Hårda västkustvindar, del 1. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 805 20240809
Luft som strömmar påverkas av ett antal olika krafter. Den horisontella tryckgradientkraften, som är riktad från högt tryck mot lågt tryck, sätter luften i rörelse mot det lägre trycket. Eftersom jorden är ett roterande klot tillkommer corioliskraften. Den verkar vinkelrätt åt höger om rörelseriktningen på norra halvklotet och vinkelrätt åt vänster på södra halvklotet. När luften sätts i rörelse av tryckgradientkraften rör den sig inte rakt mot lägre tryck eftersom corioliskraften länkar av rörelsen.
Corioliskraften är en skenbar kraft som verkar på en partikel, vilken rör sig i ett roterande referenssystem. Den effektiva kraften på partikeln utgörs av den reella kraften och en skenbar kraft som beror på referenssystemets rotation. Den första termen härleddes år 1835 av den franske matematikern Gaspard Gustave de Coriolis och kallas corioliskraften.
Den andra termen utgörs av centrifugalkraften.
Beroende på jordens rotation påverkar corioliskraften alla föremål som är i rörelse på jordytan, och ger på detta sätt upphov till en corioliseffekt. Den har avgörande betydelse för havsströmmarna liksom för vindarna i atmosfären. Corioliskraften är på norra halvklotet riktad vinkelrätt åt höger mot rörelsen, på södra halvklotet åt vänster. Golfströmmens förlopp styrs således av corioliskraften liksom luftmassornas rörelser från högtrycksområden till lågtrycksområden, med vindar företrädesvis motsols kring ett lågtryck på norra halvklotet. Corioliskraften uppträder inom många andra områden, från gyrokompassen till nukleonerna i roterande atomkärnor.Notera Kitesurfaren i fjärran.
Vindstyrka är ett mått på vindens verkningar på föremål i naturen som till exempel på bildens sandrör. Vindstyrka uttrycks med en av klasserna i en skala, till exempel Beaufortskalans kuling, halv storm och storm, i motsats till vindhastighet, som anges som ett tal exempelvis antal meter per sekund eller antal knop.
Vindhastighet är i allmänhet luftens rörelsehastighet i horisontell led. Nära markytan mäts den med vindmätare, oftast 10 meter över marken. Vindhastighet på högre höjd kan fås genom upprepade positionsbestämningar av en radiosond eller med hjälp av radar.
De högsta uppmätta vindhastigheterna i Sverige är 44 meter per sekund i medelvind, vilket inträffade i Stekenjokk den 11 januari år 2005, och 81 meter per sekund i byarna vid Tarfala forskningsstation i Kebnekaisefjällen den 20 december år 1992. I tromber torde vindhastigheter på cirka 150 meter per sekund ha förekommit, och i de våldsammaste av de tromber, kallade tornador, som observerats i USA uppskattas vindhastigheten till uppemot 200 meter per sekund.
Den högsta uppmätta medelvindhastigheten vid jordytan är 77 meter per sekund på Mount Washington i nordöstra USA. I jetströmmarna på 6–10 kilometers höjd förekommer ibland hastigheter på upp till 150 meter per sekund.
Sandrörstuvans böjning på min bild tyder på hård vind, det vill säga, vindhastigheter mellan 14–20 meter per sekund.
Bildens öronmanet, ”Aurelia aurita”, är en art i ordningen skivmaneter och är i svenska vatten vanlig både vid västkusten och i Östersjön. Som fullvuxen blir öronmaneten mellan 15–40 centimeter i diameter, men i Östersjöns bräckta vatten är den mindre. Den är glasklart genomskinlig med lätt blåaktig eller skär ton och namnet kommer av de fyra öronformiga eller ibland nästan cirkelformiga könsorganen, som syns genom den svagt välvda klockan. Könsorganen är rödaktiga eller svagt gula. Nässelcellerna är svaga och irriterar därför inte människohud.
Öronmanetens föda består av planktonorganismer, bland annat larver av fisk, till exempel sill. Öronmanet fortplantar sig under sommaren, och i juli–augusti ser man på honorna gulbruna klasar av planulalarver. Dessa larver lösgör sig och simmar ned mot bottnen, där de utvecklas till fastsittande polyper, vilka under november avknoppar små manetmedusor, ephyror. Ephyrorna övervintrar på bottnen och kommer upp till ytan i april och tillväxten sker sedan snabbt, så att ephyran på en månad blir en vuxen medusa med mellan 15–25 centimeters diameter. Under denna tillväxtperiod äter öronmanet stora mängder fisklarver, vilket har visat sig ha negativ effekt på sillbeståndet i södra Östersjön.
Under senare år har massförekomst av öronmanet i svenska vatten orsakat problem genom att maneterna bland annat spränger sönder fisktrålar och täpper till kylvattenintag vid kärnkraftverk.
Vattenvågor är en energikälla som bland annat kan användas för produktion av el, men som hittills utnyttjats endast i liten utsträckning. Vågornas energi förflyttas genom vågrörelsen, och tillgänglig vågenergi uttrycks ofta som effekt per meter vågfront. Denna beror på våghöjden, mätt mellan vågtopp och vågdal, samt på vågperiodtiden, tiden mellan två vågpassager.
Den största tillgången på vågenergi finns inom vissa områden i Stilla havet och Atlanten. Där är tillgången upp till 100 kilowatt per meter i medeltal, vilket svarar mot drygt 3 meter höga vågor vid perioden 10 sekunder. Till havs utanför Europas västra kuster uppnås mellan 30–70 kilowatt per meter. I Östersjön, där vågorna i genomsnitt endast är 0,8 meter höga, blir medeleffekten bara 6 kilowatt per meter.
Den totala tillgången på vågenergi är mycket stor och ett uttag av bara 0,1 procent av världshavens vågenergi beräknas kunna leverera fem gånger det globala energibehovet vilket då blir knappt en miljon Terawattimmar per år. Den utvinningsbara effekten ur vågenergi beräknas till 1 000 Terawattimmar per år omkring Storbritannien, 750 Terawattimmar per år utanför Norge och 25–30 Terawattimmar per år i svenska vatten. Enligt en uppskattning skulle en utbyggnad av vågkraftverk i Skandinavien kunna bidra med en elproduktion på 25 Terawattimmar per år.
Den bastanta ejderådan står lugn och stabilt i vinden som friskar i direkt från väster och nordväst, vilket betyder att det är kalla vindar men hon är väl isolerad med sina ejderdun.
Japanskt jätteostron eller Stillahavsostron, ”Magallana gigas", är en art i musselfamiljen ostron och är ursprunglig i Japan men har genom odling spritts till Nordamerika och Europa. År 2007 hittades stora bankar av japanskt jätteostron i Bohuslän, vilket tyder på att den är på väg att etablera sig även i svenska vatten. Denna art är första gången som vi ser på Långasands långa sandstrand men kanske inte den sista då den sprids med stor framgång i våra västkustsvatten.
Fanasin ger mig bilden av en leende groda där havsanemonen utgör ett öga.
Arten stillahavsostron eller japanskt jätteostron når en storlek av upp till 40 centimeter, men blir i Europa och Sverige betydligt mindre och ostronen i sanden på Långasand är ungefär en decimeter i diameter.
Arten anses mindre välsmakande än det europeiska ostronet, "Ostrea edulis".
I vissa områden där japanskt jätteostron introducerats utgör det nu en betydande störning av det ursprungliga djurlivet, till exempel vid delar av Nordamerikas västkust.
Trots att bilden visar ett stillahavsostron eller japanskt jätteostron kompletterar jag nedan ändå med lite fakta om vårt svenska ostron, "Ostrea edulis".
I Norden blev vårt svenska eller europeiska ostron under medeltiden en uppskattad delikatess hos aristokratin. Sverige saknade länge eget ostronfiske, men på okända vägar nådde ostronen svenska hovet i början av 1600-talet. Senare under detta sekel importerades de i såväl färskt som insaltat skick. En mera utbredd användning i främst borgerliga kretsar fick ostron under 1700-talet i och med det franska kökets införande, men i Sverige föredrog man dem ofta i anrättad form, till exempelvis i såser. Under 1700-talen och 1800-talen var dock råa ostron vanliga vid finare middagar och åts därvid ofta i stora mängder. Enligt C.E. Hagdahl kunde en ”öfvad ostronätare” förtära 12 dussin innan han började den egentliga måltiden. Charles Emil Hagdahl, född den 7 februari år 1809 i Linköping, död den 29 november år 1897 i Stockholm. Han var en svensk läkare och författare till ”Kokkonsten som vetenskap och konst” från år 1879, en kokbok som blev mycket populär och inflytelserik. C.E. Hagdahl var svärfar till Marcus Wallenberg och morfar till bröderna Jacob Wallenberg och Marcus Wallenberg.
Stillahavsostron eller japanskt jätteostron, "Magallana gigas”, räknas i Sverige som en främmande art och klassas i rödlistan som mycket hög risk för invasivitet, ”Mycket hög risk” eller ”SE”.
Vanlig längd upp till 12 centimeter, men kan bli upp till 40 centimeter i Stilla havet. Skalet är mycket variabelt i form beroende på var musslan sitter fästad, men det är alltid mer eller mindre avlångt, tjockt och kraftigt. Skalhalvor olika med undre, vänstra skalhalvan ofta cementerad till underlaget och starkt kupig, medan övre, högra skalhalvan är plattare. Skalen är ofta taggiga med vågiga kanter samt har längsgående purpurfärgade streck. Slutmuskelavtrycket är vanligen mörkrött till svart och njurformigt.
Arten finns på hårdbottnar och sandbottnar, vanligtvis i och strax nedanför vattenlinjen men förekommer ned till 40 meters djup och kan bilda stora bankar eller rev på grunt vatten.
Det är osäkert om stillahavsostron eller japanskt jätteostron konkurrerar med europeiskt ostron, ”Ostrea edulis”, som ofta förekommer på något djupare vatten. Arten har hög tillväxthastighet och blir könsmoget redan andra året, och det kan därför utgöra ett hot mot blåmusselbankar. Arten är hermafrodit, och musslorna börjar som hanar för att sedan bli honor, men de kan byta kön ett antal gånger. Utbredningen i svenska vatten är Bohuslän och Halland upp till Falkenberg.
Stillahavsostron eller japanskt jätteostron introducerades för odling till Frankrike och Nederländerna på 1960-talet. Arten har sedan spridit sig i Nordeuropa och påträffades vildväxande år 2007 första gången i Sverige.
Stillahavsostron eller japanskt jätteostron har hög reproduktionspotential och tillväxer snabbt. Sedan de första fynden av vildväxande exemplar år 2007 har de snabbt etablerat sig efter större delen av den svenska västkusten i höga tätheter, framförallt i Bohuslän. Kalla vintrar kan dock reducera bestånden, så arten blir sannolikt talrikare med ett varmare klimat.
Arten bildar biogena rev, det vill säga, ett helt nytt habitat med andra associerade organismer än de som finns på inhemska musselbankar och ostronrev eller i sandiga och leriga sediment.
Arten överför parasiter, sjukdomar eller andra främmande arter och den är bärare av ett flertal virus, bland annat av släktet ”Vibrio” och ”OsHV-1”.
Det finns även farhågor att arten konkurrerar om plats och eller föda med inhemska blåmusslor eller ostron, med vilka de helt eller delvis delar livsmiljö.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan