Gästnaturfotograferna. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 661 20231006
Amiralfjäril, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Amiralfjärilen, "Vanessa atalanta", klarar bara i undantagsfall av att övervintra i Sverige och de amiraler som vi ser i Sverige på försommaren härstammar från individer som flugit hit från södra Europa. De första amiralerna dyker normalt upp i slutet av maj månad och de parar sig och lägger ägg på brännässlor. Utvecklingen från ägg via larv till puppa och fullbildad fjäril tar drygt två månader men hur snabbt utvecklingen till färdig fjäril går är tätt förknippat med hur varm sommaren blir.
Amiral är också benämningen på den högsta militära tjänstegraden i flottan. De nuvarande svenska amiralsgraderna är amiral, viceamiral, konteramiral och flottiljamiral. Officerare med någon av dessa tjänstegrader kallas med ett samlingsnamn också för flaggmän. Amiral motsvaras av general i övriga vapenslag.
Ordet amiral började användas i Europa på korstågstiden och i Sverige på 1500-talet. Tidigare har i Sverige förekommit bland annat amiralgenerallöjtnant, generalamiral, översteamiral, underamiral, riksamiral, storamiral och som lägsta amiralsgrad schoutbynacht som är nederländska och betyder ”en som utför bevakning nattetid”.
Amiralfjäril, foto Kjell Holmqvisr, Huskvarna.
Nykläckta amiraler kan ses en bra bit in i oktober och till skillnad från tistelfjärilarna flyttar många amiraler söderut på hösten. De som försöker sig på att övervintra dör i allmänhet av kölden.
Börringevråk, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Ormvråkar varierar mycket i fjäderdräkten från rätt mörka individer till väldigt ljusa, nästan vita. Dessa ljusa ormvråkar kallas populärt för börringevråkar.
Namnet kommer från orten Börringe i Skåne dit ett gäng skådare för många år sedan under en resa såg en väldigt ljus ormvråk i Börringetrakten och kallade den då för börringevråk. Det är ingen egen art eller underart till ormvråk utan bara en färgvariation. Dessa ljusa ormvråkar kan numera ses på flera platser i Sverige.
Ekorre, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Ekorre eller röd ekorre, ”Sciurus vulgaris”, är en art i gnagarfamiljen ekorrar och blir mellan 20–25 centimeter lång och har en yvig, 15–20 centimeter lång svans samt åtminstone under vintern tydliga örontofsar. Under sommaren är den i norra Europa vanligen varmt rödbrun med vit undersida, men en mörkare gråbrun form förekommer sällsynt. I Centraleuropa och österut är arten oftare mörkbrun och den röda formen sällsyntare. Under vintern blir den gråare, i norra Sverige rent ljusgrå, utom på svansen som är rödbrun eller svart.
Arten förekommer i alla typer av skogar men är mest allmän i barrskog. Den bygger ett eller flera klotformiga bon eller tar över gamla fågelbon. Honan föder i sitt bo 1–2 kullar, vardera med 4–5 ungar, under våren och sommaren.
Ekorre, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Ekorre livnär sig av frön, framför allt från barrträd, men äter också mycket bokollon och hasselnötter samt knoppar, rötter och svamp. Under sommaren tar den också insekter, fågelägg och fågelungar. På hösten samlar den in och hamstrar föda, som den sedan letar upp under vintermånaderna.
Arten förekommer i hela Sverige och övriga Europa samt österut genom Sibirien till norra Japan. Den har blivit sällsynt på brittiska öarna i takt med att arten grå ekorre, som har inplanterats från Nordamerika, breder ut sig där alltmer.
Ekorre, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Handeln med ekorrskinn, gråverk, var under till exempel 1500-talet av stor ekonomisk betydelse, och så sent som under 1930-talet motsvarade priset för ett ekorrskinn en halv dagslön för en skogsarbetare. Numera är ekorre liksom nästan alla andra däggdjur fredad, med undantag för skyddsjakt.
Ekorrar är verkligen söta och näpna men Ratatosk däremot var en riktig skvallerbytta.
Ratatosk, som anses betyda borrtand, är i nordisk mytologi en ekorre som kilar upp och ner längs världsträdet Yggdrasils stam. Han vidarebefordrar hårda ord mellan ovännerna draken Nidhögg vid trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk omnämns i eddadikten Grímnismál, varifrån Snorre hämtat sin kunskap om djuret. Ratatosk betraktades som Yggdrasils mytologiske skvallerpelle mellan draken och örnen med ekorren som budbärare.
Besksöta, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Besksöta, ”Solanum dulcamara”, är en art i familjen potatisväxter och är en flerårig och upp till 2 meter hög lian, det vill säga, en vedartad växt som slingrar sig kring något. Den övre delen av stammen är mest örtartad och växten har jordstam med långa utlöpare. Bladen är nedtill på stammen hjärtlika, upptill oftast spjutlika. De violetta blommorna med framträdande gula ståndarknappar sitter 10–25 stycken samlade i knippen. Växten blommar i juni–juli och frukten är ett avlångt, rödaktigt bär som har besk och söt smak, liksom övriga delar av växten. Hela växten är giftig!
Ägretthägrar och storskarvar i Hornborgasjön, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Ägretthäger, ”Ardea alba”, häckar årligen sedan år 2012 och en koloni finns på Gotland och i Östra Småland. Det totala antalet häckande par har ökat till 14 par år 2019. Bilden är tagen i Hornborgasjön och på stenarna sitter även några storskarvar.
Ägretthägrar och storskarvar på stenarna vid Hornborgasjön, foto Kjell Holmqvist, Husqvarna.
Under en period kring 1800-talet blev ägretthägerns fjäderplymer mycket populära som hattdekoration och stora mängder fåglar dödades runt om i världen. Under ett år hanterade ett Londonbaserat företag fjäderplymer från 190 000 ägretthägrar vilka köpts av jägare från stora delar av världen. Runt om i världen slaktades miljontals vita hägrar vilket blev startskottet för fågelskyddsorganisationer som brittiska Royal Society for the Protection of Birds år 1898 och nordamerikanska National Audubon Society år 1905 vilka grundades för att förhindra att fåglarna dödades för sina fjädrar. Den intensiva handeln med fjädrarna upphörde i början av 1900-talet.
Fiskmålla foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Fiskmålla är en art i familjen amarantväxter och är en ettårig, upp till 100 centimeter hög, ibland nedliggande ört. Stjälkarna är greniga och bladen äggrunda, vanligen helbräddade samt glatta och ibland något röda. De små, grönaktiga till rödaktiga blommorna sitter i glesa knippen i stjälkbladens veck och i grenspetsarna. Blomningen inträffar under juli–september.
Arten, som hör hemma i Europa och norra Asien, har införts till Nordamerika. Den växer dels på stränder, dels som ogräs på kulturmarker. I Sverige är den mer eller mindre vanlig norrut till Uppland men norr därom är den sällsynt och ofta tillfällig.
En död kattuggla under ett fönster på en skola i Vaggeryds kommun, foto personalen.
Kattugglan är vid sidan av berguven den uggleart som spelat störst roll i folktron, vartill dess nattliga och spektakulära läten bidragit. Den har över hela sitt utbredningsområde förknippats med död och olycka, även i forntidens Egypten var ugglan en dödsfågel. I Sverige har dess läte tolkats som ”klä vitt!”, det vill säga, att ett lik snart skall svepas. En annan vanlig tolkning är dock ”nyfött!”, och i stora delar av Europa har kattugglan ansetts förebåda ett barns födelse.
En död kattuggla under ett fönster på en skola i Vaggeryds kommun, foto personalen.
Mycket spridd är också tron att en kattugglas uppträdande i dagsljus skulle båda eldsvådor. I avvärjande magiskt syfte har man spikat upp döda ugglor över en dörr eller på husgaveln, i Norden mest mot maran, på kontinenten vanligen mot blixtnedslag och vådeld. Samtidigt har ugglan gällt för att vara en vis och klok fågel, lämplig som symbol för till exempel bokförlag med vetenskapliga ambitioner.
Att ana ugglor i mossen är ett talesätt som betyder att ana oråd och uttrycket kommer från danskan, där uttrycket ”ulve i mosen” funnits sedan 1600-talet. ”Ulve” som betyder varg uttalas på flera ställen i Danmark ”uler”, som antagligen förväxlats med det dialektala ”uller” för uggla. Förväxlingen låg till hands med tanke på traditionen som sade att mördade barn, begravda i skogen förvandlades till mossugglor.
Ormvråk, foto Kjell Holmqvist, Husqvarna.
Ormvråk, ”Buteo buteo”, är en art i familjen hökfåglar som blir mellan 51–57 centimeter lång, med ett vingspann på 113–128 centimeter. Den är mörkbrun med ljusa partier på bröstet och vingarnas undersidor och häckar i skogar och dungar i större delen av Europa och norra Asien samt är på många håll den vanligaste rovfågeln. Den häckar i hela Sverige utom i fjällkedjan och i norra Norrlands lågland. I Sverige övervintrar häckande ormvråkar i södra Sverige och i Mellaneuropa. Ormvråken livnär sig av bland annat små däggdjur, insekter och daggmaskar. Namnet ormvråk till trots tar den sällan ormar.
Skogsödla, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Skogsödla, ”Zootoca vivipara”, är en art i familjen lacertider och förekommer i stora delar av Europa och i norra Asien.
Lacertider är en familj ödlor som omfattar cirka 200 arter och förekommer i stora delar av Europa, Afrika och Asien. De har cylindrisk kropp, tydligt avsatt huvud, lång svans och kraftiga ben. Ryggen är täckt av små, kornformiga fjäll, medan huvudet och buken har rektangulära plåtar. Låren har femoralporer och detta är små körtlar i huden som utsöndrar ett vaxartat sekret som innehåller doftsignaler.
Lacertider är vanligen mindre än 10 centimeter från nos till analöppning, en del arter dock närmare 40 centimeter. Färgen varierar, och hos många arter har hanen och honan olika färg och teckning. Lacertider är dagaktiva och mycket snabba och livliga. Många arter håller revir och om de angrips kan svansen medvetet frigöras, men den växer ut igen. Alla arter lägger ägg, utom bildens skogsödla, som i större delen av utbredningsområdet föder fullt utvecklade ungar. Födan utgörs i huvudsak av ryggradslösa djur. Familjen omfattar bland annat fransfingerödlor, halsbandsödlor, kölödlor, löparödlor, murödla, ormögonödlor, ruinödla och sandlöpare, i Sverige finns sandödla och skogsödla.
Skogsödla, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Skogsödla kan bli 6,5 centimeter lång från nos till analöppning, svansen är 13 centimeter. Benen är korta, kroppen något tillplattad och svansen är tjock. Arten är i regel brun, och teckningen kan utgöras av rader av mörka fläckar på ljus botten längs ryggen.
Skogsödla är i huvudsak marklevande och påträffas i förhållandevis fuktiga miljöer. Normalt föder den fullt utvecklade ungar, men vissa populationer lägger ägg.
Vanlig snok, vattensnok eller bara snok, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Snok, vanlig snok eller vattensnok, ”Natrix natrix”, är Sveriges största orm och kan bli upp till en dryg meter lång. Den är inte giftig men kan om den provoceras avge en starkt illaluktande vätska från speciella analkörtlar. Snoken trivs i och vid vatten och simmar bra samt äter främst groddjur och småfisk. Den vanliga snoken är i regel svart med två gula eller vita märken bakom huvudet, men det finns snokar som är helt svarta.
En annan snokart som finns sällsynt i Sverige är hasselsnok eller slätsnok, ”Coronella austriaca”, och den är brunaktig med mörka fläckar på ryggen samt förväxlas ibland med huggorm. Hasselsnoken är heller inte giftig men kan ändå bitas.
Ingenjör Mattvävarspindel har varit i farten, foto Kjell Holmqvist, Husqvarna.
Det faktum att spindelnätets primära funktion är relaterad till reproduktion, snarare än ett tjäna som en fälla för att fånga mat, är nog inte allmänt känt. Många spindelarter använder dock nätet både för att bygga bo, skapa äggsäckar, klättra, jaga och fånga insekter.
Vissa spindelarter kan spinna ett nät på bara två timmar, medan andra kan ta flera dagar på sig. Av de omkring 40 000 kända spindelarter som finns använder många en teknik som innebär att de först spinner ett antal stödtrådar, för att sedan gå vidare och spinna radiellt från mitten till respektive stödtråd. Därefter spinner de en form av spiral, som också den utgår från mitten av nätet.
Eftersom varje spindel har kapacitet att väva cirka sju olika typer av trådar finns det mängder med trådar och nät som ännu inte har blivit utforskade. Tvärtom är det också så att många av dem blir utforskade, inte minst under spindlarnas parningstid, då honorna släpper ett nät fullt med feromoner för hanarna att upptäcka.
Spindelns silkeslika trådar hör till världens starkaste material. Trådens styrka och hållbarhet är likställd med syntetmaterial som exempelvis kevlar, en värmeresistent syntetfiber som bland annat används i skottsäkra västar.
Spindelns trådar är föremål för intensiv forskning och av saker man undersöker är spindeltrådens styrka. Styrka mäts i något som kallas gigapascal, där 1,5 gigapascal är en relativt vanlig nivå för spindeltråd. Den hittills starkaste tråden uppnådde dock en styrka motsvarande 5,4 gigapascal.
Spindlarnas trådar är tillverkade av så kallade spidrioner, det vill säga proteiner, som ligger i en vattenlösning i olika körtlar som är placerade i spindlarnas bakkropp. I samband med att tråden ska spinnas drar alltså spindeln ut trådarna ur bakkroppen av egen kraft.
Det finns spindelarter som kan spinna ett helt spindelnät på ett par timmar. Ofta använder de olika sorters trådar, varav en del är klibbiga och till för att fånga in insekter som sedan blir föda. Resterande trådar, de som inte är klibbiga, använder spindlarna själva för att ta sig runt i nätet.
Många spindelarter, för att inte säga merparten, äter upp sina gamla spindelnät. De äter allt runtom själva huvudtråden för att sedan väva om nätet igen. Ett spindelnät kan därmed liknas vid ett avfallfritt kretslopp.
Spindlarnas trådar är starkare än någon tråd som människan har lyckats producera, åtminstone till dags datum. Det faktum att de är extremt elastiska och dessutom biologiskt nedbrytbara gör att de med all sannolikhet kommer att användas inom såväl läkemedelsindustrin och textilindustrin inom en relativt snar framtid.
För att väva en sjal av spindeltråd krävs det en metod som gör att tråden kan produceras i form av silkestråd. I annat fall skulle det krävas omkring 1 miljon spindlar och fyra år av trådinsamling för att skapa en enda sjal.
Tack vare spindelhonorna finns det små väskliknande trådsäckar på spindelnätet. Dessa vävs endast för att spindelhonan ska ha ett säkert ställe att lägga sina ägg på och inte används i något annat syfte.
Det finns forskare som har beräknat att en enda tråd som vävts av spindelsilke och till en tjocklek av en penna, är så kraftfull att den skulle kunna stoppa en Boeing 747 som kommer flygande i luften.
Av de cirka 40 000 spindelarter som finns i världen förkommer cirka 730 av dem i Sverige. Många av dessa arter förkommer både utomhus och inomhus, men som tur är utgör inte någon av dem någon fara för oss människor.
Många så kallade hjulspindlar, exempelvis korsspindeln, fettspindeln och mörkrumsspindeln, blir fullvuxna sent på sommaren eller en bit in på hösten, vilket innebär att deras nät behöver vara större än på våren och sommaren. Detta gäller även för mattvävarspindeln vars nät oftast är riktigt stora och kraftfulla under höstmånaderna.
Bland de europeiska hjulspindlarna, exempelvis korsspindlar, tillverkas ofta nät som mäter omkring 20–30 centimeter i diameter. Ett sådant nät tar cirka en timme att tillverka och vanligtvis spinns näten i skogen eller i trädgårdar. Det är också vanligt att processen upprepas ytterligare en gång under ett och samma dygn.
När det gället fettspindlar, eller klotspindlar, spinner de sina spindelnät på vindar eller i källarutrymmen, gärna i förrådsliknande byggnader eller sommarstugor som står tomma långa perioder. Deras nät kännetecknas av att de är stormaskiga och att de har nedåtgående trådar. Syftet med att spinna trådarna med ändarna nedåt, mot underlaget, är att den änden av tråden är klibbig och därmed en fälla för småkryp.
Den så kallade fönsterspindeln eller mörkrumsspindeln anlägger sina nät mot ett fönsterglas. Näten är oftast oregelbundna och vanligt är att de strålar ut från en hålighet i en vägg eller en mur. Inne i håligheten gömmer sig spindeln som sitter och väntar på att nätet ska vibrera, då den snabbt tar sig ut för att fånga in sitt byte.
Stubbläcksvamp, foto Johanna Persson Lindqvist Göteborg.
Stubbläcksvamp, ”Coprinellus disseminatus”, finner man vanligtvis i lövskog och blandskog där den växer på stubbar och murken ved av lövträd från försommaren till hösten.
Bläcksvampar omfattar 106 arter i Norden i flera olika släkten med ett flertal små spröda arter vars fruktkroppar bara varar en kort tid. De är mörksporiga arter med mycket bräckliga fruktkroppar och de flesta av de större arterna har en hatt som är cylindrisk eller klocklik. När sporerna är mogna upplöses efter hand skivorna på hattens undersida, liksom hattvävnaden själv, och det hela blir till en svart vätska, vari en del sporer följer med, medan andra sprids på vanligt sätt med vindens hjälp. Den svarta vätskan kan användas som bläck och utnyttjades tidigare även vid retuschering av foton. Bläcksvamparnas hatt är slät, fjällig, grynig eller filtartad och skivorna på hattens undersida sitter mycket tätt, foten har ibland ring. Några arter bläcksvampar är ätliga. Bläcksvampar växer på välgödslad mark, murken ved samt på spillning med mera.
Glansgryn, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Glansgryn, ”Leocarpus fragilis”, växer vanligtvis i skog på murken ved, bark, barr, kottar, mossor och diverse förna. Arten är vissa år vanlig och tillhör Myxomyceterna eller slemsvamparna som är en klass av slemmögel.
Slemsvampar är en speciell organismgrupp som trots namnet inte är nära släkt med andra svampar. De har en del karaktärsdrag gemensamma med svampar och andra gemensamma med djur. Gruppen fördes förr till djurriket under namnet mycetozoa eller svampdjur. En slemsvamp kan röra sig framåt över underlaget som en stor amöba medan den äter det som kommer i dess väg, till exempel bakterier, sporer och annat organiskt material.
Man känner till totalt cirka 450 arter av slemsvampar och av dem finns cirka 175 i Sverige. Oftast hittar man slemsvamparna i mörka och fuktiga miljöer i skogen och där kan de växa på murknande träd och grenar, på bark och även på mossa och nedfallna löv. Antingen ser man dem i deras rörliga stadium, det så kallade plasmodiet, eller som fruktkroppar. Fruktkropparna kan vara stora och färggranna medan plasmodiet oftast ser ut som ett slemmigt nätverk. Slemhöljet skyddar plasmodiet från att torka ut, och där det krupit fram kan man ibland finna ett spår av slem.
En slemsvamp är trots sin storlek inte uppbyggd av många olika celler utan består av en enda stor, ofta nätaktigt förgrenad cell, ett plasmodium. En stor mängd cellkärnor och annat cellmaterial strömmar fram och tillbaka till plasmodiets olika delar. Vissa plasmodier är färggranna och synliga för ögat men många är så små att de är svåra att se. När miljön förändras, om det till exempel blir torrare eller om maten tar slut, avstannar plasmodiet i sin vandring och bygger i stället upp fruktkroppar som bildar sporer. Ur sporen kryper sedan en myxamöba eller en myxoflagellat, beroende på hur fuktig miljön är. Denna måste hitta en annan amöba eller flagellat att para sig med för att kunna bilda ett nytt plasmodium.
Fruktkropparna varierar i utseende och det är oftast dem man tittar på när man vill bestämma vilken art det är. Vissa arter har enkla sporangier som till exempel stiftsvampen. Hos andra har en mängd sporangier vuxit samman till en kuddliknande form, ett aethalium. Aethalierna är lätta att se och några har fått namn efter vad man förr tyckte att de liknade, exempelvis vargmjölk och trollsmör.
Med slemsvampar avses ovan endast slemsvampar ur den vetenskapliga gruppen ”Myxomycetes”.
Tjäder, ungfågen, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Tjäder, ”Tetrao urogallus”, är en art i fågelfamiljen fasanfåglar och är mellan 60–87 centimeter lång där hanen är betydligt större än honan. Honan är brunspräcklig medan hanen är svartbrun med blågrön glans på kroppen, mörkbruna vingar med en vit fläck på knogen och med vitt vid stjärtbasen. Han har även naken röd hud kring ögonen.
På våren spelar hanarna i gles grupp i fuktig, högstammig barrskog där spelet består av knäppningar, klunkningar och sisningar. Arten förekommer i barrskogar i norra Eurasien från västra Europa till strax öster om Bajkalsjön. Den finns i hela Sverige, utom på Öland och Gotland och i större delen av Skåne.
Höstens tranor vid Hornborgasjön, foto Kjell Holmqvist, Husqvarna.
Artistoteles skriver följande om tranan i sin ”Historia Animalium”.
Citat; ”Efter vårdagjämningen vända de av fruktan för värmen åter tillbaka. Vissa flyttar från platser i långt borta, medan andra sägs komma från världens slut, som är fallet med tranorna, som från de skytiska stäpperna flytta till sumpmarker söder om Egypten där Nilen har sitt flöde. Och för övrigt är det här som de sägs strida med pygméer, och denna berättelse är inte en fantasi, för det finns verkligen ett folk med dvärgar och deras hästar är också små, och dessa män lever i grottor under jord... ...Många flytta tidigare, andra senare; så komma vaktlarna före tranorna”, slut citat.
Höstens tranor vid Hornborgasjön, foto Kjell Holmqvist, Husqvarna.
Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan den andra sidan smakade tran.
Lövvårtbitare, hane, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Lövvårtbitare, ”Leptophyes punctatissima”, är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen vårtbitare och är en ganska liten vårtbitare med en kroppslängd på omkring 9–17 millimeter. Kroppen är grönaktig och beströdd med små svarta punkter vilket är ett av de mest utmärkande kännetecknen för arten. Hanen har korta vingar och honan saknar dem helt vilket betyder att min bild visar en hane.
Lövvårtbitare, hane, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Lövvårtbitaren finns i mellersta, västra och södra Europa och Sverige finns den endast i de södra delarna av landet.
Lövvårtbitare, hane, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Lövvårtbitaren är en växtätare som gynnas av värme och föredrar soliga och skyddade habitat. Hanen stridulerar, det vill säga spelar, under natten för att locka till sig honor. Sången är svag och utgörs av korta och enkla ljud, närmast hörbara som ”sr”.
Berguv, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Berguv, ”Bubo bubo”, är rödlistad i 2020-års rödlista som ”Sårbar” eller ”VU”, och häckar i rasbranter och klippterräng samt i större täkter, bergtäkter såsom grustäkter och sandtäkter samt på kalhyggen och vid soptippar. Den förekommer ojämnt spridd i södra och mellersta Sverige, på Gotland, samt i stora delar av Norrland där tyngdpunkten ligger i kustlandet.
Berguv, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Berguvens starka nedgång och försvinnande från stora delar av landet har utan tvekan tidigare till stor del orsakats av medveten förföljelse från människans sida. Spridningen av miljögifter, framför allt kvicksilver vid betning av utsäde, hade särskilt under 1950-talet och 1960-talet allvarlig effekt på beståndet i södra och mellersta Sverige, men situationen har i dessa avseenden förbättrats. De sydvända häckningsbergen visade sig tidigt attraktiva för snabbt ökande fritidsbebyggelse, som länge kom att utgöra det allvarligaste hotet mot många boplatser. Uvens dragning till ganska bebyggda och befolkade trakter gör dödsriskerna stora både då det gäller ledningsnät, biltrafik och järnvägar. Inhemsk och utländsk illegal handel med ägg, skinn och levande djur är också ett hot inom vissa områden.
Berguv, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Efter rödlistningen år 2010 har det framkommit nya uppgifter som visar att populationen med berguv minskar och att antalet förmodligen understiger 500 par. Situationen för berguv är således allvarligare än tidigare befarats.
Då berguvarna till slut blivit fast bosatta i ett revir förblir de starkt bundna till detta. Ett normalrevir torde ha 4–6 kilometers diameter och innehåller i allmänhet starkt växlande natur. En central roll i reviret har bobranten, som oftast är mer än 20 meter hög och vänd mot sydliga riktningar, gradvis avtagande i frekvens mot öster och väster. Berguven kan i allt högre utsträckning numera också häcka på mer eller mindre plan mark intill något stort stenblock, en rotvälta eller liknande. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med uvhäckningar i grustag, stenbrott och även sådana i full verksamhet, industrianläggningar och siloanläggningar samt andra höga byggnader. Bakgrunden till detta är sannolikt att många av uvarna vid aveln och utsläppen haft nära kontakt med människan. En minskande skygghet och ett ofta rikligt utbud av lättfångade byten i människans närhet, i förhållande till det i en konstaterat småviltfattigare natur, har säkert också haft sin betydelse.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan