Knölsvan, trastar och rådjur. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 875 20250112
Det var ett ovanligt besök i Fågelforsdammen i mina hemtrakter denna dag då en knölsvan, troligen en hona, hade behagat rasta i en annars tom och öde damm.
Knölsvanen, "Cygnus olor", är som sagt en ovanlig gäst i området där sångsvanen, "Cygnus cygnus", är desto vanligare.
Knölsvanen häckar allmänt i södra Sverige och längs norrlandskusten upp till södra Västerbotten och antalet reproduktiva individer skattas till mellan 12 200 och 18 200 exemplar. Utbredningsområdets storlek och förekomstarean överskrider gränsvärdena för rödlistning och populationen är ökande. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för rödlistekategorin ”Livskraftig” eller ”LC”.
Knölsvanen är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, underfamiljen svanar och gäss och blir 145–160 centimeter lång och väger 6–14 kiloggram. Den är rent vit med skär eller orange näbb, som är svart vid basen. Det svarta bildar en knöl, som är störst hos hanen, vid övernäbbens bas. Arten häckar naturligt i näringsfattiga sjöar, numera även vid andra sjöar och vid kuster, i Sverige norrut till södra Norrland, och livnär sig av vattenväxter och frön. Honan lägger fem till åtta grågröna ägg, som ruvas i omkring fem veckor. Arten finns för övrigt i stora delar av Europa och österut i delar av Asien till Kina. Dess ursprungliga häckningsområde är inte känt, beroende på att man från 1500-talet har planterat in arten på många ställen i västra Europa, varefter den naturligt spritt sig över större områden.
Knölsvan har fötts upp i fångenskap på många håll och använts som kungliga gåvor och för köttets skull och innan kalkonen kom till Europa var svan festmat. I Storbritannien har ägarmärkning av vilda knölsvanar förekommit åtminstone sedan 1100-talet och omfattade på 1400-talet så gott som alla vilda exemplar. Märkningen genomförs traditionellt ännu på Themsen och i Norfolk.
Rödvingetrast, ”Turdus iliacus”, är enligt rödlistebedömningen för år 2020 klassad som ”Nära hotad” eller ”NT”. Arten häckar i skogsmark och den förekommer från Småland och norra Halland till Norrbotten och Torne lappmark.
Rödvingetrast har tidigare bedömts som ”Livskraftig” eller ”LC” men populationsminskningen de senaste 15 åren innebär att kriterierna för ”Nära hotad” eller ”NT” blir uppfyllda.
Antalet reproduktiva individer hos rödvingetrasten överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek och förekomstarean överskrider gränsvärdena för rödlistning.
En minskning av populationen pågår eller förväntas ske.
Minskningen hos rödvingetrasten avser antalet reproduktiva individer och arten minskar successivt framför allt i södra delen av utbredningsområdet. Minskningstakten har uppgått till mellan 20–30 % under de senaste 15 åren.
Rödvingetrasten är en art i familjen trastar och är mellan 20–22 centimeter lång och har gråbrun ovansida och kraftigt mörkstreckad undersida. Distinkt vitt ögonbrynsstreck samt roströda vingundersidor och kroppssidor skiljer den från släktingen taltrast.
Rödvingetrasten häckar i norra Europa och Asien, i Sverige häckar arten framför allt i Norrland och sparsamt söderut till Småland.
Rödvingetrasten har en typisk, fallande sångstrof med olika dialekter inom olika områden och under höstnätterna passerar flyttande rödvingetrastar södra Sverige, och man hör då ofta deras utdragna, sugande lockläte, ”tsyiip”.
Den lilla blåmesen äter under sommarhalvåret främst insekter och insektslarver men särskilt på vintern äter den också bär, här på bilden är det rönnbär i sällskap med ett stort antal rödvingetrastar, samt frön, bär och fett.
Namnet rödvingetrast användes år 1824 och är en systematisering av det äldre namnet rödvinge som användes sedan år 1780 och namnet ”Rödvinge” syftar på artens roströda flanker.
Carl von Linné blandade ihop rödvingetrasten med taltrasten med resultatet att en stor förvirring råder i 1700-talets skrifter om både det latinska namnet och det svenska namnet för dessa två arter. Därför har samtliga äldre namn som till exempel drossel, klådra, klera, sångtrast och talltrast använts både för taltrast och rödvingetrast.
Plötsligt stod den bara där helt stilla och vi såg på varandra i en "hel evighet" tycktes det men när jag mycket försiktigt och långsamt försökte ta upp min kamera försvann rådjuret direkt så detta är ett skott från höften.
Här kommer äntligen den vackra lilla Fåglabäcken fram från underjorden norr om kyrkogården i Skillingaryd alldeles invid Östra Allégatan.
Tänk om både Fåglabäcken och Gropabäcken kunde synliggöras på fler ställen i samhället både för den biologiska mångfanden och för det vackra intrycket, då kunde dessa bäckar bli Skillingaryds vackra vattenvägar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan