Vinter, kyla och spår i snön samt en tragisk olycka år 1884. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 704 20240101 Nyårsdagen år 2024, ett nytt år med nya möjligheter!
Trots att vi har promenerat vår runda genom Östra lägret och bort genom Fågelforsleden upp till Fågelforsdammen många gånger under årens lopp hittar vi ständigt något nytt som naturen har att bjuda.
Just denna dag sjöng en steglits från en av de gamla björkarna som man ser framför sig, kanske är det mildvädret som är på gång och som redan känns i luften trots snötäcket.
Fler steglitser anlände till björkarna och lät höra sitt mjuka flyktläte "tickelitt" som faktiskt låter som om de säger sina namn "stikelits".
Namnet steglits nämns första gången år 1520, och är säkert inlånat från tyskan under medeltiden då det tyska namnet är ljudhärmande. Steglitsen har alltid varit mycket uppskattad som burfågel, varför namnet kunnat spridas tillsammans med kringvandrande fågelfängare.
Som jag sagt vid flertalet tillfällen tidigare, man är aldrig ensam i naturen och det blir extra tydligt vintertid med spårsnö. Här har någon av arterna skogsmöss lämnat sina spår, större skogsmus eller mindre skogsmus, låter jag dock vara osagt.
Kanske är det skvadern, som är ett djur som är en korsning mellan en hare och en tjäder, som lämnat sina harspår utmed Fågelforsleden.
Det var flottningsinspektören Håkan Dahlmark som först berättade om skvadern i en jakthistoria. Han hävdade att han skjutit ett djur som var hälften tjädertupp, hälften hare. Han hade inga bevis som kunde bekräfta hans historia, men några år senare, år 1907, fick Dahlmark en speciell present. Konstnären Halvar Frisendahl hade målat en tavla som föreställde skvadern som han gav till Dahlmark på födelsedagen. Håkan Dahlmark lät rista in följande i tavlan: ”Sköts på Lunde skog, Timrå s:n, Västernorrlands län år 1874 av Håkan Dahlmark”.
Det skulle dröja till 1918 innan djuret förevigades av konservatorn Rudolf Granberg och exemplaret finns idag på Bergets museum i Sundsvall med det latinska namnet ”Lepor tetrao pseudohybridus rarrisimus”.
Ett annat fabeldjur är taxkorren som är Vänersborgs egen skvader. Den är monterad av Carl Mathiasson, född år 1885, på 1940-talet. Mathiasson hade taxidermi, konservering av ryggradsdjur, som hobby. Mathiasson brukade montera djur så naturtroget som möjligt, men den här ekorren verkar vara undantaget som bekräftar regeln. Mathiasson monterade ekorren som en hund, därav namnet ”Taxkorre”. Exemplaret har till och med ett halsband på sig för att förstärka hundintrycket.
Ett annat djur som till namnet låter som ett fabeldjur är den i allra högsta grad verkliga och levande sillkungen. Denna benfisk finns på djupa vatten, mellan 300 och 600 meter under ytan. Arten är världens längsta benfisk och brukar bli tre meter lång och den högsta kända längden och vikten är 11 meter och 272 kilo. Det sägs att en 17 meter lång sillkung har påträffats men de uppgifterna är dock inte bekräftade.
Sillkungen ”står” ibland lodrät i vattnet, när den ska ta sig uppåt och neråt men den simmar horisontellt med rak kropp och med ryggfenan i en slingrande rörelse.
Sillkungen har påträffats i Sverige på 1700-talet, utanför Koster år 1879 och i Bovallstrand år 2010.
Rådjur tillhör underfamiljen ”Capreolinae” och släktet ”Capreolus”. Släktet är inom denna familjen mycket isolerat och det finns inga idag förekommande nära besläktade arter. Släktet ”Capreolus” härstammar från anfäder inom släktet ”Procapreolus” som förekom redan under miocen för mellan 20-25 miljoner år sedan. Rådjuret utvecklades under pliocen för cirka 10 miljoner år sedan och släktet ”Capreolus” är det äldsta inom familjen.
Rådjur etablerade sig på de brittiska öarna under nedisningen för ungefär 550 000 år sedan och i Spanien, Portugal och södra Frankrike har man inte funnit några lämningar äldre än sådana som härstammar från tiden före 200 000 år sedan. Under pleistocen försvann rådjuret i många delar av Europa men återvände i och med spridningen av lövskog under följande nedisning.
Arten återerövrade Portugal och Spanien för mellan 21 000 till 17 000 år sedan, södra Frankrike för mellan 14 000 till 12 600 år sedan, Nederländerna för mellan 12 000 till 11 000 år sedan och Skandinavien för ungefär 8000 år sedan.
Jag sköt snabbt med kameran från höften, likt John Wayne i en gammal westernfilm, när gräsandsparet flög upp och iväg uppströms över Lagan mot säkrare mark.
Resultatet blev naturligtvis därefter men det får duga.
Det ligger ett tjockt värmande täcke av fluffig snö på den fina klibbtickan som bryter ner veden i den gamla grova granen vid resterna av torpet Ödeveken, eller på småländska Öaveken.
Det går alltid fort när kungsfiskaren flyger förbi och alldeles nyss flög den uppströms över Abbotens bro som ett tyst och turkosblått streck omöjligt att hinna med att fotografera.
Jag letade sedan en stund efter den dock utan att kunna återfinna den.
Det är en riktig trollskog utmed vissa sträckor av Fågelforsleden och samtliga har en rik biologisk mångfald precis som här efter den lilla lyckan utmed den gamla åfåran vid Abbotens bro.
Nu passerar jag granskogen innan kraftstationen och Fågelforsdammen som denna dag var tyst och öde vilket ibland är så vilsamt och skönt.
Låt mig för Er få återberätta den tragiska historien om den unge mannen Anders Johansson vars olycka inte visste några gränser en dag någon gång år 1884 när han under arbete vid Fågelfors såg vid nuvarande Fågelforsdammens öppna vattenfall råkade såga av sig båda sina armar.
Historien finns återberättad i hembygdsboken ”Mellan Härån och Rasjön” år 1988 och mannen som minns och också har skrivit om detta under rubriken, ”En backstuga med tre generationer boende”, är Anders Andersson, Stenshestra. Ett stort tack till honom!
Bilden visar platsen för Fågelfors såg och för att förstå hur platsen såg ut vid tiden för den tragiska händelsen måste man tänka bort dammvallen och dammen ty det var innan dessa fanns.
Här fanns då en mäktig fors, Fågelforsen, och invid forsen fanns en stuga, en ladugård, ett vattenhjul samt sågen där olyckan inträffade denna hemska dag år 1884.
I Hylteryds rote har funnits åtminstone femton torp och backstugor men endast tre av dessa är bevarade till vår tid.
Bengtsbostugan är flyttad till Skillingaryds hembygdspark, stugan på Nybygget i Mörkebo står kvar på ursprunglig plats, den har under de senaste åttio åren använts som snickarverkstad och bod och endast Vägabostugan har varit bebodd ända till vår tid, och det är om denna och om dess innevånare dessa rader kommer att handla.
Här på Starrike Västergårds skogsskifte, cirka 20 meter från vägen mellan Släthultet och Stenshestra, byggde smeddrängen Johannes Andersson en stuga under åren 1852–1853 och odlade upp området närmast omkring.
Johannes Andersson var född i Fryeled den 12 juni år 1812 och son till Anders Johansson i Hemmershult och hans hustru Maja Vilhelmsdotter.
Han kom som jordbruksdräng till Stenshestra år 1839 och flyttade till Skillingaryd den 24 oktober år 1844. I flyttningsattesten ger kyrkoherde Andersson i Åker honom följande vitsord, Innanläsning = väl, utanläsning = försvarligt, förstår = försvarligt, frejd = god, till äktenskap ledig.
Den 4 april år 1845 vigdes han med pigan Stina Andersdotter från torpet Sågen under Elgebo och hon var född den 28 september år 1818.
Stina Andersdotter föräldrar var torparen Anders Amundsson och hans hustru Märta Stina Jönsdotter. Anders Amundsson härstammade från en gammal släkt från Åker, hans farfars far var Amund Mickelsson från Galtås, senare Ryd, och om honom hittar man följande i Åkers kyrkböcker:
”Then 5 Marty 1691 afsompnade then ålderstigne mannen Michel Andersson i Galtås. Begrafven then 22 dito. Then 22 Marty 1691: Testamente efter salig Michel Andersson i Galtås 16 skilling”.
Stina och Johannes bosatte sig först i Bockebo men år 1848 flyttade de till Skantabo under Hylteryd med sonen Anders Johan, född den 20 maj år 1846, och de första åren där arbetade Johannes som smeddräng hos Andreas Andersson i Stenshestra och sedan i Starrike Västergård.
År 1853 flyttade familjen till sin nybyggda stuga och nu hade familjen ökat med döttrarna Johanna Justina, född 13 april år 1849, och Anna Ulrika, född 12 november år 1851.
På Vägabo, som stugan kallades i kyrkböckerna från och med år 1855, föddes ytterligare tre barn, Jenny Mathilda, född den 19 november år 1855, Mina Charlotta, född den 18 maj år 1859 samt Anders, född den 15 juni år 1862.
År 1857 härjade rödsoten i socknen och Stina och Johannes fick släppa till de två äldsta barnen, Anders Johan dog den 26 juni och Johanna Justina dog dagen efter den 27 juni.
Dysenteri kallades förr rödsot eller bållsjuka och är en akut tarminflammation som kan orsakas av bakterier eller amöbor som kommer in i matspjälkningskanalen, ett förtydligande av mig.
Åtta år senare år 1865 kom elden lös och hela stugan på Vägabo brann upp, bara en väggklocka från 1600-talet och några husgeråd räddades och dottern Mina Charlotta påstod att det var hon som räddade klockan.
Branden var ett hårt slag, men Johannes gav inte upp, han byggde en ny stuga närmare vägen på den plats där den ännu står kvar.
Den ”nya” stugan på Vägabo är timrad, men ej med korsknutar, det började bli omodernt vid denna tid och när jag började minnas fanns där ett utehus väster om vägen, med plats för några får samt vedbod.
Något utedass fanns ej, endast en avbalkning utan tak utanför köksdörren med en bräda att stå på eller sätta sig på huk, allt efter behov. Där var alltid väl strött med finhackat färskt granris.
Stugan vid Vägabo ligger parallellt med vägen, ett par meter från den, med gavlarna i sydost och nordväst. Från vägen kommer man genom en liten förstuga in i ett stort rum i sydöstra ändan av stugan, med en stor öppen spis, som upptar nästan en fjärdedel av rummet. I den nordvästra ändan ligger köket och en liten kammare vid sidan om detta och från köket går en särskild dörr ut i det fria.
Vid ingången från vägen fanns till vänster en syrenbuske med en sittbänk framför och till höger utefter framsidan och framför sydöstra gaveln blomsterrabatter inhägnade med spjälstaket.
Min far, säger Anders Andersson, berättade om Johannes, att när han gick på dagsverke i Starrike hade han 25 öre om dagen och födde sig själv. Matsäcken var en stanka, stånka, ett kärl med havremjölsvälling. Han dog den 27 februari år 1869, man kan nästan gissa dödsorsaken, 1868 års havreskörd slog fel.
Nu blev hustrun Stina ensam med fyra barn, den yngste, Anders då endast 6,5 år. Men åren gick, barnen växte och blev riktiga arbetsmänniskor och tog tjänst på olika håll.
Anders flyttade till Skillingaryds Södergård som jordbruksdräng den 4 november år 1881 och han mönstrade in som beväring våren år 1883 och blev godkänd.
Men någon gång året 1884 hände en mycket svår olycka vid sågen på Fågelfors.
Anders, som kom dit med ett lass stock och fick båda sina armar avsågade av sågklingan, den vänstra strax ovanför armbågen och den högra vid handleden.
Det går naturligtvis inte att riktigt sätta sig in i hur det kändes för en ensam mor att få hem sin son stympad på detta sätt, eller för Anders själv.
År 1884 har Tofteryds kommun för A. Johansson, Skillingaryd, utbetalat för lasarettsvård kr 24:55 kronor och för transport till lasarettet kr 29:60 kronor.
I början behövde Anders mycket hjälp, både då han skulle äta och klä sig och det blev hans mor Stina som fick ta hand om honom.
Med otrolig energi tränade han upp sig så att när jag började minnas, omkring år 1900, såg jag honom gräva med spade, bryta upp sten, använda yxa och såg och till och med slå gräs med lie med särskilt avpassat skaft.
Sådan mat som gick att äta med sked klarade han på så sätt att han satte den vänstra armstumpen i skedbladet så skaftet tippade upp så mycket att han kunde sticka det innanför skjortärmslinningen på högra armen och sen obehindrat föra skeden till munnen, men när han skulle dricka kaffe måste han ha hjälp, likaså när han skulle klä sig eller byta kläder.
Anders var stark och kvick och godmodig, lekte och skojade med oss barn när vi var små.
”God och glad ska människan vara”, brukade han säga. Jag såg honom aldrig vara ledsen mer än en gång, det var när han kom fram till Stensrydet och talade om att hans mor var död, då grät han.
Jag hörde honom aldrig svära, det enda kraftuttryck jag hörde honom använda var ”sjuttsingen jee”.
Det lilla ordet ”jee” kom rätt ofta som utfyllnadsord när han pratade. Han var självmedveten, beklagade sig aldrig för sitt handikapp, men tålde inte att bli hånad för detsamma.
På en marknad i Skillingaryd blev ett par ungdomar osams och kom i slagsmål. Anders försökte gå emellan och lugna ner dem, då skrek den ene, ”Det här ska du stumpaluns inte lägga dig i”!
Anders reagerade snabbt, ”Här ska du få för stumpaluns”, följt av en sväng av Anders kraftiga högerarm så han stupade, och innan han kom på benen fick han några ordentliga sparkar i baken av Anders grova läderskor. Att Anders själv började något bråk har jag aldrig hört talas om.
Han var mycket intresserad av stenbrytning och såg han att min bror Kalle och jag var sysselsatta med sådant arbete, brukade han komma fram till oss, och då tog han kommandot och visade oss var vi skulle sätta spetten och hur vi skulle lägga brott under, och lydde vi honom gick det bäst. Han klarade också att sköta spett och våg själv.
En gång, då mor och jag var ensamma hemma, berättar Anders Andersson, satt jag och läste läxor vid söderfönstret och såg hur han arbetade med en stor sten i åkern framför vår trädgård. När han fått upp den gick han efter en kedja och lade den vid stenen.
Strax därefter kom en dräng körande med häst och vagn. Anders hejdade honom, de stod en stund och diskuterade, Anders pekade på stenen och bortåt skogskanten på andra sidan åkern.
Tydligen ville han att drängen skulle släpa stenen till andra kanten av åkern, men drängen skakade på huvudet och körde.
Anders kom då fram till vårt och bad att få låna ett par plankor, dem bar han hem och lade framför stenen och hämtade några rundkavlingar i vedboden.
Så baxade han upp stenen på den närmaste plankan och med hjälp av spettet och rundkavlingarna flyttade han så stenen sakta över åkern, och så småningom hade han den där han ville ha den.
Sen bar han plankorna och rundkavlingarna till vägkanten, därefter gick han mellan stugan och vedboden tills drängen kom tillbaka. Då stannade han honom och pekade på stenen på andra sidan åkern och på plankorna. Vad han sa hörde jag dock inte.
De första åren efter olyckan måste det ha varit synnerligen fattigt i stugan, Stina var då 65 år och kunde inte tjäna så mycket, i synnerhet som Anders i början var helt oförmögen till arbete. Han behövde i stället mycket hjälp.
Han fick ett årligt underhåll från kommunen i form av spannmål, mestadels råg, och så fick han ta emot en kollekt i Tofteryds kyrka, den räckte till en protes på höger arm.
Dessutom erbjöd sig bönderna i Skillingaryds rote att ge honom sovel och bröd, som han skulle få hämta själv dagarna före jul så länge han levde.
En gång gjorde han ett dumdristigt försök att bättra på kosthållet, men det inbringade bara en månads mat och husrum på ”Vita huset” i Jönköping. Han var klok nog att inse att det inte i längden skulle löna sig med den metoden, och så småningom kom han på ett bättre och hederligare sätt, han etablerade sig som affärsman, skaffade sig en rejäl läderväska med två fack att hänga över axeln samt en gnosjöpung.
Så utrustad gick han varje morgon så länge det fanns militärer på slätten och hämtade på posten en packe morgontidningar, gick till en affär vilken de senare åren var till John Bengtsson och fick hjälp att ordna dem i väskan samt påfyllnad av en del tobaksvaror.
John Bengtssons Speceri- och Diversehandel låg i Ljungberghs fastighet mot järnvägen i Skillingaryd och här fanns också ett tag en bokhandel.
Snart hade Anders bland militärerna på I 12 och A 6 skaffat sig en trogen kundkrets och när det var fråga om affärsmetoder var han långt före sin tid.
Det blev en självköpsaffär, kunderna fick själva ta de varor de ville ha ur väskan, ta upp kassaapparaten, gnosjöpungen, ur Anders byxficka, lägga betalningen där sam stoppa ner den igen.
Lika snabbt och säkert som en nutida dator kollade Anders att det blev rätt pris för varan och rätt tillbaka vid växling. För att komma lättare ned till samhället trampade han upp en stig genom skogen och lade spänger över Skarbolagga som ligger ett stycke in i skogen från Grönelund i Skillingaryd.
När det var marknad transporterade Anders lådor och koffertar åt knallarna mellan järnvägsstationen och marknadsplatsen. Senare på höstarna gick han runt i bygden och tog upp beställning på jultidningar.
Redan år 1905 hade han pengar så han kunde leja Amandus på Nybygget att bygga svinhus, dass och köksförstuga samt riva det gamla planket utanför köksdörren.
Det saknades aldrig pengar på Vägabo så länge Anders levde. Han dog den 26 februari år 1920 och dödsorsaken var lunginflammation, han begrovs på Tofteryds kyrkogård.
Mina Charlotta, som sedan hösten år 1882 haft anställningar på herrgårdar i Jönköpingstrakten, kom hem till Vägabo redan år 1891 och den 26 november föddes det åter en flicka på Vägabo, den tredje generationen, Annie Signe Augusta.
När Anders var död och Mina Charlotta blev ensam minskade inkomsterna och då beslutade fattigvårdsstyrelsen att ge henne ett lass ved, som Alfred Gunnarsson i Hylteryd fick i uppdrag att leverera.
När han kom med veden, trodde hon att det var av honom hon fick den och berömde honom för att han alltid var snäll och omtänksam och bad honom lägga den i vedboden. Men så råkade han nämna att det var kommunen som betalade den, och då tog det eld i Mina Charlotta.
”Kör hem veden, du får inte lasta av ett enda vedträ, jag tar inte emot något av kommunen”, skrek hon. Således hade Alfred inget annat att göra än att vända och köra hem.
Hennes reaktion var förklarlig för när hennes mor dog år 1908, hon hade nämligen fått så kallad fattighjälp, lyste kommunen ut auktion på hennes stuga för att få ut en del av denna kostnad.
På auktionen bjöd Mina Charlotta 10 kronor och eftersom ingen bjöd över henne så var stugan hennes men den stod på ofri grund, skulle den få stå kvar?
Den frågan skulle domänverket avgöra. Arrendatorn av Starrike, Magnus Pettersson, fick därifrån ett brev däri han fick rätt att avgöra den frågan. Han visade brevet för Amandus på Nybygget och sade, ”Här ser du att det är jag som har makta”.
”Ja, det ser jag, men visa då att du kan bruka den rätt”, sa Amandus, och det gjorde Magnus. Mina Charlotta fick ha stugan kvar på tomten för en årlig avgift av 2 kronor och det var då Mina Charlotta bestämde sig för att aldrig ta emot någon hjälp av kommunen.
Fågelholkar är inte bara bostad under sommarhalvårets häckningar utan också bra övernattningslokaler för fåglar och andra djur under vinterns kalla nätter
Spåren av ekorren som här satt under granen och inte i granen kan mycket väl ha övernattat i fågelholken om den bara kom in genom det lilla hålet.
Dammens is är ej hållbar att färdas på och den har vid ett flertal tillfällen denna vinter snabbt varierat från isbelagd till helt öppet vatten.
Vattnet vid öppningen i dammvallen och insuget via hålet genom rensgallret, som leder dammens vatten de cirka 30 metrarna genom cementtunneln ner till turbinerna och generatorerna som producerar elektriciteten, är ett område som alltid är isfritt.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan