Fågelforsleden och ljungheden samt ett möte med ekorren Ratatosk. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 710 20240114
Ratatosk, som anses betyda borrtand, var i fornnordisk religion en ekorre som löper med bud mellan en örn i asken Yggdrasils topp och draken Nidhögg vid en av trädets rötter. Vid Yggdrasils rot satt de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld. Ratatosk nämns av Snorre Sturlasson i dennes Edda ”Gylfaginning” samt i ”Grímnismál” i den poetiska Eddan.
Ratatosk heter ekorren
som ständigt ränner
upp och ner för Yggdrasil.
Örnens budskap
bär han från ovan
till draken Nidhögg där nere.
Ur Grimnismal, Sången om Grimner, i Den poetiska Eddan.
I varsin ände av världsträdet Yggdrasil levde två bittra fiender, i toppen sitter örnen Hräsvelg och nere vid rötterna dväljs draken Nidhögg. Vad fiendskapen mellan dem bottnade i vet vi inte, men den upprätthölls tack vare den kvicka ekorren Ratatosk.
Ratatosk är en lustig varelse, som inom den nordiska mytologin inte fyller någon annan roll än som budbärare mellan örnen och draken. Dagarna i ända springer han uppför och nerför Yggdrasils stam för att förmedla förolämpningar mellan dem, så att den ständiga fejden fortgår. Om Ratatosk därmed är tänkt att skildra eller symbolisera någon av världsalltets motsägelsefulla krafter är inte känt.
Ekorre, ”Sciurus vulgaris”, är huvudsakligen dagaktiv och ursprungligen barrskogslevande och bedöms i rödlistan vara ”Livskraftig” eller ”LC”. Den rör sig mycket vigt i träden och kan ta sig ut även på tunna grenar och kvistar för att hämta kottar eller nötter. Den äter under större delen av året främst frön av gran och tall, men under sommarhalvåret äter den också bär, nötter, svampar och gröna växtdelar, ibland också ekollon och bokollon. Den har anpassat sig bra till mänsklig bebyggelse och finns även i parker och trädgårdar, så länge det finns tillgång på föda. Under vintern besöker den regelbundet fågelmatningar för att ta för sig av solrosfrön och jordnötter. Den sitter på ett karakteristiskt upprätt sätt med hela bakfötterna mot underlaget medan den tar upp och håller frön med framtassarna medan den skalar dem. Kottar hålls också mellan framtassarna medan ekorren plockar fram frö efter frö. Det går att se på en ”skalad” kotte om den är bearbetad av en ekorre, en skogsmus, en större hackspett eller en korsnäbb.
Ekorre parar sig under vårvintern till sommaren och föder en kull med upp till åtta ungar, oftast betydligt färre, i vissa områden dock fler än en kull. Boet utgörs ofta av ett täckt, klotformigt risbo fodrat med mossa och skägglav i en tät gran men ibland används ett trädhål som boplats. Hos oss bodde den en sommar för länge sedan i en starholk och fick ut tre ungar.
Så här vacker och märklig i utseendet kan en klibbticka vara, här växer den på en liggande björklåga men om det är hemligheten med det något udda utseendet är jag verkligen inte säker på.
Här har med stor sannolikhet en spillkråka varit framme och letat efter föda i form av stackmyror.
Röd skogsmyra, ”Formica rufa”, även kallad vanlig skogsmyra, röd stackmyra och vanlig stackmyra, är en myra som tillhör ”Formica rufa”-gruppen, även kallad skogsmyror. Den är vitt spridd och vanlig i Europa och den mest välkända skogsmyran. I Sverige är den också en av de vanligaste myrarterna.
Den röda skogsmyrans drottningar och hanar har en kroppslängd på omkring 9 till 11 millimeter och arbetarnas kroppslängd är cirka 4,5 till 9 millimeter. Färgen på huvudet, bakkroppen och större delen av benen är svart, medan huvudets sidor, mellankroppen och övre delen av benen är rödaktiga. Den har kraftiga käkar, mandibler, som den kan tillfoga kännbara bett med. Den saknar gadd, men kan spruta ut myrsyra genom bakkroppen om den blir angripen. Om man blivit biten och myrsyran kommer i såret, kan det svida, men är inte farligt.
Den röda skogsmyran finns i stora delar av Europa och öster ut till Kaukasus och Sibirien. De lever ofta i skogsområden med en blandning av lövträd och barrträd eller med övervägande barrskog.
Den röda skogsmyran lever i stackar och artens samhällen kan bli mycket stora och innehålla uppåt en miljon individer. Det beror på att arten tillhör ett mindre antal myrarter som har flera myrdrottningar i samma bo. Drottningarna kan uppgå till ett hundratal. Drottningen klarar inte av att själv grundlägga ett bo, utan måste antingen efter svärmningen accepteras av sin hemstack eller av en annan stack som hannen exempelvis kom ifrån eller genom att förslava ett bo av någon annan art, oftast av svart slavmyra, ”Formica fusca”, eller nordslavmyra, ”Formica lemani”. Därigenom undviks det kostsamma grundläggandet av ett bo för denna myrart. Svart slavmyra liknar till utseendet en vanlig svartmyra, ”Lasius niger”, men är större och en aning gråare. ”Formica rufa”-drottningen tar över boet genom att döda dess egen drottning, varefter boets arbetare tror att den främmande drottningen är deras egen genom liknande feromoner och lukt, och därför hjälper henne tills boet blir ett rent ”Formica rufa”-bo.
Drottningen är, på grund av att hon inte behöver klara sig själv, inte heller så mycket större än arbetarna och behöver inte extra fettreserver för att grundlägga ett bo utan mat i början. Den är dock något större och med starkare rödaktiga och svarta färger än arbetarna.
Skogsmyrornas samhällen består av flera stackar, som ingår i system intill varandra. Ofta ligger nämligen flera stackar nära varandra och myrarbetarna bestämmer var stackarna ska ligga beroende på födotillgång och på samhällenas tillväxt av antalet individer.
Hade det varit sommar hade jag gissat på en spottstrit men nu under vinten tippar jag på cellandning och koldioxid från laven i bakgrunden i kombination med fukt och vatten som läcker ut från björken nu när kylan är lite mindre kylig ett tag.
Cellandning är cellens sätt att få energi för att kunna växa, hålla kroppsvärmen och röra på sig skaffar man sig energi genom att äta mat och andas in syre. I maten finns energirika ämnen, till exempel kolhydrater, fetter och proteiner. Kroppen förbränner ämnena med syre i ett antal kemiska reaktioner. De kemiska reaktionerna kallas cellandning och sker i cellerna. Cellandning är detsamma som inre andning och kallas ibland också för respiration. När man tränar säger man ibland att man förbränner fett och det beror på att cellandningen är en förbränning, det vill säga, en kemisk reaktion där ett bränsle reagerar med syre. Bränslet och syret innehåller tillsammans mycket energi.
Brasans bränsle är kemiska ämnen i ved (mest kolhydrater). Cellandningens bränsle är kolhydrater, proteiner och fetter från mat och dryck. Blodet transporterar bränslet från tarmen till cellerna.
Brasan får syre direkt ifrån luften, men cellen får syre till cellandningen från lungorna via blodet.
Både brasan och cellandningen använder energi som finns i bränsle och syre. Brasans energi märks som värme och ljus. Cellen använder energin för att växa, hålla värmen (37 grader Celsius) med mera.
Veden förbränns i en intensiv kemisk reaktion mellan ämnen i vedträna och luftens syre. Till skillnad från en riktig brasa brinner ”cellandningsbrasan” i många små väl kontrollerade steg inuti cellen.
Energin som cellerna får genom cellandningen kommer från början från solen. Växter fångar energin i solljus vid fotosyntesen. Vid fotosyntesen används energi från solljus för att driva kemiska reaktioner där kolhydrater bildas. Växtcellen lagrar kemisk energi som kolhydrater.
Växter cellandas och förbränner kolhydrater för att få energi i de delar där det inte sker någon fotosyntes, till exempel i rötterna. På natten när det inte finns tillräckligt med ljus för fotosyntes sker cellandning i hela växten.
Även proteiner och fetter innehåller kemisk energi. Människor och andra djur äter mat som innehåller kolhydrater, proteiner och fetter för att få i sig energi. Vid cellandningen frigörs den kemiska energin.
Vid cellandning används energirika ämnen (kolhydrater, fetter eller proteiner) och syre. Samtidigt bildas koldioxid och vatten.
Det som händer vid cellandning kan sammanfattas i en ordformel och i detta exempel är det kolhydraten druvsocker, glukos, som förbränns.
Druvsocker + syre → energi + koldioxid + vatten men man kan också beskriva reaktionen med kemiska tecken C6H12O6 + 6O2 → energi + 6CO2 + 6H2O
I växtceller och djurceller sker cellandningen i mitokondrier, men i bakterieceller sker cellandningen vid hinnan som omger cellen, det vill säga, i cellmembranet.
Cellandning och fotosyntes hör ihop och är som olika sidor av samma mynt samt är en förutsättning för livet på denna planeten.
Lagans gamla åfåra från Fågelforsdammen och fram till utloppet i den "nya" Lagen nedströms kraftstationen är reglerad sedan drygt hundratio år tillbaka och följaktligen varierar vattenståndet med mer än en meter. Just nu är det som man kan se lågvatten.
Till vänster på bilden låg den gamla kvarnen Djärva kvarn.
Vi befinner oss nu 250 meter nedströms det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen, eller om ni så vill bara 25 meter uppströms från Abbotens bro utmed Fågelforsleden. På platsen utmed Fågelforsleden invid Abbotens bro fanns förr enligt uppgift en mindre kvarn kallad Djärva kvarn vilken låg i anslutning till den lilla klibbalsön omgiven med sand.
Här på platsen låg troligtvis även den gamla kvarnen Bohulte Kvarnfors som omnämns redan år 1745, och som var en kvarn i Lagans gamla åfåra.
Djärva kvarn kan eventuellt vara samma kvarn som också benämns Bohulte Kvarnfors, och som med andra ord ligger cirka 25 meter uppströms Abboten bro i Lagans gamla åfåra, söder om Fågelforsdammen i Skillingaryd, eller om man så vill, cirka 250 meter nedströms dagens dammvall och öppna vattenfall.
Bilden visar den grävda kanalen, från nordväst till sydost, med Lagans gamla åfåra i bakgrunden, som gav vatten till Bohulte kvarn eller Djärva kvarn.
Om kvarnen stod på den lilla ön på bilden eller om ön bara var ett fäste för vattenhjulet, vet jag tyvärr inte.
Platsen för dämmet vid Bohulte kvarn, Bohulte kvarnfors eller Djärva kvarn tyder på en djuphåla uppströms dämmet och rester av dämmet i form av alla stenar som syns på åbottnen.
Där ser man den grävda kanalen, från öster till väster, som gav vatten till Bohulte kvarn eller Djärva kvarn, och djupet på kanalen tycks vara ungefär en meter om man uppskattar djupet i förhållande till den fallna klibbalsstammen.
Stående på Abbotens bro med blicken nedströms den gamla åfåran mot "nya" åfåran i Lagan ser man tydligt hur miljön har påverkats av de ständiga variationerna i vattenståndet genom åren från tidigt 1900-tal, närmare bestämt från år 1911.
Kanske är detta arten fläckig bitterskivling, "Gymnopilus penetrans", som man vanligtvis finner i barrskog, mer sällan i lövskog, där arten växer på murken ved av barrträd, mer sällan på ved av lövträd.
Om nu detta är arten fläckig bitterskivling så växer den på ved, helst barrved, men ofta ligger veden dold i marken. Den får med tiden fläckiga skivor men när den är riktigt ung får man lita mer på sitt smaksinne då arten verkligen är obehagligt besk. Arten kan dessutom ha vita myceltrådar vid fotbasen som ett kännetecken.
Den gamla björken hade en rik lavflora på stam och grenar med skägglav, "Usnea dasopoga", näverlav, "Platismatia glauca" samt blåslav, "Hypogymnia physodes", med flera arter.
Lavar är en form av liv som egentligen är två olika organismer som lever tillsammans: dels en svamp, dels en alg eller cyanobakterie. Algerna eller cyanobakterierna har fotosyntes och tillverkar glukos, som är en typ av socker, till sig själva och till svampen. Svampen ger skydd och bidrar med vatten och lösta näringsämnen. Lavarna tål bra att torka ut och växer ofta på trädstammar och berghällar och att svamparna och algerna hjälps åt på det här sättet kallas symbios.
Lavarna delas in i de tre grupperna skorplavar, bladlavar och busklavar efter hur de ser ut. Skorplavarna växer som skrovlig målarfärg på stenar. Bladlavarna liknar blad och fäster med trådar i underlaget. Sveriges vanligaste lav är en bladlav som heter blåslav. Busklavarna växer som små buskar som sitter fast i underlaget i en punkt.
Lavarna förökas genom att det lossnar små bitar som innehåller både svamp och alg eller cyanobakterie. De små bitarna växer till en stor lav-individ om de hamnar på ett lämpligt ställe. Ett annat sätt är att svampen bildar sporer. Om sporerna träffar på rätt algcell eller cyanobakterie börjar de växa tillsammans och bildar en ny lav.
Vårtöra, ”Thelephora terrestris”, är en oätlig svamp som växer på marken eller på murken ved i skogstrakter. Fruktkropparna uppträder under hösten och är musselformade eller solfjäderformade och ganska tunna, mörkbruna på ovansidan med en ljusare och fransig kant och purpurfärgade eller lilabrunaktiga på undersidan. Bredden är 4–7 centimeter och det finns antingen bara en kort fot eller så kan foten nästan helt saknas.
När den första nattfrosten slagit till är det säsong för frostvaxskivlingen eller frostvaxingen, ”Hygrophorus hypothejus”, och man känner lätt igen denna nyansrika matsvamp på den olivbrungröna, slemmiga hatten och de gula till rödgula nedlöpande skivorna.
Den växer gärna med tall, renlav, lingon och mossa längs stigar och på magra berghällar. Tidpunkten är viktig, fruktkropparna bildas samtidigt med den första nattfrosten. När man gett upp hoppet om andra svampar är frostvaxskivlingen ett gott och ofta färgglatt fynd.
Hatten är gulbrun till gråbrun ofta med olivgrön ton, unga svampar har välvd till utbredd hatt och den blir med tiden svagt trattformad.
Skivorna är glesa och vildvuxna som på andra vaxskivlingar. De är svagt nedlöpande på foten och varierar från klargult till orangegult. Foten är blekare gul och smalnar av mot basen och den kan i väta ha en slemring någon centimeter nedanför skivorna.
Köttfärgen kan variera från vitt till starkt gult och alla delar av svampen kan få röda fläckar eller strimmor.
I väta är frostvaxskivlingen eller frostvaxingen slemmig, både hatt och fot är hala, därför rekommenderas att man plockar den i torr väderlek, men man kanske inte kan välja att komma tillbaka en annan dag. Slemmet är inte farligt i sig och inget man måste ta bort då detta försvinner vid tillagningen. Man kan förstås också låta svampen ligga framme några timmar innan man rensar den. I äldre tider ansågs den mindre god på grund av slemmet men numera sägs den vara en utmärkt matsvamp.
Ofta beskrivs den som en god blandsvamp ihop med trattkantarell eller rökslöjskivling. Andra steker den i smör och äter på hårt bröd eller mjuk smörgås.
Det har åter varit ett gott år för tallörten, ”Monotropa hypopitys”, i mina hemmamarker och man hittar ofta dessa överblommade vinterståndare när man cyklar på tallmoarna på Skillingaryds skjutfält. Tallörten är en gulaktig, klorofyllfri och flerårig ört med nedböjd blomklase. Stjälken är ganska tjock och något köttig medan bladen är fjällika och gulaktiga liksom stjälken.
Blommorna sitter i en toppställd fåblommig klase som vid blomningen är nedböjd och även foderblad och kronblad är blekt gula. Den översta blomman är oftast femtalig med fem kronblad och tio ståndare, medan de nedre är fyrtaliga med fyra kronblad och åtta ståndare. Insidan av kronbladen samt ståndarna är antingen kala eller håriga. När den blommat över sträcker sig stjälken och blir upprätt som på min bild, fruktkapseln är antingen avlång eller klotrund.
Två underarter brukar urskiljas av tallört, huvudunderarten vanlig tallört, på bilden, har håriga blomdelar och en avlång kapsel som är lika lång som stiftet, samt breda fjäll på stjälken. Kal tallört har kala blomdelar och en klotrund kapsel som är ungefär dubbelt så lång som stiftet, samt smala fjäll på stjälken.
Naturforskaren Anders Jahan Retzius skriver år 1806 att den ”Upländske bonden samlar, torrkar och förwarar Örten för att gifwa Boskapen för torr hosta, och det är det enda bruk man deraf känner”. Artnamnet "hypopitys" kommer av latinets "hypo" för "under" och "pitys" för "tall" vilket syftar på att arten ofta växer under tall.
”Knappt lärer väl någon annan än botanisten kunna i Gultoppen igenkänna den närmaste släktingen till de täcka Pyrolerna. Bemärkt blir den likväl alltid för sitt ovanliga utseende. Blekgul och bladlös uppträder den i skogarne, merendels gruppvis, och söker gerna de skuggigaste ställena”.
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, år 1868.
Spåren efter en ganska stor älg syns tydligt i den mjuka och finkorniga sanden på Skillingaryds skjutfält, ett underlag som för ett antal milennier sedan var en sjöbotten i anslutning till Fornbolmen. Denna var en jättelik sjö med smältvatten från den senaste istidens avsmältning för cirka 15.000 år sedan.
Älgens klövar är så stora att man knappast kan missta sig på vilken art det rör sig om.
Gång är för övrigt älgens vanligaste gångart, och i djup snö släpar den klövarna så att det bildas två parallella fåror.
Klöven hos en fullvuxen älg är mellan 12–16 cm lång, framfötternas klövar är större än bakfötternas, och när älgen rör sig spretar den ofta med klövarna på framfötterna.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan