Naturen runt Hestra och Bjälkön norr om Skillingaryd, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 855 20241201
De mycket vackra markerna och dammarna vid Hestra norr om Skillingaryd vilka är en mycket biologiskt rik miljö inte minst sedan den lilla våtmarken med de små dammarna skapades för några år sedan. Här häckar tofsvipa, knipa, gräsand, kanadagås och stenskvätta och här rastar smådopping och grönbena när den tiden är inne.
I odlingmarkerna vid Hestra gård norr om Skillingaryd, odlas bland annat fodermajs som djurfoder, som på min bild sedan länge är skördad.
Majs, ”Zea mays”, är en art i växtfamiljen gräs och är en ettårig, cirka 3 meter hög ört med märgfyllt strå och breda, lansettlika och ofta glänsande blad. Blommorna är enkönade med hanblommor och honblommor på samma individ. Hanblommorna sitter i toppställda ax samlade i vippa och honblommorna är av täckblad omslutna tjocka ax, vanligen kallade kolvar, i de nedre bladvecken. I toppen mellan dessa täckblad växer stift och märken fram när pollination skall ske. Efter pollinering mognar majskornen på kolvarna och en kolv kan bestå av flera hundra majskorn.
Odling av majs till mogen skörd dominerar internationellt, medan odling till ensilage är vanligast i Sverige där majs blev alltmer använd som fodergröda under 1980-talet, främst på grund av att nya, tidiga sorter kom ut på marknaden. Odling sker i södra Sverige norrut till Västmanland–Närke och majs sås på 5–7 centimeters djup samt kräver en jordtemperatur på minst 8 °C för att kunna gro. Under växtsäsongen fordrar majs både värme och god tillgång på vatten, särskilt i tidigt utvecklingsstadium.
Svenska majsodlingar skadas ofta av fritflugor och av svampangrepp men även fåglar har stor benägenhet att äta upp utsädet. Majs skadas därtill av frost men ur utfodringssynpunkt har majs god smaklighet och hög energihalt. Proteinhalten är däremot liksom innehållet av mineralämnen och vitaminer låg.
I markerna och dammarna vid Hestra gård norr om Skillingaryd betar nötkratur vilka är en förutsättning på det öppna odlingslandskapet.
Här i markerna och dammarna vid Hestra gård norr om Skillingaryd ligger knipparet som häckade här i år fortfarande kvar och så länge dammarna inte fryser till is och föda finns lär de vara kvar.
Rynkhätta, ”Mycena galericulata”, finner man vanligtvis i lövskog där arten växer på stubbar, liggande stammar och grenar av lövträd.
Bildens blodvaxing, ”Hygrocybe coccinea”, tillhör släktet vaxskivlingar eller vaxingar, det är flera släkten med cirka 90 arter i Norden. De har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade, glesa, vanligen nedlöpande skivor. Hatten har högst varierande färg men är i väta oftast klibbig eller slemmig och sporpulvret är vitt. Gruppen innehåller några goda matsvampar men även oätliga arter.
Bildens visar arten blodvaxing, ”Hygrocybe coccinea”, där man ser de vackert rödgula skivorna.
I Sverige finns tre huvudsakliga släkten med vaxskivlingar eller vaxingar, släktet ”Hygrophorus” eller skogsvaxskivlingar, släktet ”Hygrocybe” eller hagvaxskivlingar och släktet ”Camarophyllus” eller ängsvaxskivlingar. Släktet ”Hygrocybe” innehåller typiska arter för naturbetesmarker och innehåller flera utrotningshotade arter. Vaxskivlingar är marklevande, och skogsvaxskivlingar bildar mykorrhiza.
Bilden visar arten vitvaxing eller vit vaxskivling, ”Cuphophyllus virgineus”, som för övrigt består av ett antal svårutredda arter och dess släktskap. Arten växer på naturbetesmark och annan gräsmark.
Typiska representanter är för släktet ”Hygrophorus” är besk vaxskivling, välluktande vaxskivling eller doftvaxskivling, björkvaxskivling, frostvaxskivling och sotvaxskivling. I släktet ”Hygrocybe” finner man arten gul vaxskivling, bildens blodvaxskivling, scharlakansvaxskivling och toppvaxskivling samt för släktet ”Camarophyllus” där man finner bland annat arten ängsvaxskivling.
Den vita vaxskivlingen eller vitvaxingen på bilden är i väta lätt slemmig och har glesa nedlöpande skivor. Den är mellan 1–5 centimeter bred och finns i naturbetesmark och gräsmark.
Gul vaxskivling, ”Hygrocybe chlorophana”, finner man i hedmark och ängsmark samt i naturbetesmark, vägkanter och parker.
I äldre svampböcker rekommenderas flera av vaxskivlingarna eller vaxingar som ätliga och goda, men några av dem är numera rödlistade och att äta dem brukar inte rekommenderas. Det gäller dock inte ängsvaxskivlingen, ”Cuphophyllus pratensis”, som fortfarande kan plockas utan alltför stora betänkligheter.
Bilden visar arten gul vaxskivling, ”Hygrocybe chlorophana”, och i Norden finns omkring 90 olika arter av vaxskivlingar eller vaxingar. Karaktäristiskt för dessa arter är de tjocka, vaxartade skivorna eller lamellerna vilka gett upphov till namnet vaxskivling eller vaxing.
Lilaspindling, ”Cortinarius evernius”, finner man vanligtvis i sumpgranskog och blåbärsgranskog men även i fjällbjörkskog. Arten växer i sur och fuktig mark, bland vitmossa i släktet ”Sphagnum” med gran, sällan med björk. Här växer arten vid Bjälkön ner emot ett mindre surdråg.
Spindlingar eller spindelskivlingar i släktet ”Cortinarius” är ett svampsläkte i familjen spindlingar och med sina cirka 2 000 olika arter är det troligen det artrikaste släktet bland skivlingarna.
Bilden visar arten lilaspindling, ”Cortinarius evernius”.
Skatnäva, ”Erodium cicutarium”, trivs bäst i sandig jord, och förekommer ofta i strandområden eller som här i vägkanter. Den är ganska vanlig i Sverige upp till Jämtland och Norrbotten och är ett globalt vittspritt så kallat ogräs på jordbruksmark och längs vägar och andra ruderatmarker.
Bildens vackra björnmossa, ”Polytrichum commune”, är en art i gruppen bladmossor och är en mörkgrön, mycket storvuxen mossa, som kan bli drygt 50 centimeter hög. Den växer i stora, kuddformiga tuvor och sporhuset är mycket stort, fyrkantigt och täckt av en mössa. På övergången mellan sporhuset och dess skaft finns en väl markerad insnörning som kallas krage eller apofys. De ganska stora, vanligen tillbakaböjda bladen är syllika och har en borstlik spets samt sågade kanter, vilket syns i förstoring. Arten föredrar näringsfattig sumpskog och är allmän i hela Sverige, och dess totala utbredning omfattar tempererade och kalla trakter både på norra och på södra halvklotet.
Bildens art rökslöjskivling tillhör släktet slöjskivlingar, på latin ”Hypholoma”. Dessa är små till medelstora skivlingar, som växer på ved eller mark.
De ingående arterna är övervägande gula, men hatten, som är torr till slemmig, är ibland brun eller olivgrön. Fruktkropparna har ofta trådlika hyllerester och sporpulvret är lila eller brunaktigt.
Till släktet slöjskivlingar eller ”Hypholoma” förs bland annat bildernas art rökslöjskivling samt svavelgul slöjskivling och tegelröd slöjskivling. Den förstnämnda arten och bildens rökslöjskivling är ätlig och god efter avkokning, medan de övriga två är oätliga och den svavelgula slöjskivlingen kan orsaka svåra förgiftningar.
Bilden visar mängder med vitvaxing eller vit vaxskivling vid Bjälkön, vaxskivlingar trivs mycket bra vid Bjäklön tillsammans med månlåsbräken och mängder med backsippor under våren och sommaren.
Bilden visar mängder med arten gulvaxing som växer vid Bjälkön, inga kvarvarande månlåsbräken fanns dock kvar från sommaren, tyvärr.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan