Våren har äntligen kommit till Skillingaryds skjutfält, Viltvattnet och Stora Holma. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 745 Påskafton 20240330
Vi befinner oss nu vid T-korsningen Axelrovägen och Stallhöjdsvägen något hundratal meter söder om Bohultasjön på de norra delarna av Skillingaryds skjutfält och konstaterar att Stallhhöjdsvägen är avstängd.
Apropå Axelrovägen eller Axels ro. Det kan inte hjälpas att livet på skjutskolan då seklet var ungt liksom militärlivet i Skillingaryd över huvud taget under 1900-talets förra hälft, gav upphov till oförglömliga minnen av olika slag. Så är fallet med Axelsro. Kaptenen Axelsson, som var målkapten vid skjutskolan på 1910-talet, hade trött av dagens id eller gårdagens mässafton insomnat ute i målterrängen. Sedan han hade efterspanats och återfunnits djupt inslumrad döpte skämtsamma kamrater platsen till Axelsro och byggde en målkuliss däruppe.
Det var synd att Stallhöjdsvägen var avstängd ety i slyskogen väster om vägen är ett av de bästa platserna på skjutfältet att få höra och se den skygga och ovanliga järpen, "Tetrastes bonasia".
I stenskravlet på den västra sidan av Boglösasjön växte ett antal bestånd av björkpyrola, "Orthilia secunda", som är en art i familjen pyrolaväxter.
Björkpyrola är en 10–20 centimeter hög, flerårig ört utan basal bladrosett men med äggrunda, kortspetsade, sågade blad på stjälken, som ibland är något förvedad. Stjälken utgår från en vågrät, förgrenad jordstam. Blommorna är små, äggformiga och grönvita och de sitter i en hängande klase samt har en blomning som inträffar i juli. Björkpyrola är cirkumpolär och förekommer allmänt i hela Sverige. Arten växer på öppen barrskogsmark och lövskogsmark och kan genom kraftig vegetativ förökning bilda stora bestånd.
Nu är vi framme vid Viltvattnet, en våtmark som anlades efter den stora branden sommaren år 1975, och som blivit en mycket fin lokal för biologisk mångfald.
På bilden ser man en sångsvan och ett par kanadagäss.
Den ensamma sångsvanen verkar hänga ihop med sångsvansparet som ligger lite längre bort utom bild. Tittar man noga kan man se att ett grässtrå i förgrunden inramar svanen vänstra öga vilket gör att den ser ut att ha glasögon.
Den ensamma svanen håller än så länge ett behörigt avstånd till sångsvansparet och jag undrar om svanen är en äldre unge till paret och född här vid Viltvattnet norr om Rödemossen.
Under hela observarionstiden på drygt 30 minuter tycks den vara mycket skygg och lämnar inte vid något tillfälle den skyddande vegetationen.
Den vackra kniphanen och hans hona har sitt revir i Viltvattnet och hans parningsspel till honan är i full gång. Han knirrar och knarrar och vrider på sin hals och sitt huvud i de mest märkliga formationer.
Från kniphanen hörs under parningsspelet ett kväkande ljud som påminner om ljudet som uppstår när man drar ett finger längs en kam och honan använder på häckningsplatsen ett ”grar”-läte.
Kniphonan har grå kropp, vit buk, brunt huvud och en varierande vit halsring. Dess gråa näbb har en gul och svart näbbspets. Juvenila individer liknar honan, men saknar halsband och har mörkt öga samt är brunare på kroppen och näbben saknar gult.
I flykten har både hane och hona ett vitt område på vingens inre del medan honans vita område avdelas av flera mörka band.
Det är först när gräsandsparet i förgrunden simmar förbi som den ensamma svanen blixtsnabbt sträcker hals för att se vem som simmar i hans vatten, sekunden senare är halsen och huvudet åter dold i vegetationen.
Här ser man det häckande sångsvansparet som ligger några tiotals meter från den ensamma svanen. De två ska förhoppningsvis åter häcka i Viltvattnets vatten och vegetation, för vilken gång i ordningen har jag glömt men länge är det.
De två brukar varje år få ut mellan två och tre ungar som alla verkar klarar sig från rävar och andra predatorer.
Tre sångsvanar, samt kanadagåsparet och en gräsandsdrake är vad man kan se på min bild från Viltvattnet. I skogen i bakgrunden sjunger både gärdsmygen och koltrasten, våren är här!
Från endast cirka 20 kvarvarande sångsvanspar i början av 1900-talet har arten ökat explosionsartat, mellan åren 1990 till 2020 med mellan 94 till 244 procent. År 2020 uppskattades beståndet till mellan 9 400 och 14 600 häckande individer.
Bilden tre sångsvanar har nu träffats igen för att kanske samtala om framtiden.
Alldeles sydost om Boglösasjön och innehållande sjöns vatten ligger det i folkmun kallade Viltvattnet. Detta flöde av vatten rinner efter att ha stoppat upp en stund i Viltvattnet ut i Holmabäcken för att ytterligare senare bilda Vasabäcken och sedan Movadsbäcken som avslutningsvis mynnar i Lagan.
Viltvattnet är en biologisk mångfaldspärla som blev resultatet av den stora branden på Skillingaryds skjutfält torrsommaren år 1975, då en fördämning skapades på platsen för att säkra tillgången på vatten vid en eventuell ny storbrand i framtiden. Detta år skulle jag under hösten fylla 17 år.
Nu är jag framme vid Stora Holma i nordöstra delen av Skillingaryd och en bra bit nordväst om Tofteryds kyrka. Mangårdsbyggnaden som inte längre finns kvar var från år 1840. Holma gård kallades förr för ”Storaholma” och den gamla kronogården Holma 1:1 har anor tillbaka till tidigt 1700-tal. Livet på denna gamla befälsgård är väl dokumenterad. Exempel i ett så kallat synebrev daterat år 1724 beskrivs de olika byggnaderna på corporalsbostället Holma och det fanns då cirka 25 byggnader mer eller mindre i hopbyggda. Från 1800-talet finns många historier från fanjunkaren M Alexander Nystedts leverne, han hade bland annat deltagit i Napoleonkrigen. M A Nystedt var ogift, men hade trots detta 3 barn tillsammans med pigan Britta Jonsdotter. Vid denna tid hörde även torpen Hallafors och Korskärret till Holma, från denna tid finns endast det gamla 1700-talmagasinet kvar på höjden, med en stor välvd och stensatt potatiskällare under magasinet.
Kronogården som på 1900-talet ägdes av Domänverket såldes till Fortifikationsverket år 1941, i samband med utvidgningen av artilleriskjutfältet norrut. Kronogården var då den största gården i Tofteryds socken och omfattade hela 252 hektar. Gården ingår numera i Skillingaryds skjutfält och år 1950 byggdes en stor ny ladugård och ekonomibyggnad, vilken man ser på min bild, samtidigt renoverades och moderniserades den stora gamla fina mangårdsbyggnaden. Den sista arrendatorn som bodde på Holma gård var Sven Andreasson med familj som flyttade in år 1951.
År 1967, när jag var 9 år ung, tvingades tyvärr Sven och Berit samt barnen Birgitta och Monika Andreasson att flytta från Stora Holma, då militären inte ville ha några boende i Holma. Huset fick stå öde utan underhåll några år och revs sedan i mitten av 1980-talet. Kvar på gården finns nu endast den stora ladugården och det gamla 1700-tals magasinet. Båda står nu tomma och utan underhåll vilket innebär att de förfaller, detta faktum är extra tragiskt vad det gäller det gamla och vackra sädesmagasinet. Åkermarken och betesmarken arrenderas dock ut och brukas fortfarande vilket är mycket bra.
Nu när anslagen till militären ökar kraftigt borde det finnas pengar över till att renovera och rädda åtminstone sädesmagasinet men även ladugården.
Notera tranparet ner till höger på bilden.
Trana, ”Grus grus”, är en art i fågelfamiljen tranor och är mellan 114–130 centimeter lång, med ett vingspann på hela 200–230 centimeter. Tranan är grå med svartvit hals och röd hjässa och de inre armpennorna, tertialerna, är långa och ”buskiga” samt sticker ut bakåt över stjärten.
Tranan häckar på myrar och vid sjöar och vattendrag med sanka stränder och hög vegetation i hela norra Eurasien, i Sverige norrut från norra Skåne.
Tranan är flyttfågel och övervintrar i bland annat Sydvästeuropa och under mars–april rastar stora skaror vid Hornborgasjön, där paren uppför en parningsdans med bugningar, hopp och trumpetande läten. Idag fanns det 10 600 tranor vid Trandansen vid Hornborgasjön, och morgonens ”Naturmorgon” i P1 hade flera inslag från platsen.
Vid rastningen i Hornborgasjön åt tranorna tidigare fjolårspotatis, som fanns kvar på fälten eller lades ut enbart för tranornas skull, men numera bjuds tranorna på korn, som sprids ut på fälten runt sjön. Detta förhindrar att tranorna skadar jordbruksmarken och odlingsmarken i närheten. Den årliga trandansen vid Hornborgasjön lockar stora skaror besökare från hela världen.
Enligt Aristoteles slogs tranorna inte bara mot pygméer, de har också en sten inuti magen som kan förvandla saker till guld när de spyr upp den, likt De vises sten. Plinius den äldre som var en romersk författare och naturfilosof, förolyckad under Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus, håller dock inte alls med om detta. Han menar att denna myt härstammar från tranans pliktskyldiga mentalitet. Tranorna utser nämligen en vakt som håller en sten i foten. Om vakten slumrar till tappas stenen i vattnet med ett plask och vakten vaknar då till och kan fortsätta att göra sin plikt.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan