Tallbitar, starar, grönsiskor, rödvingetrastar och koltrastar i gnistrande solsken och bister kyla. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 881 20250126
Grönsiska, hane.
Platsen där jag står och tar mina bilder är vid de tre stora rönnarna inte långt från huset där IOGT-NTO höll till och hade verksamhet fram till för några år sedan.
Dessa rönnar innehöll mängder med rönnbär som lockade till sig mängder med fåglar denna vackra och soliga dag med klarblå himmel och mycket låga temperaturer. Nu är de helt renätna på bär.
Det var ett rent nöje att fotografera denna tidiga förmiddag även om kölden bet i kinderna då morgontemperaturen var under femton minusgrader.
Grönsiska, Spinus spinus”, är en liten fågel i familjen finkar som förekommer i norra Europa och Asien. Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 centimeter och har ett vingspann på 20–23 centimeter samt en vikt på ungefär 12 gram. Grönsiskan är talrik och anses vara livskraftig. Arten grönsiska häckar mestadels i högstammig barrskog och ses ofta vintertid i stora flockar födosökande i alar.
Grönsiska, hane.
Grönsiskan placerades tidigare i släktet ”Carduelis”, men lyfts numera ut till släktet ”Spinus” tillsammans med himalayasiskan och en större grupp nordamerikanska och sydamerikanska siskor. Arten har en kort, konformad och spetsig liten näbb med en kort och kluven stjärt. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa.
Grönsiska, hona eller ungfågel.
Den adulta honan och juvenila fåglar hos grönsiskan saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier samt ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.
Grönsiska, hane.
De tvåstaviga, visslande locklätena hos grönsiskan har karakteristisk klang, det ena fallande, ”tilö” och det andra stigande, ”tluih” men även ett knattrande småläte hörs. Sången är en kvittrande och drillande ramsa med inslag av härmningar, återkommande avbrutna av en utdragen, nästan kiknande ton.
Grönsiska, hane.
Grönsiskan häckar i hela Sverige förutom i fjällen och den är allmän i södra och mellersta Sverige. Delar av den svenska populationen flyttar så långt söderut som till Tyskland och Frankrike medan andra övervintrar. Arten var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Dess allra närmaste släktingar utgörs av artparet tallsiskan och svartkronad siska och i Nordamerika och Centralamerika samt i Västindien med hispaniolasiska. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.
Grönsiska, hona.
Boet hos grönsiskan byggs i mindre träd och när grönsiskorna häckar lever de parvis. De häckar från april till juli och lägger 4–6 ägg och dessa ruvas i ungefär 13 dagar. Ungarna lämnar boet efter 13–15 dagar. Grönsiskan föder ofta upp två kullar per häckningssäsong.
Tallbit, honfärgad eller ung hane.
Tallbit, ”Pinicola enucleator”, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU” och häckar huvudsakligen i gammal, mossrik grandominerad barrskog med inslag av björk och gråal och oftast med rikt fältskikt i form av lingonris och blåbärsris. Den förekommer från norra Dalarna och norrut genom de inre delarna av Norrland, norrut till norra Norrbotten och Torne lappmark. Området med regelbunden förekomst av arten har kraftigt reducerats och 90 % av populationen förekommer numera i Norrbottens län.
Den bedöms ha minskat med 25–75 % de senaste 30 åren, en minskning som fortsatt under de senaste 10 åren vilket nu medför att arten nu uppfyller kriterierna för ”Sårbar” eller ”VU”.
Tallbit, honfärgad eller ung hane.
Tallbiten är vår största fink, stor som en taltrast eller rödvingetrast med en kroppslängd på drygt 20 centimeter. Den har en kraftig kropp och en lång stjärt och näbben är kort samt grov med en krökt näbbrygg. Gamla hanar har hallonröd fjäderdräkt medan gamla honor och ungfåglar är grågula och orange. Tallbiten har i alla dräkter dubbla vita vingband.
Tallbit, hona.
Tallbiten bygger ett skålformat bo av fina kvistar bestående av mest gran, men även av björk, en och tall. Boet placeras intill stammen, oftast på låg höjd, mellan 1–6 meter ovan mark, vanligast i en gran men även i en tall, en eller björk. Äggläggningen varierar mellan 3–5 ägg och kan ske från senare delen av maj till mitten av juli, även om flertalet kullar läggs under första hälften av juni. Äggen ruvas av honan i 13–14 dygn och ungarna blir flygfärdiga efter cirka 14 dygn och självständiga efter ytterligare tre veckor. Tallbiten flyttar normalt endast begränsade sträckor inom norra barrskogsregionen och de flesta vintrar ses den endast i mycket liten omfattning utanför häckningsområdet. Vinterobservationer i de fjällnära områdena är mycket ovanliga och kunskapen om artens förehavande under normala vintrar är dålig. Med långa och oregelbundna mellanrum uppträder tallbiten invasionsartat precis som nu, vintern 2024–2025. I samband med sådana rörelser kan den observeras i stora delar av Sverige, under exceptionella år även i norra Centraleuropa. Stora invasioner från öster äger rum med betydligt längre intervall än hos korsnäbbarna, troligen beroende på att födan, främst olika bär och knoppar, förekommer mer jämnt fördelad under olika år än vad fallet är för barrträdsfrön.
Tallbit, hane.
Tallbiten har en i det närmaste cirkumpolär utbredning i de norra delarna av barrskogsbältet. I Eurasien förekommer den från östligaste Norge till Kamchatka och östra Sibirien, i Nordamerika från Alaska till Newfoundland samt längs Klippiga bergen ner till sydvästra USA. Tallbitens förekomst i Sverige är långt ifrån fullständigt känd, dels beroende på att arten huvudsakligen häckar i mycket glesbebodda områden, men också på grund av att den lever mycket tillbakadraget vilket gör att den ofta förbises. Enligt tillgänglig kunskap så häckar tallbiten i barrskog från finska gränsen i norr till norra delarna av Värmland i söder. Det är dock viktigt att påpeka att det område inom vilket tallbiten reproducerar sig tycks variera i viss utsträckning mellan olika år. Troligen går den normala sydgränsen i höjd med Siljan i Dalarna. I södra Norrland saknas arten av allt att döma i Hälsingland, men i Medelpad, Ångermanland och Västerbotten finns den tillsynes regelbundet i landskapens inre delar och ju längre norrut man kommer desto mer närmar sig utbredningsområdet kusten. Tallbiten häckar således i så gott som hela Norrbotten, om än sällsynt i de mest kustnära trakterna.
Tallbit, hane.
Under 1900-talet har sydgränsen för tallbitens kända utbredning kontinuerligt flyttats söderut. Det finns dock ingen direkt anledning att tro att det skulle röra sig om en reell expansion, utan troligen har arten tidigare undgått uppmärksamhet och helt enkelt varit förbisedd i stora delar av landet. Mer sannolikt är faktiskt att arten har minskat under åtminstone den senare delen av 1900-talet till följd av ökade ingrepp från det moderna skogsbruket, vilket i många fall helt har ödelagt goda häckningsmiljöer, främst i form av urskogsartade barrskogsbestånd. Basdata är emellertid alltför fåtaliga för att man skall kunna uttala sig med någon säkerhet.
Tallbit, hane till vänster och hona till höger.
I flykten hörs tallbitens vackra flöjtande och klara ”plyit” och ”dju-djy”, från flockar hörs mer lågmälda ”bytt-bytt-bytt”. Sången har ödslig klang och är en kort strof som skyttlar på ett par toner, något påminnande om grönbenans spelläte.
Tallbit, hona.
Tallbiten placeras numera som ensam art i släktet ”Pinicola” och står nära domherrarna i släktet ”Pyrrhula”. Tidigare fördes även den asiatiska arten med dåvarande namnet himalayatallbit även till släktet, men DNA-studier visar att den trots sin ytliga likhet med tallbiten snarare är nära släkt med rosenfinkar. I och med det har himalayatallbiten fått ett nytt namn, enrosenfink. Utvecklingslinjen för släktet ”Pinicola” skiljde sig ifrån sina släktingar under pliocen, för ungefär 10–12 miljoner år sedan. Tallbiten delas in i mellan åtta och nio underarter där vår tallbit, ”Pinicola enucleator enucleator”, häckar i norra Skandinavien och bort till Ryssland samt till Jenisejfloden i västra Sibirien.
Stare i vinterdräkt.
Stare, ”Sturnus vulgaris”, är numera tyvärr rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU” och häckar huvudsakligen i anslutning till odlad mark. Den förekommer över större delen av landet men arten har successivt minskat i antal under en mycket lång tid och antalet reproduktiva individer överstiger därför gränsvärdet för rödlistning.
Stare i vinterdräkt.
Staren är en av Sveriges mest välbekanta fågelarter. Genom sin svarta dräkt som på nära håll glänser i grönt och blått, sin blekgula, spetsiga näbb och vana att springa omkring på gräsmattor och betesmarker är staren lätt att känna igen. Den kan endast förväxlas med koltrast som har samma färgsättning, men är mer långsträckt och hoppar fram då den söker sin föda. Stjärten hos staren är kort, och flykten snabb och i ”böljar” i grund bågar. Sången framför den ofta från övre delen av ett träd, en varierad, gnisslig sång med inslag av härmningar av omgivningarnas fågelfauna. Staren är mycket sällskaplig och uppträder gärna i större eller mindre flockar, som kan bli mycket stora, i Sverige numera sällan fler än 10 000 individer, i anslutning till de gemensamma nattplatser i vassar eller buskage som de utnyttjar utanför häckningstiden.
Stare i vinterdräkt.
Staren häckar i anslutning till jordbrukslandskap, i tätorter eller andra öppna marker och är under häckningstid helt beroende av öppna gräsmarker med kortvuxet fältskikt. Den föredrar kortsnaggade naturbetesmarker framför kultiverade betesmarker, och följer ofta kor eller andra betande kreatur. Den utnyttjar också gräsmattor, vägkanter, nysådda åkrar och liknande. Under flyttningen under sommaren och hösten ser man ofta stora flockar på nyskördade vallodlingar eller på annan åkermark.
Stare i vinterdräkt.
Boet hos staren läggs i befintliga håligheter, till exempel i ett gammalt bohål av större hackspett eller gröngöling, i holkar eller under tegelpannor. Oftast häckar de i alléer, dungar eller skogsbryn i jordbruksmarkslandskapet, i gårdsmiljöer eller parker, men det går också bra inne i tät skog om lämpliga boplatser finns där. Staren flyger normalt upp till en kilometer från boet för att söka föda. Födan utgörs främst av jordlevande insekter och maskar, inte minst larver av harkrankar. Födan tas genom att staren borrar i marken och vänder på stenar.
Stare i vinterdräkt.
Efter en starflocks framfart kan gräsmarken vara helt perforerad av hål där fåglarna stuckit ned näbben för att fånga insektslarver. Den är opportunist och kan också äta till exempel mätarlarver i lövskog. Den födosöker ofta i grupp eller utanför häckningstiden i större flockar. Övernattningen sker också flockvis i bladvassar eller täta buskage och på vinterkvarteren ibland på byggnader. Nattplatserna kan ibland innehålla tiotusentals eller till och med hundratusentals starar. Kullstorlek är i genomsnitt 4 ägg, som ruvas 12–13 dygn. Ungarna blir flygga efter 20–22 dagar, därefter matas de ytterligare någon vecka innan de är självständiga. Första häckning är vid ett års ålder men en andel hanar häckar först vid två års ålder. Huvuddelen av de svenska stararna sträcker på hösten mot sydväst och efter att tillbringat hösten i Beneluxländerna övervintrar de främst på brittiska öarna. Milda vintrar försöker ofta mindre antal övervintra i södra delarna av landet, vissa år i större antal och till och med ända upp till Norrbotten. Jag undrar hur det har gått för mina bilders två starar som besökte Skillingaryd några dagar i den då bistra vinterkylan.
Stare i vinterdräkt.
Fortfarande är staren en av de vanligaste och mest spridda fågelarterna i södra och mellersta Sverige, trots en kraftig minskning sedan 1970-talet. De häckar från sydligaste Skåne upp till Norrland men saknas numera eller är sällsynta över stora delar av Norrlands inland och i fjällkedjan. Även i Norrlands kustland är staren förhållandevis sparsam. De tätaste bestånden finns i slättbygderna i Götaland och Svealand inklusive Öland och Gotland. Minskningen av den svenska populationen har enligt häckfågeltaxeringar varit mer eller mindre kontinuerlig sedan åtminstone 1970-talet. Mellan åren 1975–1998 halverades det svenska beståndet. Minskningen har sedan fortsatt successivt och under femtonårsperioden före år 2014 har ytterligare 40–50 % av alla starar försvunnit. På sikt är det risk att den försvinner helt från norra Sveriges inland liksom från södra Sveriges skogsbygder.
Arten är ganska svår att uppskatta beståndet av men enligt den senaste bedömningen från år 2012 häckade i storleksordningen 640 000 par i landet. Staren har en vidsträckt utbredning i Europa och västra Asien, och saknas främst i arktiska områden, i ökenområden och i de högsta bergskedjorna. I Europa ersätts den av den närbesläktade arten svartstaren, ”Sturnus unicolor”. Denna art är dessutom introducerad på många andra håll i världen och har stora bestånd ibland annat Nordamerika, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Svartstare är svart med glans av grönt, purpur och violett men den saknar de ljusa fläckar i fjäderdräkten som staren har. Arten svartstare häckar i Sydvästeuropa och Nordvästafrika, bland annat i städer. Dess sång påminner om starens men har också ljudliga arttypiska visslingar.
Stare i vinterdräkt.
Nerläggning av jordbruk är ett stort hot mot staren i många trakter, liksom ensidig inriktning mot till exempel vallodling i skogstrakter och spannmålsodling i slättbygden. Förbättrad dränering på jordbruksmark minskar födotillgången och försvårar för stararna att få tag på födan och är starkt negativt. Liksom i skogsbygder generellt är nerläggning av jordbruk, särskilt frånvaro av betande djur, och avbefolkning högst sannolikt anledningen till att den försvinner i Norrlands inland och fjälltrakterna. Arten har åtminstone tidigare varit utsatt för förföljelse under vinterkvarteren, men det är tveksamt om det haft någon betydelse för hur det svenska beståndet har utvecklats.
Gunnar Brusewitz skriver att sången låter som ett gammalt utslitet positiv, men i den gnisslande och visslande sången förkommer det ibland klara flöjtande toner, och ofta är det invävt härmningar från diverse andra fågelarter. Arten häckar i trädhål och gärna i holkar vilket är en gammal uppfinning från Indien men det var först i slutet av 1700-talet som fågelholken infördes till Europa via Orienten. Men en del starar kan finna sig till rätta lite varstans, ibland kan den bygga sitt bo i stenrösen, ibland i vedbalar eller också i gamla höstackar. Staren är känd från Sverige sedan de tidiga delarna av 1500-talet.
Tallbit, hane.
Tallbitarna är kanske de minst skygga bland småfåglarna, och de har ofta ansetts som dumma, och därmed fått öknamnet dumsnut men angående detta skriver Jägerskiöld och Kolthoff, ”Enligt vår mening är tallbiten ingalunda någon obegåvad fågel. Men han tillbringar större delen av sitt liv i ödemarken, där han ej lärt känna människan, och förstår därför ej att frukta henne, då han sedan kommer i hennes närhet”.
L.A. Jägerskiöld, Axel Leonard, levde under åren 1867–1945 och var zoolog född i Finland. Intendent vid Göteborgs museums zoologiska avdelning åren 1904–1937, professors namn år 1912. Göteborgs naturhistoriska museum i Slottsskogen, invigt år 1923, uppfördes på Jägerskiölds initiativ. Jägerskiölds forskning ägnades tidigare främst rundmaskar och sugmaskar, men en ögonsjukdom hindrade honom från år 1910 att arbeta vid mikroskopet. Han kom därefter att mer inrikta sig på studiet av ryggradsdjur och var en skicklig fältzoolog. Det var han som igångsatte och ledde den tidigaste verksamheten med ringmärkning av flyttfåglar i museets regi. Åren 1895–1899 utgav han tillsammans med Gustaf Kolthoff Nordens fåglar, med illustrationer av bröderna von Wright.
Gustaf Kolthoff, levde under åren 1845–1913 och var zoolog samt forskningsresande. Under åren 1878–1912 var han konservator vid Uppsala universitets zoologiska museum. Han iordningställde en rad svenska museer, bland annat Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Han var föregångsman genom sin strävan att visa de utställda djuren i naturlik miljö. Kolthoff företog en rad färder i arktiska trakter, framför allt som ornitolog och entomolog. Han bedrev insamling av fåglar genom jakt bland annat på Öland och var Sveriges störste naturaliehandlare genom sin firma Skandinaviska naturaliemagasinet, främst inriktat på läroverken som avnämare. Han utgav ett flertal reseskildringar och populära biologiska arbeten och var tillsammans med L.A. Jägerskiöld huvudförfattare till Nordens fåglar i dess första upplaga åren 1895–1899.
Tallbiten har kallats vid många olika namn i landet såsom nattvaka, vaktel, vattla, vacklä, dumjöns, dumhygge, dumskalle, dumsnut, svensk papegoja och kägelbit.
Koltrast, hane.
Koltrast, ”Turdus merula”, är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Adult hona har mörkbrun till olivgrå ovansida, och oftast en något ljusare panna och den adulta honans näbb är blekgul med mörkbrun övre näbbas.
Rödvingetrast.
Rödvingetrast, ”Turdus iliacus”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, och häckar i skogsmark. Den förekommer från Småland och norra Halland till Norrbotten och Torne lappmark. Könen är lika, med brun rygg och streckad vit undersida. Det tydligaste kännetecknet är bröstets röda sidor, de undre roströda vingtäckarna och det vita ögonbrynsstrecket.
Tallbit, honfärgad eller ung hane.
Tallbitens vetenskapliga släktnamn ”Pinicola” kommer från latinets ”pinus”, vilket står för tall, som har att göra med att arten lever bland tallar. Ordet ”Enucleo”, i artepitetet, betyder dels ”ta ut kärnan ur” som kan syfta på födosöksbeteendet, och dels ”klyftigt utfundera, spetsfundigt utföra” som skulle kunna syfta på både födosöket och det orädda beteendet.
Tallbiten har kallats vid många olika namn i landet såsom nattvaka, vaktel, vattla, vacklä, dumjöns, dumhygge, dumskalle, dumsnut, svensk papegoja och kägelbit.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan