Vårblommor i vår närmiljö. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 937 20250523
Regn, mulet och 4 grader "kallt", det är den 22 maj i nåden år 2025 och revsugan på bilden huttrar i majvintervädret. När kommer värmen åter är en högst relevant och befogad fråga så här i slutet av den sista vårmånanden år 2025.
Revsuga, ”Ajuga reptans”, är en flerårig ört som förekommer på det norra halvklotet och ingår i släktet sugor och familjen kransblommiga växter. Arten förekommer sällsynt i Skåne och Blekinge och växer på skuggig, fuktig mark i lövskog. Revsugan förekommer även med ett flertal spridda exemplar i åkervall och gräsmattor öster om sjön Skagern på gränsen mellan Närke och Västergötland.
Suga eller sugor är för övrigt en typ av hårig, läppblommig ört med ofta blå blommor, såsom blåsuga, kritsuga och bildens revsuga. Ett namn som använts sedan år 1638.
Skogsförgätmigej eller trädgårdsförgätmigej, ”Myosotis sylvatica”, är en art i familjen strävbladiga växter. Det är en flerårig, 15–40 centimeter hög ört med grenig, rikbladig stjälk och 6–8 millimeter vida, blå eller ibland vita blommor under maj–juni i toppställda skruvknippen.
Arten hör hemma i Europa och Asien i ängsskogar, parker och diken. I Sverige är den tämligen allmän i Skåne, norr därom odlad och förvildad till södra Norrland.
Vårtörel, ”Euphorbia cyparissias”, är en art i familjen törelväxter och är en flerårig, 20–40 centimeter hög ört med riklig mjölksaft och upprätta stjälkar. Arten bildar vanligen bestånd, bladen är gulgröna, strödda, tättsittande, linjära, 1–4 centimeter långa och 2–3 millimeter breda. Blomställningen är rikt grenig och dess högblad gula. Blommorna som kommer under maj–juni är grönaktiga. Arten, som hör hemma i Europa och Asien, växer på sandig mark men odlas som prydnadsväxt, också i Sverige, och påträffas ofta förvildad. Växtens saft kan orsaka hudirritation.
Floxar är ett släkte blågullsväxter som huvudsakligen förekommer i Nordamerika, men någon enstaka art finns i nordöstra Asien. De är ettåriga eller fleråriga örtartade växter, men det finns också en del vedartade så kallade halvbuskar. Bladen är strödda och hela och blommorna, som kan ha många olika färger, är regelbundna med något vriden krona och rörformigt foder samt sitter i knippen. Frukten är en trerummig kapsel med många frön. Många av arterna odlas som prydnadsväxter, också i Sverige.
Släktet floxar omfattar knappt 70 arter, bland annat bildens mossflox men också arterna buskflox, höstflox, juniflox, krypflox, kuddflox, nejlikflox, prickflox, rosenflox, sommarflox och stjärnflox.
Styvmorsviol, ”Viola tricolor”, är en art i familjen violväxter och är en vanligen ettårig, 10–30 centimeter hög, upprätt och grenig ört med stora, parflikiga stipler och äggrunda, naggade blad. De cirka 20 millimeter höga, sporreförsedda blommorna under april–oktober är mestadels blå, gula och vita, ibland helt gulvita. Arten hör hemma i Europa och Asien på berg och kulturmarker. I Sverige förekommer den tämligen allmänt norrut till Västerbotten och mindre allmänt norr därom. Den är fridlyst i Västra Götalands län och landskapsblomma i Ångermanland. På sina håll användes arten förr mot så kallad mjölkskorv hos barn. Blommans nedre, vanligen ljusa, kronblad är ”styvmodern”, som på sina sidor, de båda mellersta kronbladen, har sina egna barn, medan de två övre kronbladen, mörka kronbladen, är styvbarn.
Backsmultron eller nejkon, ”Fragaria viridis”, är en art i familjen rosväxter och är en 10–20 centimeter hög, flerårig ört med kraftig jordstam och oftast med korta, trådformiga, rotslående utlöpare eller revor, så kallade stoloner. De trefingrade bladen är kala eller oftast svagt silkesludna. De gräddvita blommorna är cirka 20 millimeter vida och är ibland enkönade. Växten blommar under maj–juni och skenfrukten sitter hårt fast och omsluts av fodret, därav det ibland förekommande namnet hättebär. Frukten har en söt, annorlunda smak och kallas på många håll för vild jordgubbe.
Arten växer på torra, varma, öppna backar och är kalkgynnad samt förekommer i större delen av Europa och i västra Sibirien, i Sverige förekommer den i de södra och mellersta delarna, mest allmän i söder.
I bland hittar men den gula varianten av styvmorsviolen som dock inte skall förväxlas med varken åkerviolen, "Viola arvensis", eller fjällviolen, "Viola biflora".
Backstarr, ”Carex ericetorum”, är en art i växtfamiljen halvgräs och är en 5–30 centimeter hög, flerårig gräsartad växt, ibland svagt tuvad, med kort, krypande jordstam. Bladen är 2–4 millimeter breda, styva och kortare eller längre än strået. De basala bladslidorna är oftast purpurbruna och fibriga. Växten har ett hanax samt ett till tre honax i stråets topp, honaxfjällen är trubbiga med fransig hinnkant och fruktgömmena är dunhåriga och har kort spets. Arten växer på torra gräsmarker och sandmarker och är kalkgynnad. Den förekommer i en stor del av Europa och i västra Asien samt finns i Sverige över hela landet utom i norra Lappland och Norrbotten. Arten är tämligen allmän i söder men sällsynt i norr.
Vacker men invasiv!
Häggmispel, ”Amelanchier spicata”, har stor ekologisk effekt och hög invasionspotential. Den svenska populationen kommer definitivt att öka inom de närmsta femtio åren och utgöra ett hot mot svensk biologisk mångfald. Häggmispel planteras i trädgårdar och olika ”naturlika planteringar” i anslutning till bebyggelse och infrastruktur. Under senare decennier har arten spridits och hittas nu i flera olika naturmiljöer såsom kalktallskogar, stränder, hedskogar, hällar eller som här på flera ställen utmed Fågelforsleden.
Vacker men invasiv!
Häggmispel har en hög invasionspotential då den är mycket lättspridd och redan förekommer relativt vanligt i naturliga miljöer runtom i landet. Arten odlas för prydnadsändamål och har blivit naturaliserad i norra Europa där den på flera platser anses vara invasiv. Den har identifierats av European and Mediterranean Plant Protection Organisation, EPPO, som en av ett antal arter som utgör ett viktigt hot mot växthälsan, miljön och den biologiska mångfalden i EPPO-regionen.
Detta vackert blommande exemplar står i skogen alldeles norr om Östra lägret inom Skillingaryds skjutfält.
Vacker men invasiv!Häggmispel bedöms ha en negativ ekologisk effekt i svensk natur, buskarna konkurrerar om växtplatsen med andra växter och förändrar artsammansättningen i de, främst sandiga, miljöer den är etablerad i. Varken potential för ekologisk effekt eller invasionspotential skulle ha varit lägre i avsaknad av pågående eller framtida klimatförändringar. Detta exemplar står även detta i närheten Fågelforsleden.
Det går att äta bären av vanlig häggmispel, den som odlas som prydnadshäckar, men bärhäggmispeln ger fler, större och godare bär. För ursprungsfolk i Kanada har bären länge varit en viktig del av kosten.
Naturligtvis är bären också begärliga för fåglar och där finns den stora spridningspotentialen.
Mina bilder på häggmispel i denna krönika är naturligtvis fågelspridda och arten är lätt att hitta under blomningstid men betydligt svårare att få syn på och upptäcka under övriga delar av året.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan