Damberg&naturen - Fågelforsleden, ljungheden, korparna i par och den döende domherrehanen. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 726 20240218

Fågelforsleden, ljungheden, korparna i par och den döende domherrehanen. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 726 20240218

Det är inte många fåglar synliga i naturen vid denna årstiden men en ganska stor flock om cirka 50 gråsiskor drar runt efter föda i Skillingaryd.

Ser man dem inte så hör man dem med sitt hårda metalliska och snabba ”tjätt-tjätt-tjätt”, ibland blandat med ett ”djyih”.

På vintern kan man se gråsiskan från Haparanda och söderut. Gråsiskan är duktig på att klänga, till exempel i trädgrenar och under vintern äter den mest björkfrön, här sitter de just i en björk.

Den tycker också om ogräsfrön och insekter och är en vanlig besökare på trädgårdens fågelmatningar.

Björkfrön är viktig föda för gråsiskan, och det är nog detta beroende som gör att den uppträder som en så kallad invasionsfågel. Vissa år förekommer den i stora mängder långt söder om sitt utbredningsområde, andra år är den fåtalig. Om det är gott om björkfrön, finns det ingen anledning för gråsiskorna att dra iväg. Är det däremot ont om frön, står hela livet på spel och då måste den utvandra.

Dessa födovandringar går emellertid inte enbart söderut utan även ”på tvären”, vilket hos oss framför allt innebär österut. På motsvarande sätt kan östliga gråsiskor ge sig av västerut, och det leder till att svenska gråsiskor kan hamna i Kina och kinesiska i Sverige. Björkar växer det längs hela vägen, och någonstans ska väl björkarna kunna bjuda på frön.

Vissa år hör gråsiskan till de vanligaste gästerna vid matningarna, andra år saknas den nästan helt. Genomgående är den betydligt talrikare vid fågelmatningar i norra Sverige än längre söderut. De kommer oftast i flockar, och dessa kan hysa fler än hundra individer. Vid matningarna äter de allehanda frön, men de föredrar små frösorter och bland annat har de visat sig vara begivna på hirs som är ett ganska nytt inslag i fröblandningar.

Till vänster om gråsiskan sitter en vackert röd domherre, en färg som inte kommer fram speciellt bra i det gråa och disiga mildvädret.

Grönfinken, till vänster på bilden, är idag rödlistad som ”Starkt hotad” eller ”EN”, och häckar i skogsbryn, enbackar, buskmarker, parker och trädgårdar. Den förekommer i större delen av landet och har inte varit rödlistad tidigare, men den mycket kraftiga minskningen de senaste 10 åren, orsakad av en sjukdom, innebär att den nu uppfyller kriterierna för rödlistning.

Domherrehanen till höger är samma individ som satt till vänster på förra bilden.

Här sitter från vänster grönfinken, domherren och gråsiskan tillsammans på samma bild strax ovanför en fågelmatning i Skillingaryds samhälle.

Om det bara finns gott om björkfrön och andra frön, kan gråsiskorna klara även den arktiska vintern. De har nämligen några knep och ett sådant knep är att de inför kvällen fyller krävan med björkfrö, sannolikt som en sorts energireserv under natten. Ett annat knep är att helt enkelt dyka ner i snön för att sova. Nere i snön är temperaturen högre än uppe i luften, och dessutom isolerar snötäcket. Gråsiskan har dessutom en fluffigare fjäderdräkt än andra finkar, något som ytterligare bidrar till att skydda mot kölden.

Den döende domherrehanen, dagen efter låg den död och stilla i snön. Här är den dock fortfarande vid liv men oroande stilla och orädd på ett sätt som inte var normalt.

Den döende domherrehanen flög inte sin väg som de övriga fåglarna vid fågelmatningen vilket gjorde att jag undrade om den var frisk. Dagen efter låg den stilla i snön och hade dött under natten.

Rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiata”, finner man vanligtvis i ädellövskog, alléer, lövängar, hagmark, skogsbryn och åkerholmar. Arten växer på bark av ask, lönn, ek, bok, asp och alm samt är stoftgynnad.

Rosettbrosklaven tillhör släktet brosklavar som är ett släkte som omfattar cirka 150 arter över hela världen, varav 15 arter finns i Norden. De är busklika med tillplattade grenar och till sin konsistens broskartade och växer upprätt eller hängande på klippor eller trädstammar och är till färgen gröngrå. Fruktkropparna är gulaktiga och till släktet hör bland annat brosklav, bildens rosettbrosklav på en asp, mjölig brosklav, spatelbrosklav, fågeltoppsbrosklav, strandbrosklav och trådbrosklav, den sistnämnda numera starkt utrotningshotad.

Det är ett hyfsat tryck på vattnet i det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen denna dag vilket gör att flödet i den gamla åfåran också är bra och nytt syrerikt vatten friskar upp den biologiska mångfalden i bottenfaunan och den submersa bottenfloran.

Ljungheden bjuder denna dag på sin härliga ödslighet och tystnad men plötsligt kom en korp och korpen klonkade, det var längesedan jag hörde detta märkliga korpläte.

Korpen har en rad olika ljudliga läten, bland annat ett djupt ”krrrrp” och ett klangfullt kluckande ”klonk” vilket betyder att den visar vårkänslor, vilket var svårt att förstå denna mycket kalla och blåsiga vinterdag.

Korpen har en vid utbredning på norra halvklotet men under början av detta sekel, och möjligen tidigare, minskade det svenska beståndet av korp. Sedan 1960-talet har dock beståndet ökat markant och korpen är idag allmän i större delen av landet, även i jordbruksdominerade områden. Det svenska beståndet uppskattades i början av 1990-talet till cirka 15 000 par och man räknar med att det i slutet av 1990-talet fanns tre gånger så mycket korp i de södra delarna av landet som under 1970-talet.

Plötsligt kommer det ytterligare en korp och de två är förmodligen ett par som ska till att häcka i skogarna runt ljungheden på Skillingaryds skjutfält ganska snart.

Ett korppar håller ihop, och bor vanligen på samma plats hela livet. Boet placeras oftast i ett stort träd eller på en klipphylla och äggen läggs redan under februari och mars samt ruvas av honan i cirka 20 dagar.

Korpar har bland de största hjärnorna av alla fågelarter och eftersom man även observerat en del anmärkningsvärda bedrifter i fråga om problemlösning anses korpen ha en hög intelligens. Korpar är också kända för att stjäla och gömma glänsande föremål som till exempel metallbitar, kaffeskedar, smycken med mera. Unga korpar är bland de mest lekfulla av alla fågelarter och de har till exempel observerats glida ned för snödrivor, till synes enbart för nöjes skull.

Korpar har också uppmärksammats för en del spektakulära akrobatiska uppvisningar, som till exempel att flyga i loopar.

Korpen är en av de mest mytomspunna fåglarna och den har länge ansetts som en olycksbådande fågel och förknippats med döden. Tidigare fanns föreställningen om nattramnar, korpar som är spöken efter självmördare eller mördade människor som inte fått en kristen begravning. I nordisk mytologi ansågs att korparna Hugin och Munin satt på guden Odens axlar och såg och hörde allt.

Utmed Malmstigen genom Skillingaryds skjutfält transporterades tabergsmalmen, titanomagnetitolivinit, mot söder, kanske var det förr i tiden Hörle nästa för den eftertraktade malmen från Taberg.

När Tabergsmalmen första gången blev föremål för bergsmännens intresse förtäljer inte dokument. Vid ett ting i Eksjö i Vallsjö socken år 1386 nämnes Taberg. Under namnet ”berget” eller ”Tadu bärg” påträffas Taberg i Jönköpings stads äldsta dombok 100 år senare, eller åren 1480–1496. Att bergsbruk verkligen idkats vid Taberg under 1400-talet bekräftas av den bekante Vadstenamunken Peder Månsson, som i sin i början av 1500-talet skrivna bok om bergsmanskonsten säger:

”I tem iärnbärga åder äro bredast ther the finnas, och gerne i högom bergom, såsom i tader bärgh, sönnan Jöneköpingh, än tå thett inthett nu brukas”. Det inskjutna anger, att bergsbruk funnits här tidigare, men att det låg nere då boken författades.

Av en inlaga, daterad år 1599, från Jönköpings magistrat till hertig Karl begärdes, att staden måtte få ”fritt bruka och behålla det järnbruk som vid staden liggandes är”.

Efter några år omtalas, att bruket drevs för kronans räkning och redan år 1600 fick borgmästaren befallning av hertigen att utlämna en del förnödenheter för att ”upptaga och komma bruket till makt”.

Karl lX besökte Taberg år 1604 och förvissade sig om att där fanns rikligt med malm och även under de följande åren fick kronans verk mottaga besök av furstliga personer och rikets höga ämbetsmän.

Redan vid denna tidpunkt syntes Tabergsbruket ha blivit ett eget administrativt område, med självständig ställning gentemot det övriga länet.

Sina slutliga privilegier och administrativa indelning erhöll Tabergs Bergslag åren 1618 och 1621 av Gustav ll Adolf, som förstnämnda år gjorde grundligt studiebesök vid berget, gjorde sig underrättad om strömmar och möjligheterna att uppföra nya verk och inrättningar.

Bergslaget uppdelades i fem hyttelag, gårdarna delades upp på de olika hyttelagen och de bönder som sutto på bergslagshemmanen fingo titeln bergsmän.

Allmogen var till en början ej hågad för bergsbruket, men Gustav ll Adolf tvingade med hot om vräkning allmogen att förbinda sig till bergshanteringen, som så småningom också blev bofast runt Taberg.

I långa tider hade tabergsmalmen brutits i de stora rasen vid bergets fot. År 1757 hade bergsrådet Daniel Tilas till och med antagit att man ännu i sekler hade tillgång till nedrasad malm utan att behöva ”gå på fasta klyften”, men redan på 1830-talet talas i hyttelagens handlingar om att ”nedspränga malmen från klipporna”.

År 1737 voro 14 masugnar baserade på tabergsmalm, år 1748 blåstes i 7 och i början av 1800-talet i 11masugnar, vilket antal förblev ungefär konstant till senare hälften av ifrågavarande århundrade. Den så kallade Södra masugnen påblåstes för sista gången den 30 januari år 1885 och den 9 april samma år stannade den för alltid. Sista blåsningen i Tabergs Bergslag gjordes i Rasjö masugn i mitten av 1890-talet.

Då hyttdriften nedlades upphörde också malmbrytningen, och låg den nere till år 1940, då AB Smålands Taberg bildades och på nytt upptog driften.

Malmen i Taberg är en titanhaltig järnmalm med låg järnhalt, vilken uppbygger så gott som hela berget. På grund av sin mineralogiska sammansättning benämnes den magnetitolivinitit och består av mineralen titanomagnetit och olivin jämte växlande mängder av tämligen kalkrik fältspat. Den senare bildar ofta större, tavelformiga strökorn i den finkorniga, svarta malmen. Ibland äro dessa strökorn samlade till stjärnformiga grupper.

Magnetitolivinitens järnhalt uppvisar endast relativt obetydliga växlingar, vilka beror främst på den växlande halten av fältspat. I allmänhet utgöt järnhalten omkring 30–32 %. En del av järnet är silikatbundet och ingår i olivinen. Titanhalten uppgår till mellan 3–5 %.

De järnrikaste, det vill säga, fältspatfattigaste delarna av malmen förekomma i södra delen av berget, men dessutom påträffas liknande, så gott som fältspatfria malmtyper fläckvis på andra ställen inom den fältspatförande magnetitoliviniten. Som en sällsynthet uppträda rikare malmkoncentrationer i form av smala gångar, så kallade järnband, vilka bestå så gott som helt och hållet av titanomagnetit. Mäktigheten av dessa gångar varierar mellan några millimeter och 1,5 decimeter.

Titanomagnetiten är inget enhetligt mineral utan består av tre olika komponenter. Huvudmassan utgöres av magnetit, vilken innehåller ett regelbundet närverk av tunna lameller av ilmenit och spinell.

Fältspatströkornen, som i friskt tillstånd äro mörka till färgen, bli vid vittring stundom vita och framträda då som vita fläckar i den mörka malmen. Denna iögonfallande malmtyp kallades av gruvarbetarna på 1700-talet för ”skatskitmalm”, men sådana malmstycken, som visade fältspattavlorna i längdgenomskärning som tunna streck, kallades ”rispmalm”.

Magnetitoliviniten utgör en basisk utsöndring i hyperit, som är en diabasliknande bergart, vilken bildar en linsformig intrusion i omgivande gnejsberggrund. Hyperit finns anstående på västra sidan av berget men har ej påträffats öster om malmen, där det mäktiga jordtäcket utgör ett hinder för berggrundsobservationer. Hyperit ingår även som brottstycken av anortosit, en bergart, som så gott som helt och hållet sammansättes av fältspat av samma sammansättning som fältspatströkornen i malmen.

Mot sydost begränsas Taberg av en förkastning, som delvis följes av Tabergs dalgång. På andra sidan om denna förkastning fortsätter hyperitkroppen cirka tre kilometer i sydlig riktning. Fram mot gränsen till omgivande gnejs är hyperiten vanligen omvandlad till amfibolit, som vid kraftigare omvandling övergår i en starkt pressad amfibolitskiffer.

Magnetitoliviniten genomdrages här och var av sprickor eller smala zoner med serpentin och karbonat. Lokalt har malmen blivit starkare omvandlad, varvid all olivin ersatts av serpentin, karbonat, klorit och amfibol. I samband med denna omvandling har järnhalten minskats och utgör endast omkring 25 %. Magnetitolivinitens kemiska sammansättning framgår av olika analyser och i titanomagntiten ingår cirka 0,5 % vanadin. Detta grundämne upptäcktes år 1830 av N.G. Sefström i stångjärn framställt ur järnmalm från Taberg.

Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.

//Dan