättre.
Många vattenlevande snäckor är både hane och hona på samma gång och det gäller gruppen lungsnäckor. Vissa äter växter och alger andra är rovdjur eller asätare.
Musslor äter fastsittande alger och plankton som de får i sig genom att filtrera vatten. Dammusslor kan bli upp till 20 centimeter stora.
Iglar är både hane och hona på samma gång men måste ändå träffa en annan igel för att få ägg och ungar. De har ofta en sugskål både i framändan och bakändan. Broskigeln och blodigeln är parasiter som suger blod från andra djur medan till exempel hästigeln äter mindre djur som insektslarver och maskar.
De flesta larver och vuxna vattenlevande skalbaggar är rovdjur och äter till exempel sötvattensmärlor och insektslarver. Vuxna vattenlevande skalbaggar lever ofta i flera år och kan flyga.
Ryggsimmare simmar på rygg med ryggen nedåt och äter bland annat insektslarver, grodyngel och buksimmare. De hämtar luft från ytan som de förvarar både under täckvingarna och med hjälp av hår på buksidan för att kunna andas under vatten. OBS! En stor ryggsimmare kan bitas så det känns!
Buksimmare simmar med buken nedåt och de flesta är växtätare. De hämtar luft från ytan som de bär med sig för att kunna andas under vattnet. Buksimmare som lever i svenska vatten kan frambringa ljud genom att gnida benet mot kanten av huvudet.
Skräddaren är ett rovdjur som suger ut innehållet ur andra djur med en snabel. Tack vare ytspänningen kan den röra sig på vattenytan, men om ytspänningen försvinner sjunker den och drunknar. Skräddaren övervintrar på land i mossa eller under en sten.
Dagsländor har ofullständig förvandling, ägg, larv-nymf, vuxen slända. Larverna utvecklas i vatten under något år, medan den vuxna sländan kan flyga och endast lever några timmar till ett par veckor. Larverna äter alger som sitter fast på vattenväxter eller bottenmaterial. De har synliga gälar på bakkroppen och tre smala spröt längst bak. Larven kan spruta ut vatten genom stjärten vilket hjälper den att röra sig snabbare i vattnet.
Trollsländor har som dagsländor ofullständig förvandling. Larverna är rovdjur och äter grodyngel, insektslarver, maskar med mera. De har en så kallad fångstmask som ligger hopvikt under huvudet och blixtsnabbt kan kastas fram och fånga ett litet djur. Larverna kan leva i vattnet i flera år innan de blir vuxna sländor.
Sötvattensgråsuggor klarar förorenat och syrefattigt vatten samt äter multnande växtdelar och har sju par gångben. De andas med gälar som sitter bakom gångbenen på undersidan och honan är större än hanen.
Sötvattensmärlor äter alger och döda växter och kan bli upp till 20 millimeter långa och hanen är större än honan. Arten är känslig för förorenat och syrefattigt vatten.
Bilden visar björkridån där härmsångaren satt och sjöng vid mitt besök, den har en mycket vacker, stark och varierad sång, dock inte alltid lätt att bli klok på. 
Härmsångare, bastardnäktergal eller gulsångare, ”Hippolais icterina”, kär fågel har många namn, är en art i fågelfamiljen rörsångare som blir mellan 13–14 centimeter lång och är gröngrå på ovansidan och klart ljusgul på hela undersidan. Arten häckar i tät lövskog, alkärr, parker och lummiga trädgårdar i Sverige norrut till Västerbotten, dock sällsynt i Norrland. Den är känd för sin varierade sång, som är rik på ett stort antal härmläten. Härmsångaren häckar också i centrala och östra Europa och vidare österut till sydvästra Sibirien och övervintrar i tropiska Afrika. 
Min avslutande bild från Rhododendronparken för denna gång får bli en hyllnig och ett stort tack till trädgårdsmästaren och markägare själv, Gunde Nilsson, för att vår omgivning har blivit så vacker och bioligiskt rik!
Gunde fyller för övrigt 80 år till hösten men hurrar och gratulerar gör jag först då!
 
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan