Damberg&naturen - Brunnstorps naturreservat väster om sjön Rusken. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 767 20240511

Brunnstorps naturreservat väster om sjön Rusken. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 767 20240511

Naturreservatet Brunnstorp är ett stort område väster om sjön Rusken. Det är en del av ett gammalt herrgårdslandskap med grova ekar, åkerlyckor och betesmarker. Här finns både trädklädda betesmarker med jätteträd och ädellövskogar.

Det som gör Brunnstorp unikt är de hundratals grova och gamla träd som finns i området. Dessa träd har en mycket stor betydelse för fauna och flora. De ovanliga arterna oxtungsvamp, almlav och lunglav finns på ek i naturreservatet. Här trivs också skalbaggsarter som ädelguldbagge, ekbrunbagge och smalknäppare.

En mindre jakstuga, i dåligt skick, ligger drygt 100 meter upp för kullen vid entrén till det vackra naturreservatet och kulturreservatet Brunnstorp. En mindre renovering vore på sin plats om jag får tycka.

Länsmän i Brunnstorp. Den Måns Månsson, som år 1637 köpte Brunnstorp till skatte, var länsman, men även skjutsrättare och underfogde. Som lön för de två sist nämnda uppdragen uppbar han skatten från Skuggebo. I sin egenskap av häradsfogde fick han gott skottsmål, vitsord, vid tinget den 19 april år 1650.

Vid tinget den 11 november år 1667 anklagades länsman Måns av hejderidaren, skogsvaktaren, Abraham Schliessing för att ha bränt ekar vid svedjning och dömdes därför till böter. Samtidigt sägs emellertid, att där är för många ekar i åker och äng i Brunnstorp. Vid tinget den 16 oktober år 1687 gavs tillåtelse att i Brunnstorp hugga inte mindre än 50 ekar, som skadade åker och äng. Från år 1558 var det nämligen förbjudet att hugga bland annat ekar i skattejord. De var förbehållna kronan för båtbyggeri. Särskilt under 1600-talet övervakades förbudet mycket noga i vårt härad.

Betesmark och jordbruksmark är viktiga inslag för en rad olika artgrupper. Genom att marken brukas och hålls öppen gynnas värmeälskande och marklevande insekter. Dessa i sin tur lockar till sig fåglar och fladdermöss. Kring jordbruksmarken i Brunnstorps naturreservat finns även en värdefull brynmiljö mellan öppen jordbruksmark och sluten skog.

Genom hela reservatet löper små bäckar och centralt i området finns en sumpskog. Här finns gott om död ved och man kan hitta ovanliga arter som grön sköldmossa, långfliksmossa, stubbspretmossa och källpraktmossa. Längs bäckarna växer dessutom gullpudra, missne och bäckbräsma.

I grova ekar i Brunnstorp är kattugglan observerad liksom olika arter fladdermöss. Den ovanliga fladdermusen pipistrell har hittats här som det första fyndet i länet.

Kanske är hålet i den mäktiga eken en boplats för spillkråkan eller skogsduvan då bägge sågs och hördes vid flertalet tillfällen vid vårt besök.

Hundratals grova och gamla träd har stor betydelse för fauna och flora. De ovanliga arterna oxtungssvamp, almlav och lunglav finns på ek i naturreservatet. I området har man som jag redan nämnt registrerat skalbaggsarter som ädelguldbagge, ekbrunbagge och smalknäppare.

Centralt i Brunnstorps naturreservat finns en sumpskog och genom reservatet löper små bäckar. Längs dessa växer gullpudra, missne och bäckbräsma. Där finns även gott om död ved och man kan finna ovanliga arter som grön sköldmossa, långfliksmossa, stubbspretmossa och källpraktmossa. Dessa mossarter återkommer jag till senare i denna krönika.

Brunnstorp i Jönköpings län, Vestra hd, Nydala sn. Gård nära sjön Rusken, lydande under Ohs bruk. Detta är en gammal notering om området där Brunnstorp bara stavas med ett n. Området lydde en gång i tiden under Ohsbruk som ligger ett antal kilometer längre söderut vid Ruskens utlopp.

Naturreservatet Brunnstorp är ett stort område alldeles väster om sjön Rusken. Det är en del av ett gammalt herrgårdslandskap med grova ekar, åkerlyckor och betesmarker. Här finns både trädklädda betesmarker med jätteträd och ädellövskogar och mattor av vitsippor under april och maj.

Vitsippa, ”Anemone nemorosa”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en flerårig, 10–20 centimeter hög ört med krypande jordstam eller rhizom, från vilken ett ensamt flikigt örtblad växer upp. Blomstjälken, som saknar sådana blad, bär i stället tre flikiga, bladlika svepeblad en bit under den vanligen ensamma, 2–4 centimeter breda blomman under april–maj.

Kalkbladen, som oftast är vita, är vanligen 6–8 till antalet och är ibland rödvioletta på undersidan, och helt violettfärgade eller blåfärgade blommor förekommer sällsynt. Frukterna, som har ett oljerikt bihang eller elaiosom, sprids med hjälp av myror.

Arten vitsippa som hör hemma i Europa, växer i skogsmark och hagmark. I Sverige är den allmän norrut till Hälsingland och mindre allmän till sällsynt norr om Hälsingland men arten når även upp i fjällbjörkskogen.

Skogsduvan eller blåduvan sjöng sin tvåstaviga fras "Gå då, Gå då" och lämnade ett visitkort till oss i formen av en vacker fjäder.

Skogsduva eller blåduva, ”Columba oenas”, är en art i fågelfamiljen duvor och är 32–34 cm lång och blågrå med röd ton på bröstet. Arten häckar i trädhål men även i även holkar, mest i lövskog. Den finns i större delen av Europa och i Sverige norrut till södra Norrland, samt i Nordafrika och österut till Tian Shan i Centralasien.

Brunnstorp är ett naturreservat i Nydala socken i Värnamo kommun i Jönköpings län och området avsattes som naturreservat år 2009 och är 107 hektar stort. Det är beläget väster om sjön Rusken och är en del av ett gammalt herrgårdslandskap med trädklädda betesmarker med jätteträd, ädellövskogar, åkerlyckor och betesmarker.

Ett naturreservat är ett område som skyddas med stöd av miljöbalken i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftsliv. Även områden som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får förklaras som naturreservat. Typiska exempel på skyddsvärda områden är vissa skärgårdsområden, delar av Öland och Gotland och delar av fjällvärlden.

Bildandet av naturreservat beslutas i allmänhet av länsstyrelsen eller kommunen och det krävs inget medgivande av markägaren. Reservatet blir vanligen föremål för intensiva vårdåtgärder och betydande begränsning av möjligheten att nyttja marken. Ersättning ska därför utgå till markägaren.

Tänk er att möta denna monstruösa varelse en mörk natt när ni är ute i skog och mark, det är då lätt att fantasin spelar er ett spratt och en myt om skogens och naturens hemska varelser föds och berättas vidare i generationer. För varje gång historien berättas blir den allt hemskare och farligare.

Bilden visar en hamlad lind där grenarna användes till foder åt gårdens djur.

Hamling är insamling av lövbärande grenar och kvistar på växande träd, främst till kreatursfoder men också till bränsle och virke. Hamling av löv till foder, som också innefattade repande av löv, var i äldre tider vanlig särskilt till getter och får men för nötboskap och hästar kom lövfoder till användning främst vid foderbrist.

Hamlingen gav träden ett särskilt utseende. I senare tid var topphuggning vanligast, vilket gav de korta och breda hamlade träd som ännu kan ses i till exempel Skåne eller här i Brunnstorps naturreservat. Hamlingens främsta redskap var yxan samt lövkniven, en kraftig kniv som ofta tillverkades av ett gammalt lieblad.

Här ser jag en "Janne Långben"-liknande figur till vänster i den gamla hamlade linden.

Det är en märklig upplevelse att vandra i detta gamla eklandskap där även linden, skogsalmen och boken finnes. Det är tyvärr ett mycket ovanligt landskap framför allt i våra trakter och därför är det så bevarandsvärt till oss och till kommande generationer.

Eksläktet ”Quercus” etablerades i Europa redan för miljontals år sedan och idag är eken ett av Sveriges vanligaste ädla lövträd. Trots det utgör dagens eklandskap bara en bråkdel av det som tidigare funnits. Antalet gamla ekar har minskat drastiskt de senaste hundra åren, men det finns fortfarande chans att bevara våra artrika eklandskap. Det är precis vad som sker i Brunnstorps naturreservat invid Ruskens västra strand.

Fantasin kan verkligen flöda fritt i det vackra eklandskapet vid Brunnstorp och visst kan det vara Midgårdsormen som krälar fram på marken.

Midgårdsormen, det demoniska väsen som i fornnordisk mytologi tänktes slingra sig i världshavet runt jorden eller Midgård. Odjuret kallades även Jormundgandr eller ”den stora staven” och sades vara barn till Loke och jättinnan Angerboda. Vid Ragnarök ska Tor dräpa Midgårdsormen men själv bli dödligt sårad.

Blåbärsblommorna är fyrtaliga eller femtaliga, grönvita eller rödaktiga och hängande. De sitter ensamma i bladvecken och blomningen sker under maj och juni. Frukten, som är ett bär, är svart och vanligen överdragen av en ljusblå vaxhinna.

De bär som saknar detta överdrag är helt svarta och kallades förr skomakarbär och ansågs i folktron giftiga, eftersom korna eller räven hade ”pissat på dem”.

Bilden visar, vad jag tror är, resterna av en gammal trappa men av huset finns inte ett spår, inte ens resterna av en husgrund går att finna.

Måns Månsson och hans hustru Sigrid Persdotter bodde i Brunnstorp och brukade gården åtminstone under åren 1630–1675. Deras son Jonas Månsson, som brukade gården åren 1675–1681, var också länsman, från år 1663. År 1684 flyttade han till Haborarp, som legat i ödesmål vid flera tillfällen under de senaste föregående åren. Haborarp blev ledigt, sedan i stort sett hela Nilsa-släkten där utplånats genom halshuggning och bränning på bål.

Länsman Jonas Månsson lät vid tinget 24 november år 1680 uppbjuda skatterättigheten av Brunnstorp, som han till en del hade inlöst av sin moder Sigrid Persdotter och syskon Måns Månsson och Jöns Olofsson, han var svåger med Jonas Månsson och således förmyndare för sin hustru, Jonas Månssons syster. Till en del hade Jonas Månsson själv ärvt hemmanet. Gamle länsman Måns Månsson bör således ha avlidit före år 1680. Den 19 juni år 1682 tingsköttes Brunnstorp till länsman Jonas Månsson, såsom dels ärvt, dels av syskonen inköpt. Jonas Månsson var född omkring år 1634.

Kunskapen om trädens invandring och skogarnas sammansättning baseras i princip uteslutande på pollenanalyser och makrofossil. De ger bilden av att tundran började ge vika för mellan 8000 till 10000 år sedan och att lövträden vandrade in söderifrån. Under denna period verkar en relativt snabb etablering ha skett av klibbal, skogsalm, ask, lind, lönn och ek. Eken nådde sin nuvarande nordgräns i Sverige, vid den biologiska norrlandsgränsen ”Limes norrlandicus”, för cirka 6000 år sedan.

Bilden visar mängder med insektshål i den gamla eken men vilka insekter som gjort dessa vet jag tyvärr inte.

För 3000 år sedan var klimatet varmare än idag och skogen dominerades då av ädellövträd som ek, lind och hassel. På 700-talet börjar ädellövskogen minska samtidigt som pollen från olika sädesslag ökar. Över tid sker sedan en kraftig förändring av skogarnas sammansättning för att domineras av björk och avenbok och senare övergå i barrblandskogar med gran och tall eller bokdominerade skogar. Eken har minskat kontinuerligt under de senaste 4000 åren, men särskilt kraftigt de senaste två århundradena. Pollennivåerna av ek är idag bara 45–60 procent av vad de var på 1600-talet och endast 25–30 procent av nivåerna på 300-talet.

Länsman Måns hade även en dotter, och hon råkade i svårigheter eller ”ställde sig illa ut”. Ryttarkorpralen Hans Jönsson i Rössved hade den 15 augusti år 1661 på Vrigstads marknad ihjälskjutit en grevlig stallmästare Johan Pedersson, Karin Botvidsdotter i Helganäs man. År 1663 hade korpralen lägrat pigan Kerstin Jönsdotter i Blekemo och avlat barn med henne. Han hade lejt Nils Nilsson i Älmhult att kännas vid barnet. Efter fyra år hade Nils ännu inte velat ta på sig böterna eller gifta sig med konan.

Vid tinget den 11 juni år 1663 lät ryttarkorpralen uppläsa en skriftlig berättelse om hur dråpet på Vrigstads marknad tillgått. Hans hustru bodde då i Älganäs i Eds socken i Tjust. År 1667 säges han natten mellan 5 och 6 oktober år 1666 vara rymd på sin häst, sägandes till sin hustru, ”Nu skall jag aldrig mera tala med Eder”. Vid denna rymning lockade han med sig en dotter till länsman Måns. De for till Själland, och korpralen sades vara vigd vid henne där. Detta mål kom upp senare vid ting, när Nilsa-släkten i Haborarp anklagade länsmannen Jonas Månsson för att inte på allvar efterforska kvinnan och ställa henne för rätta.

Sotlav, ”Acolium inquinans”, finner man vanligtvis på trägärdsgårdar och byggnader, i skog, hagmark, på lövängar, bearbetat virke, ved av barrträd och lövträd, grov bark av gamla barrträd och lövträd i halvöppet till öppet landskap, undantagsvis växer arten på sten.

Här växer arten på barken av en gammal ek och stryker man med fingret över de svarta fruktkropparna blir man svart, med andra ord, sotig.

Sotlavar är ett släkte med lavar som innehåller sju arter i Norden. De har vårtig, skorplik, ibland svagt loberad bål, och de oskaftade fruktkropparna sitter insänkta i bålen eller som skålar på bålens vårtor.

I den gamla ekens grova bark har nötväckan sitt nötgömme och verktyg för att få hasselnöten att vara stilla när den ska knäcka nötskalet.

Den ljust gulbeiga laven på bilden är kanske arten ekflamlav, ”Pyrrhospora quernea”, som man finner i ädellövskog, barrskog, lövblandskog och hagmark. Arten växer på bark av ek, björk, bok, en, ask och alm med flera.

Vidare hade länsman Måns en son Måns Månsson, som i sin tur hade en son Per Månsson. En av länsman Måns söner var präst och kallade sig Magni Movallius, eventuellt Novallius, och Växjö stifts herdaminne säger om honom, ”Petrus Magni Movallius, komminister i Järstorps församling åren 1678–1681. Född i Nydala, son till länsman Måns. Skola i Växjö år 1660, studerade i Åbo år 1672, prästvigd år 1678, komminister här och ”rector scholae” i Ronneby år 1681 och död där år 1689.

Han omnämnes inte bland länsman Jonas syskon, när Jonas fick tingskötning på Brunnstorp. Kanske räknades det som så, att han fått ut förtida arv, genom att fadern bekostat hans utbildning till präst.

Sedan Jonas Månsson flyttat från Brunnstorp, befalldes vid tinget den 21 juni år 1686 i Brunnstorps rote att ställa caution, borgen, för sig att inom 14 dagar förfärdiga boden till knektatorpet, vilket Per Svensson i Vrigstad gick i löfte för. Brunnstorps knektatorp synes varit Skränudden, trots att det var ryttartorp och alltså senare grenadjärtorp. Det är långt fram i tiden i kyrkboken.

Grön sköldmossa, ”Buxbaumia viridis”, förekommer i olika typer av frisk till fuktig barrskog och blandskog. Arten växer på multnande stammar och stubbar. Substratet är oftast murken och mjuk ved av gran, men den kan även förekomma på ved av tall och lövträd. Vanligtvis finns endast några få sporkapslar på varje låga eller stubbe och i sällsynta fall kan grön sköldmossa även förekomma direkt på humusrik skogsmark.

Stubbspretmossa, ”Herzogiella seligeri”, växer på murken ved, såsom stubbar, liggande trädstammar och nedfallna grenar, eller på torvrik jord. Arten hittas i rika lövskogar och barrskogar med relativt hög luftfuktighet.

Långfliksmossa, ”Nowellia curvifolia”, växer i skuggiga lägen i skogar på ved och återfinns oftast på lågor och stubbar av tall, gran och lövträd.

Inte mindre än fyra olika hustomter ingår i gården Brunnstorp och brunnen på platsen för nybygget var så väsentlig, att den kom att ingå i ortsnamnet Brunnstorp. Läget uppe på en ås kunde göra det besvärligt att få vatten, framför allt till kreaturen.

Det gamla Brunnstorp låg 750 meter öster om landsvägen, 450 meter öster om nuvarande Brunnstorp, uppe på höjdkammen öster om åkrarna. Ladugårdarna låg samlade söderut jämte ”Lagårdsträdan”. Man kan idag inte urskilja mycket av grunderna, men där ligger mycken byggsten samlad. De mer än metertjocka ekarna i dungen visar åtminstone, var husen inte kan ha legat. Boningshusen, som rymde fyra bomän, låg längre norrut. En tydlig husgrund om 10 x 6 meter ligger synlig 140 meter norr om Lagårdsträdan. Omkring 300 meter norr om Gamla Brunnstorp låg ett ensamt hus utan ladugårdsbyggnader. Det var det så kallade Skomakarehemmet.

Enligt traditionen skall Gamla Brunnstorp ha flyttats till sin nuvarande plats omkring år 1830. Det kan stämma med verkligheten, för år 1831 avflyttade alla fyra bomännen, i och med att brukspatron Aschan på Ohs köpte gården och lät bruka den med eget folk. De hus som flyttades kan ha varit ”Gamla mejeriet”, 50 meter norr om sockengränsen, och ”Klasa-stugan”, 250 meter norr om sockengränsen.

Från år 1835 anställdes rättare på Brunnstorp och brukspatron Aschan satte igång omfattande nyodlingsarbete och stenröjning, och Brunnstorp blev snart ”stort som en herrgård”.

På Brunnstorp gjordes dagsverken från Stora och Lilla Hunnavik, Moen, Lönåsen och Älmhult. Uppfattningen om Brunnstorp som herrgård bestryks av att man om den tiden säger ”på” Brunnstorp och inte ”i” Brunnstorp. Prepositionen på används bara om herrgårdar, inte om stora bondgårdar.

Fáfnismál är en dikt i den poetiska Eddan. Där berättas i fornyrðislag hur den unge Sigurd dräper draken Fafner och vinner den guldskatt som denne ruvat på. Därmed inleder Sigurd med tillnamnet Fafnesbane sin tragiska hjältebana. Konkreta drag i skildringen överensstämmer helt med den berömda bildristningen på Ramsundsberget i Södermanland, tillkommen på 1000-talet.

Sigurd Fafnesbane är huvudgestalten i det fornnordiska epos som främst bevarats i form av Völsungasagan och delar av Eddadiktningen och behandlar samma tema som kontinentalgermanernas Nibelungenlied, där hjälten heter Siegfried.

Kanske visar fantasin den av Sigurd dräpta draken Fafner.

Kanske är det ett av drakens Fafners drakyngel som slingrar sig upp i skydd i den gamal eken, kanske är Sigurd den på spåren men hur det slutade vet jag inte, kanske dräpte Sigurd även detta drakyngel från Fafner.

Det andra Brunnstorp, byggdes mitt i gränsen mellan Nydala och Gällaryds socknar. Det kan ha uppförts på 1860-talet. Huset var 15 x 7 meter. Det låg på hälleberget, och långsidan åt öster hade en 3 meter hög stenfot och 20 meter norr därom låg och ligger ännu en välvd stenkällare. Innermåtten är 4 x 4 meter och yttermåtten är cirka 7 meter.

Enligt den muntliga traditionen bodde det ”herrskap” på Brunnstorp, men man kan inte namnge några personer. Den tiden bör avse åren 1865–1890, då det bodde en del officerare på gården.

Vid tiden kring första världskriget användes stora huset vid andra Brunnstorp som barnkoloni. År 1922 revs det och flyttades till Hönsudden vid Ohs herrgård och kallades ”Villan”. Att huset förlades just i gränsen beror på att Lilla Bohult också hörde till Ohs. Det avhystes och sambrukades med Brunnstorp. Husen på Lilla Bohult låg tidigare alldeles norr om Hallaträdan. Där finns fortfarande ett stort körsbärsträd, alm och ask. Boningshusen låg i västra delen av tomten, och ladugårdarna låg österut i riktning öst-väst. Alla hus var mycket stora.

Vägen från Hallaträdan ut till Brunnstorpsvägen är 6 meter bred och upphöjd över omgivningen med vällagda stenkanter.

Ladugårdarna på det andra Brunnstorp byggdes omkring år 1865, ett hundratal meter norr om sockengränsen. De är rivna.

Glödsandbi, ”Andrena fulva” flyger i en generation per år och de första individerna kan dyka upp redan sista dagarna i mars om vädret är gynnsamt och flygtiden sträcker sig till de första dagarna i juni. Honorna gräver ut sina bohålor på öppen eller glest bevuxen mark, oftast i soligt läge. Bona kan ligga i ansamlingar på uppemot hundra bon på en mindre yta. Glödsandbiet hör framför allt hemma i det öppna landskapet men kan även uppträda i mer skogsdominerade trakter. Arten är vanlig i städer, i synnerhet i trädgårdar och parker men även här i Brunnstorps natureservat.

Det tredje Brunnstorp låg 50 meter nordost om förra huset, på Nydalasidan. Grunden visar, att det varit 14 x 8 meter. Det var tidigare arbetarbostad och mejeri, ”när det bodde herrskap på Brunnstorp”. På ena sidan sköt taket ut ett par meter. Det var där man tog emot mjölken till mejeriet. Under taket fanns ett par brunnar, där man kylde mjölken. Mejeriet flyttades sedan till Ohs. Det tredje Brunnstorp revs år 1955.

Ungefär 200 meter norr om föregående byggnad, Brunnstorps tre, låg ett hus, där den ene av arrendatorerna på Brunnstorp bodde. När det blev bara en arrendator, blev stugan arbetarbostad. Stugan kallas Klasa-stugan efter Klas på Bäckaryd, som brukade Brunnstorp.

Bildens pinnlav, ”Cladonia floerkeana”, är en art i gruppen busklavar och har vanligen 10–20 millimeter höga uppstående utskott, som är ogrenade eller har små, korta grenar i toppen och gråaktigt småkornig–fjällig, ibland grovt mjölig yta. Utskotten bär i topparna vackert röda fruktkroppar och arten, som växer på hällmarker, multnande ved och stubbar samt förekommer i södra och mellersta Sverige.

Det fjärde Brunnstorp, det nuvarande, byggdes år 1953. Det ligger helt på Bohults mark, 200 meter sydost om förra huset, Brunnstorp tre. Ny ladugård byggdes år 1945, även den på Bohults mark. Den ladugård som Josef Karlsson använde, när han arrenderade Brunnstorp, låg på samma ställe som den nuvarande. Klasa-stugans ladugård låg 100 meter norr därom.

När man studerar ekonomiska kartan, finner man, att Lilla Bohults marker omotiverat går upp mellan Brunnstorp och Lönnåsen. Det naturliga vore, att sockengränsen fortsatte rätt västerut från landsvägen till Lönnåsagränsen. Vid synen år 1661 säges också häradsvägen utgöra gräns mellan Brunnstorp och Hunnavik. Kanske var det så, att den smala remsan tillfördes Lilla Bohult vid denna syn.

Detta ändträ på den gamla eken tycker jag ser ut som ett verk av Pablo Picasso, vars fullständiga namn var Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Ruiz y Picasso.

Att gränserna mellan Bohult, Brunnstorp, Hunnavik, Abrahamstorp och Rumleborg är så raka hänger samman med att lantmäteri förrättades, sedan brukspatron Aschan på Ohs blivit ägare till de fyra första gårdarna. Om det var samme ägare till marken på ömse sidor gränsen, behövde man inte låta gränsen slingra sig fram för att få någon meter mark till den ena eller andra gården.

Jag ser ögon överallt och de gamla krumma grenarna får liv och rörelse via de mest fantasifulla väsen från fantasins världar.

Det sades att få gårdar, om ens någon, i socknen är så väl arronderad, det vill säga, har så lämplig form som Brunnstorp, och det gäller både skog och åker.

Det är verkligen ett fantasins mästerlandskap att vandra omkrig i när man besöker Brunnstorps naturreservat, man ser ögon överallt och krumma grenar blir till naturens väsen och man undrar ofta som här, vem bor här inne?

Det råder lugn och vila i hagen och korna med sina söta små kalvar intill sig tar livet med ro denna soliga och ganska varma vårdag.

Den lilla kalven sover gott och tryggt varför vi smyger tyst förbi för att inte väcka den ur sin välbehövliga skönhetssömn. Mamman ligger bara några meter bort och håller ett vakande öga på sin söta och fina lilla kalv.

Bävern är åter vid Järnbodabron och Härån, detta aspfälle ser inte ut att vara gjort för alltför länge sedan. I området finns dessutom ett flertal aspfällen som dock är många år gamla.

Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.

//Dan