Östgötaresan, del 1:7, Girabäcken vid byn Uppgränna sommaren 2023. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 750 20240412
Girabäckens naturreservat, denna magiska plats, är ett naturreservat i Östra Vätterbranterna i Jönköpings kommun. Det utgör ett tio hektar stort område i Girabäckens ravin, nära byn Uppgränna, fem kilometer norr om Gränna.
Naturreservatet inrättades år 1998 för att gynna artmångfalden i bäckravinens lövängar.
Vi befinner oss nu i bäckens och ravinens nedre och avslutande del bara något hundratal meter från utloppet i Vättern. Huvuddelen av naturreservatet ligger öster om vägen upp emot Östra Vätterbranterna och där finns också en vandringsled.
Girabäcken ligger i det område som kallas Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg i Östergötland i norr.
Det är ett besöksvänligt naturreservat och stigen som går ner mot Vättern är ungefär 250 lång enkel väg. För att komma till den andra stigen måste man gå en bit längs med vägen. Stigen på östra sidan om vägen är cirka 750 meter lång, enkel väg.
Bortsett från den tillgängliga delen är stigarna smala och terrängen kuperad och på några ställen finns det informationsskyltar där man kan läsa om den spännande geologin.
Observera att man inte får gå utanför stigen i östra delen av reservatet och det är heller inte tillåtet att plocka ramslök någonstans i naturreservatet.
Precis innan trappan ner i den lummiga ravinen växer arten nässelklocka, "Campanula trachelium", som dock var överblommad.
Nässelklocka är en art i familjen klockväxter och är en flerårig, 50–100 centimeter hög ört med vasskantig, strävhårig stjälk. De nedre bladen är 8–10 centimeter långa, hjärtlika, grovsågade och strävhåriga. De vanligen blåvioletta blommorna i juli–augusti är 3–4 centimeter långa och klockformiga.
Arten, som hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika på kalkhaltig mark i lundar och skogsbryn, odlas ibland som prydnadsväxt. I Sverige är den tämligen allmän norrut till Uppland och sällsynt norr därom till Ångermanland.
Girabäckens ravin ligger skyddat och har en hög luftfuktighet och det gynnar många ovanliga växter och mossor. Under våren doftar ravinen av all ramslök och på flera träd kan man hitta arten murgröna.
Den jämt fuktiga miljön i kombination med lövskogen gör att många ovanliga snäckor trivs i området bland annat den mycket sällsynta snäckan större barksnäcka.
Berggrunden i området kring Girabäcken består av cirka 800 miljoner år gamla sediment som stelnat till berg. Sedimenten har haft olika sammansättning på olika djup och bildar därför tre olika berglager. Den understa består av gulaktiga sandstenar, den mellersta av färgade och spräckliga sandstenar och det övre av lerskiffer och kalkstenar.
Tillsammans bildar dessa lager den så kallade Visingsöformationen och från början täckte den här typen av berggrund hela området, men den har nötts bort under årmiljonerna och bara här i den skyddade Vätternsänkan har formationen bevarats.
Barksnäckor ingår i familj landlungsnäckor, på latin ”Enidae”, som förekommer i Gamla världen, i Sverige med två arter, barksnäcka, ”Ena obscura”, som finns i lövskogar i Götaland och Svealand, samt bildens art större barksnäcka, ”Ena montana”, som endast finns längs Vätterns östra strand i hela Sverige.
Arten större barksnäcka är rödlistad som "Nära hotad" eller "NT" enligt senaste rödlistan från år 2020.
På våren kvillrar området av sångare som grönsångare, svarthätta och trädgårdssångare och olika arter med flugsnappare.
Under vinterhalvåret kan man få se stenknäck, större hackspett och mindre hackspett samt flera olika mesarter.
Det är fortfarande torrsommar sedan början av maj men en ändring är just på gång med råge så Girabäcken kommer definitivt att öka i omfång och volym om ett litet tag då regnvädren drar in.
Arten stinksyska växer på näringsrikt, något fuktigt underlag i bland annat lövskogar och strandsnår i Europa och Asien, i Sverige mindre allmänt norrut till Ångermanland och sällsynt norr därom.
Här i Girabäcksravinen växte den i rikliga mänder denna sommar.
Bildens stinksyska, ”Stachys sylvatica”, är en art i familjen kransblommiga växter och är en flerårig, 40–100 centimeter hög, illaluktande ört med motsatta, hjärtlikt äggrunda, spetsiga, naggade och långskaftade blad och mörkt purpurröd, tvåläppig blomma som blommar under juni–augusti i kransar i de övre bladvecken.
Bildens strutbräken eller foderbräken, ”Matteuccia struthiopteris”, är en art i familjen majbräkenväxter och är en uppemot 2 meter hög, beståndsbildande ormbunke med krypande jordstam och blad i regelbundna rosetter som ser ut som strutar. Bladskaften är korta och bladen är upprepat parflikiga. Sporgömmena sitter samlade på särskilda bruna blad i rosetternas centrum.
Arten är cirkumpolär och växer på fuktig, skuggig och näringsrik mark ibland annat bäckdalar och raviner.
Den odlas ibland som prydnadsväxt, också i Sverige, där den är vildväxande och mindre allmän i nästan hela landet samt är fridlyst i Blekinge län.
Vättern, som är Sveriges näst största sjö, ligger i en nord–sydlig gravsänka och har bitvis branta stränder och i södra delen av sjön ligger Visingsö.
Omberg är en mindre uppstickande horst på Vätterns östra sida och Vättern-förkastningen kan sedan följas söderut förbi Gränna och ner mot Huskvarna.
I Sverige är Vättern och Omberg, Skånes åsar samt Bråviken och Kolmården exempel på en förkastningskontrollerad topografi med just horstar och gravsänkor.
Tillrinningsområdet är 4 447 kvadratkilometer, vilket endast är drygt två gånger sjöns yta.
Den totala vattenvolymen är 77,6 kubikkilometer och omsättningstiden är cirka 60 år. Största kända djupet ligger söder om Visingsö och är 128 meter och medeldjupet i sjön är 39 meter. Vättern ligger 88,5 meter över havet och avrinner till Östersjön genom Motala ström, som har en medelvattenföring på 42 kubikmeter per sekund. Betydligt mindre är de största tillflödena, Huskvarnaån och Forsviksån.
Vättern är oligotrof eller näringsfattig och vattnet är ganska rent med ett stort siktdjup om cirka 10 meter.
Vättern är dricksvattentäkt, men också recipient, det vill säga mottagare, för mer eller mindre renat avloppsvatten från samhällen samt metallindustrier och skogsindustrier.
Abborre, gös, gädda, harr, lake, lax, röding, sik och öring samt signalkräfta är arter som finns i Vättern och på bilden fiskar man efter signalkräftor.
Signalkräfta, ”Pacifastacus leniusculus”, är en art i ordningen tiofotade kräftdjur och kroppen är oftast tydligt brun. Huvudet, ryggskölden och klorna är släta, och saknar vårtor och taggiga utskott utan har insänkta porer. Klorna är breda och ofta ljusa på undersidan och vid det rörliga fingrets bas finns oftast en tydlig vit vårta, oftast omgiven av en stor vit-turkos fläck. Signalkräftan saknar taggar i fåran längs gränsen mellan huvudet och ryggskölden.
Signalkräfta lever i sjöar, dammar och vattendrag och lever på steniga bottnar eller i branta strandbrinkar där den kan gräva djupa bohålor. Den är nattaktiv och äter bland annat insektslarver, musslor, snäckor, fiskrom och skott av vattenväxter.
En signalkräfta kan bli mellan 5–18 år gammal, hanar blir könsmogna vid 2–5 år och honor vid 2–6 år och parningen sker under hösten. Honan bär de befruktade äggen under stjärten till nästa sommar och vid kläckningen liknar ungen en liten fullvuxen individ.
Signalkräfta kommer från Nordamerika och arten introducerades i Sverige som ersättning för den av kräftpesten drabbade arten flodkräfta, ”Astacus astacusi”, större skala från slutet av 1960-talet. Flodkräftan är idag rödlistad som ”Akut hotad” eller ”CR”. Både signalkräfta och flodkräfta infekteras med kräftpest, men signalkräftan har större motståndskraft och dör oftast inte, men är kronisk smittbärare av kräftpesten.
Sedan 1994 finns hårda restriktioner för hantering av signalkräfta och det är förbjudet att sätta ut eller flytta några kräftor utan tillstånd från länsstyrelsen. Sådana tillstånd ges i dag för flodkräfta och för signalkräfta ges eventuellt tillstånd i vatten där arten redan är lagligt etablerad.
Signalkräfta finns i dag främst i sydöstra Sverige och i Hjälmaren och Vättern bedrivs yrkesmässigt kräftfiske efter signalkräfta och det är vad man ser på min bild. Genom illegala utsättningar finns arten även i andra delar av Sverige men i norra Sverige är klimatet för kallt och sommaren för kort för att signalkräftan ska kunna reproducera sig.
Sedan 2000-talet har fisket efter signalkräfta kollapsat i många vatten i landet och orsakerna till kollapserna är inte helt kända, men akut kräftpest som hindrar signalkräftans reproduktion tycks vara en av de direkta orsakerna till nedgångarna.
Dessa fantastisk informationsskyltar gör upplevelsen extra intressanta och lärorika och det känns som att vandra i en levande biologi-, kemi-, fysik- och historialektion mitt ute i den fantastiska naturen.
Här skulle dock skylten om Gränna Sandsten aktiebolag behöva bytas ut mor en ny.
Girabäckens gula sandsten har brutits sedan en lång tid tillbaka. På 1890-talet bildades Gränna Sandsten Aktiebolag för sandstenens skull. Man byggde ett transportspår, en enkel järnväg, i Girabäckens ravin för att frakta stenen från brottet ner till en brygga vid Vättern. Från bryggan skeppades stenen vidare via Göta kanal.
Denna bilden är en bättre kopia på den tidigare bilden.
Visingsöformationen finns på flera platser runt Vättern, men det är bara i Girabäcken som man kan se delar av alla tre lagren på samma plats.
Visingsöformationen är en geologisk lagerserie av sedimentära bergarter som karakteriseras av en cirka 1000 meter mäktig lagerföljd av kvartssandstenar, konglomerat, röda och gröna arkoser samt lerskiffrar med kalkstensskikt.
Avlagringarna på min bild bildades för mellan 850–700 miljoner år sedan och det blir 32 miljoner generationer med människor om man räknar på 4 generationer per 100 år.
Men eftersom människan bara har funnits mellan 200 000 och 300 000 år så är generationsmåttet rent hypotetiskt men likväl tänkvärt och ogreppbart.
Bildens bergmynta, ”Satureja vulgaris”, är en art i familjen korsblommiga växter och är en 20–50 centimeter hög, svagt myntadoftande, flerårig ört med tjock, grenig jordstam, från vilken underjordiska utlöpare utvecklas, med vilka växten lätt sprider sig.
Den ovanjordiska stammen är mjukhårig, och de cirka 2 centimeter långa bladen är korsvis motsatta, kortskaftade, äggrunda och glest tandade. De mörkröda blommorna är många och sitter tätt tillsammans i kransar i de övre bladvecken.
Arten blommar under juli–augusti och klyvfruktens delfrukter sprids till stor del under vintern då växten är en så kallad vinterståndare.
Bergmyntan växer i snår och skogsbryn på soliga, torra ställen och är kalkgynnad. Den hör hemma i norra halvklotets tempererade trakter och finns i Sverige norrut till Ångermanland samt är tämligen allmän i söder men sällsyntare mot norr.
Girabäcken skär genom Visingsöformationen, en sedimentär bergart som bildades för mellan 700–850 miljoner år sedan. De olika lagren med sandsten och lerskiffer med inslag av kalksten är synliga nära Vättern i Girabäckens dalgång. Bäcken kantas av ädellövskogsklädda sluttningar med träd och buskar som alm, ask, ek, fågelbär, klibbal, skogstry och hassel. Man får en känsla av orörd naturskog när man kommer in i den frodiga ravinen. Här finns många gamla och döda träd, både stående och liggande. På marken växer ramslök, skogsbingel, storrams, lundelm, skogsstarr och flera olika ormbunkar. I den övre delen av ravinen klättrar murgröna som lianer uppför trädstammarna och täcker delvis marken.
Tickor finns gott om på döda och döende trädstammar längs med bäcken.
Större barksnäcka och bukspolsnäcka är exempel på Girabäckens rika mångfald av sällsynta och hotade landsnäckor.
Tillsammans med barkglansbaggen och andra mindre vanliga skalbaggar bidrar de till den rika faunan i bäckravinens lövnaturskog.
Fågelsången på våren är bedövande med gärdsmyg, grönsångare, svarthätta, taltrast, rosenfink och många fler.
Brahehus och vindkraften, ett möte från en tid till en annan, vilket får mig att betrakta min egen tidsaxel. Slottet och vindkraften ligger på ett tidsavstånd av varandra på ungefär 390 år
Brahehus är en slottsruin som ligger på en höjd ovanför Gränna, med en vidsträckt utsikt över Vättern.
Slottet påbörjades av Per Brahe den yngre år 1637 och är en kvadratisk stenbyggnad med två små flyglar men efter en eldsvåda år 1708 blev slottet en ruin, senast restaurerad åren 1970–1971.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan