Ullarps naturreservat i Halland, Hjälp Ukrainas folk! Krönika 826 20240927
Bilden visar den vackra kustvägen söderut genom Vastadalen förbi Ullarp och Ugglarp i fjärran. Det är en härlig naturupplevelse och kulturupplevelse att färdads mellan Varberg i norr till Halmstad i söder.
Svedinos Bilmuseum och Flygmuseum är en av Europas största kombinerade samlingar av gamla bilar och flygplan. Samlingen omfattar över 100 bilar, 40 flygplan, motorer, bruksföremål och mycket annat. Museet invigdes år 1961 och var då Skandinaviens första bilmuseum. Samlingen skapades och drevs av Lennart Svedfelt, även känd under artistnamnet Svedino.
Invigningen av museet ägde rum den 20 juni år 1961 och förrättades av landshövdingskan i Halland, Aja Lindell. Hon anlände till invigningen i museets svarta Cadillac från år 1928. Museets invigning fick stor uppmärksamhet av press och TV som Nordens första bilmuseum. Utställningsytan uppgick då till cirka 550 kvadratmeter och antalet utställda bilar var 35 stycken. Den då äldsta bilen i samlingen var en svensk Tidaholm från år 1905 med kedjedrift, trähjul med massiva ringar och med en toppfart på 15 kilometer per timma.
Volvo representerades av en öppen personbil från år 1928 och den exklusivaste bilen var en amerikansk Pierce-Arrow från år 1918 som på sin tid var det lyxigaste som fanns i USA på automobilsidan och motsvarades endast av Rolls-Royce i England.
Under år 1964 byggdes muséet ut till cirka 800 kvadratmeter utställningsyta och antalet bilar ökades till 50 exemplar. De första flygplanen i samlingen tillkom nu också, en tysk Heinkel från år 1925 och en engelsk De Havilland Moth från år 1926. År 1970 utökades lokalerna till 2 000 kvadratmeter och ett antal bilar och flygplan i lador på bygden kunde nu också ställas ut, samlingen växte till 90 bilar och 14 flygplan detta år. Även några gamla cyklar, motorcyklar och hästvagnar ingick i museet och nästa steg i utvecklingen skedde år 1980 med ännu en tillbyggnad på 1 000 kvadratmeter och fler utställningsföremål fick då plats.
Viggen, stridsflygplan konstruerat och tillverkat av Saab med deltagande av bland andra Volvo motor, Ericsson radar och Bofors beväpning. Efter flera års studier beslöt regeringen år 1961 att utveckla Viggen, som fick beteckningen Flygplan 37. Tanken var att flygplanet, i likhet med senare tiders JAS 39 Gripen, skulle förena de tre rollerna jakt, attack och spaning. Det visade sig emellertid att dåtidens elektronik inte medgav detta, varför Viggen kom att utvecklas i attack-jaktversion AJ 37 Jaktviggen, spaningsversioner för havsövervakning och fotospaning SH 37 respektive SF 37, tvåsitsig skolversion SK 37. AJS 37 var en sentida integrering av attackversionen och spaningsversionen. Viggen togs ur aktiv tjänst i november år 2005.
Viggen flög första gången år 1967, och under åren 1971–1990 levererades totalt 329 exemplar till svenska flygvapnet. Vid introduktionen var typen mycket avancerad med många nyheter såsom central dator, instrumentvärdena uppspeglade i frontrutan och automatisk farthållare. Tack vare lyftkraftsalstrande nosvinge och motorreversering kunde mycket korta banor utnyttjas, till exempel raksträckor på det vanliga vägnätet. Viggen modifierades fortlöpande men ansträngningar att exportera flygplanet till bland annat Indien hindrades av USA, som svarade för vissa komponenter. Exempelvis är motorn en i grunden amerikansk Pratt & Whitney JT8, vilken dock modifierades i Sverige och försågs med efterbrännkammare.
Ullarps naturreservat med en parkering alldeles invid kustvägen strax norr om Ugglarp och Ullarp ger möjlighet till att kunna parkera ett mindre antal fordon.
Ingången till Ullarps naturreservat från kustvägen leder besökaren in på en gammal fägata med stenmurar på båda sidor om stigen ner till Rossängen.
Välkommen till Ullarps naturreservat, en vacker och informativ informationsskylt, som vanligt och som säger följande:
Välkommen till Ullarp
Ullarps naturreservat har bildats för att bevara en värdefull lövskogsoas i den intensivt uppodlade Vastadalen. En vacker fägata leder ini reservatet till den ekbevuxna Rossängen.
Marken under ekjättarna täcks under våren av en ljuvlig vitsippsmatta.
Lite senare blommar grönvit nattviol, gökärt och ängsvädd. Ängen slås varje år med slåtterbalk. Utan denna skötsel skulle många växter konkurreras ut av högväxta gräs och örter. På de gamla ekarna växer de ovanliga lavarna silverlav, grå skärelav och mussellav.
I den lummiga lövskogslunden i öster finns stora mängder död, murken ved som gynnar en rik vedsvampsflora. Den skuggiga och fuktiga miljön passar även arter som ormbär, skogsbingel, storrams och tibast. Den täta, snåriga skogen med gott om hålträd utgör en uppskattad livsmiljö för många småfåglar. Här häckar den ovanliga arten mindre hackspett. I vårens livliga småfågelkör hörs svarthätta, trädgårdssångare och näktergal. Skogen utgör sannolikt en rest av den vidsträckta, betespräglade ekskog som tidigare växte i Suseåns dalgång.
Reservatsområdet tillhörde tidigare Ullarps by och nyttjades som betes- och ängsmark.
En fägata är en inhägnad kommunikationsled för tamboskapen mellan byns centrum såsom stall, ladugård samt beten på utmarken.
Bildens storrams, ”Polygonatum multiflorum”, är en art i familjen sparrisväxter och är en flerårig, 40–80 centimeter hög ört med kraftig jordstam och trind stjälk. Bladen är strödda, breda, tunna och vågräta och de drygt 10 millimeter långa, vitgröna, klockformiga blommorna sitter vanligen några tillsammans i bladvecken. Arten växer i blandskog och lövskog, gärna på kalkhaltig mark, i Europa och Asien, i Sverige finner man arten mindre allmänt norrut till Gästrikland.
I centrala odlingsområden kunde fägatan vara flera kilometer lång, men vanligtvis låg utmarken i direkt anslutning till byn. Andra benämningar på denna kommunikationsled är fädrev, fägårdsgata, kogata, lösgata, tå och tä. Denna fägatan leder ner till den vackra Rossängen.
Den senaste inlandsisen har präglat människornas liv i Vastadalen långt in i historisk tid. I området omkring Ugglarps gamla bytomt bestod jorden av isälvssediment. Leran som isen lämnade efter sig i den låglänta marken var länge ängsmark som inte kunde odlas upp innan plogen kom hit, i början av 1900-talet.
Under den förhistoriska tiden för mellan tusen till fyratusen år sedan valde människorna väldränerade moränbackar när de skulle odla. Men även uppe på sand, grus och svämsediment gick det bra att bruka jorden under 1700-talet men även tidigare än så. Avlagringar från isen i form av sand och grus har satt sina spår mot kustvägen i väster. Fortfarande är det dessa avlagringar som avgör vad marken kan användas till i området.
Vid den lilla bron över den lilla bäcken eller diket trivs såväl lönn, hassel och björk. Här hördes vid vårt besök en sensjungande gransångare med sitt typiska läte som säger "salt-sill-salt-sill" eller möjligtvis tvärt om.
Bilden visar Rossängen i Ullarps naturreservat, den ovanliga silverlaven växer för övrigt på eken till vänster på bilden. Rossängen slås varje år med slåtterbalk och utan denna skötsel skulle många växter konkurreras ut av högväxta gräs och örter. Syftet med reservatet i Ullarp, med den vackra Rossängen, är att i framtiden kunna bevara en lövskogsrelikt i det intensivt uppodlade jordbrukslandskapet i Vastadalen.
Silverlav, ”Parmelina tiliacea”, finner man vanligtvis i alléer, parker, kyrkogårdar, lövängar, hagmark, murar och havsstränder. Arten växer på bark av ädellövträd samt på sten samt är gödselgynnad och stoftgynnad.
Detta är resterna av en gammal stålig ek och den kvarvarande ekveden med tillhörande ekstubbe har nästan evigt liv efter den rent biologiska döden samt är mycket viktig för många organismer i den biologiska mångfalden såsom svampar, lavar och insekter.
Svedticka, ”Bjerkandera adusta”, är en så kallad vitrötare, som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog samt i beteshagar och parker.
Svedtickan växer på stubbar, döda stående och liggande stammar av lövträd, bland annat som här på ek men också på björk, bok, asp, ek, al och hassel, mer sällan på gran, lönn, alm och ask. Bilden visar ovansidan.
Svedtickan kan vara lite lurig eftersom den ser så olika ut som ung respektive gammal. Den växer allra mest på lövträd och ofta taktegellagt med ett stort antal fruktkroppar tillsammans som bilden visar. Som ung har den en ljus kant, men kanten blir mörkare, liksom svedd, med åldern. Det mest karakteristiska är de mörka porerna och ännu ett kännetecken är en mörk linje mellan kött och porer, men den kan vara svår att se. Bilden visar undersidans porlager.
Eksillkremla, ”Russula graveolens”, är en sillkremla med matt, purpurröd till rödlila hatt som växer med ek i södra och mellersta Sverige samt är en av våra bästa matsvampar.
När man säger sillkremla kan vi mena flera olika arter och gruppen sillkremlor kan vara svår att dela upp i olika arter. Bildens eksillkremla, gransillkremla, tallsillkremla, boksillkremla och olivsillkremla är exempel på olika arter
Sillkremlorna kan variera mycket i utseende. Hatten kan vara purpurröd, brunröd, gulbrun eller olivgrön. Skivorna och foten får med tiden en brun missfärgning och för att känna igen unga exemplar kan man bryta av nedersta delen av foten och tumma på brottytan som då färgas brun efter någon minut. Lukten påminner i synnerhet hos äldre exemplar om sillake eller skaldjur, och rätter lagade av sillkremla får en lätt skaldjurssmak. Sillkremlan anses av många höra till våra allra bästa matsvampar.
Vägen in i mörkret och dunklet i lövängen är också silverlavens, koralltickans, grå skärelavens och blektickans rike där också näktergalen och stenknäcken trivs.
Bildens art gul rottryffel tillhör släktet rottryfflar, på latin ”Scleroderma”, med sex olika arter i Sverige. Fruktkropparna är nästan klotrunda, upp till cirka 10 centimeter i diameter, och har ibland en mycket kort fotdel. De är släta eller fjälliga och spricker vid mognaden upp oregelbundet i toppen. Fruktkropparnas kött, den så kallade gleban, är först vit, sedan nästan svart och pulvrig.
Rottryfflar är giftiga och till släktet förs bland annat bildens art gul rottryffel, ”Scleroderma citrinum”, men också exempelvis arten potatisrottryffel, ”Scleroderma bovista”. Arterna påträffas tämligen allmänt under sommaren och hösten i mager lövskog och blandskog. Fruktkropparnas hud är läderartad och mer eller mindre gul.
Vad det än är som vi mötte i Rossängen så strävade det och sträckte det sig upp mot ljuset i ekens krona.
I nordisk mytologi är ormen en stark symbol för både liv och död. På liknande sätt åtekommer den i berättelser världen över och inte sällan hade ormen en skyddande funktion. Den välbekanta symbolen med två ormar som slingrar sig runt en stav ses än idag på sjukhus och apotek.
Bilden visar en gammal askstubbe av hård askved men även flera nya askskott, här möts den gamla döda asken och den nya asken.
Ask är ett träd som är en art som ingår i samma familj som syren och en ask kan bli upp till 30 meter hög. Bladen är parbladiga. Asken får sina blad sist av alla svenska lövträd på våren. De kommer inte förrän i början av juni. Frukten är en avlång nöt med vinge och frukterna sitter i knippen. Ofta sitter de kvar på trädet hela vintern.
I den gamla döda askens närhet och skugga föds den nya asken och i askveden på den gamla askstubben finns spår av insektsgnag.
Asken växer på näringsrik och gärna fuktig mark och är ett vanligt träd i lundar och strandsnår i södra Sverige norrut till Gästrikland. Virket är lätt, segt och hårt och detta har använts till bland annat verktygsskaft och skidor. I den nordiska mytologin var asken Yggdrasil ett mycket viktigt träd. Det bredde ut sina grenar över hela världen och den förste mannen, Ask, skapades av trä från ett askträd.
Ur ekveden från den från den gamla och sedan länge fallna eken stiger fantasifulla former fram ur de krokiga ekgrenarna och fantasin sätts verkligen i rörelse. Tänk vad vår hjärna kan.
Ekved, likt ett väsen med en stor bete, en lång hals och med ett öga som visar på närsynthet kravlar sig den trearmade varelsen sig fram över Rossängen i sakta mak. Hade det varit mörkt hade nog vår hjärna frambringat rörelse också.
Bilden visar ståtliga ekar i Rossängen med minst två blektickor högt upp i grenverket.
Blekticka, ”Haploporus tuberculosus”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, och arten är en nedbrytare i kvarsittande döda eller försvagade grenar på levande, ekar, ofta grova, äldre träd, men ibland även på yngre trädindivider i ädellövskog och hagmark. Total population i landet liten och bedöms minska huvudsakligen på grund av igenväxning och sjunkande habitatkvalité, regionalt utgör även ”ekdöden” orsakad av ”svampen” ”Phytophtora” ett potentiellt hot.
”Phytophthora”-arter är marklevande patogener som gynnas av våta förhållanden och även om de tidigare ansågs vara svampar eller algsvampar, anses ”Phytophthora”-arter nu vara i en separat klassificering som kallas oomycetes.
Under ekars krumma grenar frodas vår fantasi, konsten, litteraturen och även musiken, det är verkligen lugnt och tryggt att sitta under en gammal spärrkronig ek.
Den vackra kringbyggda gården är insprängd i naturreservatet Ullarp med en vacker utsikt rakt in i Rossängen med alla dess ståtliga ekar.
Ur hålet vid ekens rot flög en kattuggla ut precis när jag skulle titta in, kollisionen var nära, och till väster om ingången på ekens bark växer arten grå skärelav.
Skorplavarten grå skärelav, ”Dendrographa decolorans”, är en oansenlig men i regel ganska storväxt skorplav med gråbrun till grårosa färg. Arten växer framförallt på gamla och grova ekar men också på andra lövträd som till exempel alm, bok, lind, lönn och ask i halvöppet till öppet läge. Den förekommer främst i hagmarker, i parker, på vårdträd och i alléer. Grå skärelav hotas genom att igenväxningen av gamla ekhagar hotar värdträden, det vill säga, de gamla ekjättarna. Igenväxningen medför också att arealen trädbevuxen, traditionellt brukad slåttermark och betesmark minskar.
Det stora päronträdet mitt i Rossängen bar rikligt med frukt i år, och arten heter Europeiskt vildpäron eller bara Vildpäron, "Pyrus pyraster".
Arten Europeiskt vildpäron eller bara Vildpäron, "Pyrus pyraster", vars frukter, päronen, var mycket söta och goda.
Arten päron förekommer i en mängd sorter över hela jorden, utom i tropikerna. Päron härstammar från bildens vildpäron, som är en buske eller ett litet träd med tornar och cirka 2–4 centimeter runda frukter. Kulturformer av päron saknar däremot tornar. Den upp till 15 centimeter stora frukten är, som namnet säger, päronformig. Flertalet päronsorter är självsterila och därför beroende av en annan sort för sin pollination.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan